Jag var ju och träffade kollegor igår, vi träffades på boule bar i tunnebanestationen vid Rådhuset för en omgång boule och sedan middag. Jag hade tänkt gå hem efter boulen men det var så illa trevlig så stannade även för middagen. Jag hade ju Kajsa med mig och hon skötte sig exemplariskt så gjorde såklart succé. Hon sov sig igenom hela boulen och middagen och jag fick till slut väcka henne, dels för matning och dels för att kollegorna efterfrågade ett titt på en vaken Kajsa. Väldigt bra bebis det där:)
Kajsa låg och sov på en egen bana under boulen. Som sagt, tävlingsmänniskor hela bunten så många diskussioner om vilket klot som låg närmast Franskinspirerad middag med många smårätter, supergottDet är ju väldigt trevlig med boule måste jag säga, även om jag verkligen inte är någon talang, det är jag inte. Innan vi satte igång hade vi en genomgång med en bouleproffs av alla regler samt lite tips om hur man spelar bäst. Då ställde han frågan vilka av oss som var tävlingsmänniska och känner att de bara måste vinna så snart de tävlar. I princip alla räckte upp handen utom jag och nån till. För jag känner verkligen inte att jag måste vinna, speciellt inte när de kommer till fysiska tävlingar och lekar (åh vad jag hatar lekar för övrigt). Nej, det enda jag känner då är ”bara jag inte kommer sist och på så sätt gör bort mig”. Det jag vill är alltså att gå obemärkt förbi någonstans i mitten av tävlingen, sen gör det ju inget om jag vinner såklart men det är inte det jag har som mål utan snarare att inte förlora. Konstigt sätt att tänka kanske och säkert skulle det ta en psykolog (hobby som proffs) fem minuter med mig för att berätta varför jag tänker så. Men så är det iallafall, och det brukar gå ganska bra, det är inte så ofta jag vinner, men förlorar, det gör jag i princip aldrig.
Har haft sjukstuga här i två dagar, Majken har varit krasslig med förkylning och feber. Så vi har mest suttit uppkrypna i soffan och kollat på Disneyfilmen Frozen, Majken går för övrigt under namnet Elsa numer efter huvudpersonen i den filmen. Själv har jag suttit mellan tjejerna med huvudet böjd åt Majkens håll, så hon skall nå och kunna dra i mitt hår, och armen utsträckt åt andra hållet för att klappa på Kajsa. Så kroppen känns lite sned och öm nu…
När man är sjuk får man titta på hur mycket ipad man vill, det är sen gammalt:)
Eftersom hon inte är så sjuk att jag är orolig så tycker jag ändå, för att vara ärlig, att det är lite mysigt. Det är ju inte så ofta jag får sitta en hel dag i soffan och bara softa utan ett endaste krav på att göra någonting förutom att krama mina tjejer. Och krama mina tjejer, det kan jag inte göra för mycket.
I eftermiddag skall jag dock ta mig ur mysbyxorna och gå iväg för att träffa kollegor en stund. Skall bli riktigt trevlig att träffa alla och se hur de har det, om de klarar sig bra eller kanske är helt under isen nu när jag är borta:)
Som jag skrivit tidigare så kanske man inte skall ha första barnet, för man gör ju alla rockiemisstag då. Men man har iaf bättre koll på första barnet och det får, på gott och ont, definitivt mer uppmärksamhet; varenda litet utvecklingssteg hurrar man över och man är inte så lite löjlig när man konstaterar att ’oj, var hon inte väldigt tidig med detta?’. Med andra barnet (och jag kan bara tänka hur det är om man får ännu fler) så är man lite mer laid back när det gäller det där. Eller laid back vet jag inte, man har helt enkelt mindre koll. Och med man menar jag vi.
Så stackars liten Kajsa har inte fått några hurrarop över huvudtaget. Dock konstaterade vi nu i helgen att hon faktiskt har börjat prata (eller det kommer små gutturala ljud som inte är missnöjda skrik), har hittat sina händer som hon nu ofta ligger och inspekterar och dessutom ler hon rätt mycket. När detta hände vet vi ju inte exakt då, men nu när vi ändå har uppmärksammat det kan vi väl ge henne ett stort hurra för alla dessa steg i hennes utveckling. Om hon är tidig eller sen vet jag inte, skulle gissa på normal:) Nästa utvecklingssteg vi upptäcker blir väl när hon börjar gå…
Hon är för övrigt forsatt tät i näsan, inne på sin sjunde vecka nu utan någon som helst förändring av symtom. Varenda natt lyssnar och fasar vi över de grisliknande ljud som kommer från henne. Vi har ju tagit för givit att hon fått något av Majken, men ett besök på barnkliniken visade att Majken i detta fall är helt oskyldig. Nej, Kajsa har tydligen trånga näsgångar vilket orsakar symtomen. Detta brukar växa bort, så vi kan bara hoppas hon växer snabbt så hon, och vi, får lite softare nätter.
När mamma och pappa är här på besök så har vi ett stående inslag, lunch på Sturehof, så även denna gång. Mycket trevligt ställe det där, god mat och sen är de ju väldans trevliga där. Något som jag tycker är härligt på Sturehof är att de inte ser det som ett problem att man kommer med barnvagn, utan är alltid hjälpsamma och försöker fixa ett bord där barnvagnen får plats. Detta tycker jag tyvärr är rätt ovanligt i Sverige, det rynkas alltid lite på näsan och suckas när en barnvagn (eller barn överhuvudtaget) dyker upp.
Annars tar vi det mest lugnt denna veckan, en och annan promenad men mest mys och lek med tjejerna. Majken tycker det är superkul att mormor och morfar är här, hon håller dem verkligen sysselsatta om man säger så:) Och ikväll kommer farmor och farfar på middag så då kommer hon vara i himlen, alla favoriter på en och samma gång.
Min morgon, kaffe, massor av kaffe, och så ska jag nog läsa en artikel ur Filter. Fick ju en prenumeration av denna tidning från jobbet när jag gick på mammaledighet med motiveringen: Du är ju så allmänbildad och samhällsintresserad så Filter kommer passa dig.
Med den motiveringen (som jag för övrigt ställer mig väldigt tveksam till) känner jag ju att jag bara måste läsa den… Som tur är gillar jag den, innehåller många bra och intressanta artiklar om allt möjligt, passar perfekt när man är mammaledig och inte får så mycket annan intellektuell input.
Och så kaffet då, behöver det efter ännu en stökig natt. Kajsas förkylning vill inte ge med sig, och såklart blir det värre under nätterna då hon frustar, snarkar, piper och stånkar helt hysteriskt. Stackars liten, inte roligt att ha varit rejält fökyld i princip hela sitt liv:(
Min kloka mamma brukar alltid skämtsamt säga att man inte skall ha första barnet. Efter första månaden som tvåbarnsmamma får jag nog säga att hon onekligen har en poäng.
Den första tiden med Majken tyckte jag var rätt jobbig måste jag erkänna. Jag var stressad över allting och orolig att göra fel hela tiden, vilket självklart gjorde att fel var precis vad vi gjorde. Eller fel är väl inte rätt ord, men man kan väl säga att det är en del saker vi gör annorlunda nu. Stressen smittade ju av sig till Majken som blev orolig, vilket i sin tur gjorde mig ännu mer stressad. En ond cirkel helt enkelt. Allt detta förvärrades av den där amningen som aldrig funkade men som jag ändå kämpade på med. Så under den första tiden med Majken kunde jag verkligen inte njuta fullt ut av att ha blivit mamma, något jag hade dåligt samvete över då och även kan få nu. Kärleken till Majken fanns ju där såklart men det var först efter en tid som jag lärde mig att älska att va mamma.
Denna gången känns allting mycket lättare och jag njuter i fulla drag av lilla Kajsa, som är en rätt nöjd liten bebis. Är övertygad om att detta till stor del beror på att jag (eller kanske skall skriva vi) är mycket lugnare, har mycket mer en det-ordnar-sig-attityd, dessutom hinner vi ju inte heller oroa oss över allting då vi ju även har Majken att ta hand om.
Ungefär så här soft har vi det hela tiden…;)
Så den där tvåbarnschocken många pratar tycker jag inte att jag märkt av än så länge (får väl äta upp detta längre fram). Såklart är det mer jobb med två och det är inte en dans på rosor hela tiden, när båda tjejerna kräver uppmärksamhet och skriker samtidigt kan det ju såklart bli rätt stressigt och man kan känna sig minst sagt splittrad. Men ändå, att ha två underbara ungar är härligt, och tycker även det låter och ffa känns rätt coolt att va tvåbarnsmorsa.
Yo! Kajsa har kommit på att det är allt trevligt att va vaken ändå. Försöker få henne att förstå att det är på dagen, inte natten, som man ska vara vaken, men hon säger att hon gillar att va nattuggla som pappa… Pust! Jaja, det är fredag och planen är att strosa lite i möbelaffärer på dagen följt av fredagsmys till vilken Majken har beställt ostbricka. God smak har ju den tjejen:)
Lämnade Majken på förskolan idag, oj vad stolt hon var över att få visa upp sin lillasyster, kändes som om hon växde flera decimeter lillsnurpan. Ja, syskonkärleken flödar fortfarande:)
TJejerna hade en liten mysstund innan förskolan idag
Passade på att ta en promenad runt Kungsholmen när jag ändå hade lyckats ta mig ur lägenheten med Kajsa. Det var ju så härligt väder idag, vet inte om jag vill säga vårkänslor men hopp om livetkänslor helt klart. Gillar verkligen promenadstråket runt Kungsholmen, lagom långt (valde 7km idag) och så väldans fint med allt vatten. Fast oj, vad trött jag var efteråt, har verkligen en del kondis att bygga upp efter graviditeten. Men det är bara att promenera på, en sysselsättning som jag älskar.
Det är ju tur det för just promenader är tydligen det enda jag kan syssla med nu fram till sista mars. Barnmorskan lyckades skrämma livet ur oss igår med hot om RS-virus. Enligt henne är hela Astrid Lindgrens barnsjukhus överbelamrat med spädbarn med RS och medföljande andningssvårigheter. Och för att undvika detta skall vi då, förutom det självklara att tvätta händerna i tid och otid, inte vistas i lokaler med mycket folk (gallerier, affärer, restauranger, fik osv), Majken får inte umgås med andra barn som går på förskola utanför själva förskolan, och vi skall helst inte umgås med andra vuxna som har dagisbarn. Med andra ord kan man i princip inte träffa någon eller göra någonting förutom att stanna hemma och gå promenader ensam. Detta fram till sista Mars, för sen försvinner tydligen RS-virushoten mirakulöst över ett natt till 1:a april. Eller?
Nu har vi ju lyckats göra allt det man inte ska göra, varit i gallerier och mataffären med Kajsa, fikat och dessutom träffat både vuxna som har barn på förskolan och andra förskolebarn. Fy på oss! Nä, skämt åsido, det är klart man ska va försiktig och behöver ju inte utsätta Kajsa, eller Majken, för onödiga risker, men man kan ju även använda sitt sunda förnuft. Kan man inte det skulle man ju aldrig komma utanför dörren pga av alla risker, och då pratar jag inte bara RS-virus.
Har idag haft hembesök av barnmorskan Susanne som skall ta hand om Kajsa (och mig och Daniel kanske lite också). Kändes bra med henne, mest tror jag för att hon inte dömde mig för att jag inte ammade och försökte inte övertala mig till att göra det (som de flesta andra barnmorskor har gjort, det där med amning är verkligt heligt inom barnmorskekåren).
Hon undersökte och vägde Kajsa som mådde bra och gått upp till 3.2 kg och har därmed passerat sin födelsevikt. Hurra säger jag, har ju märkt att hon tjockat till sig lite de senaste dagarna men skönt att få det svart på vitt.
Tänte ta en bild då hon är vaken och ser stark ut men det är inte det lättaste så det fick bli en till sovande Kajsa, lite nöjd ser hon iaf ut:)
Det var även dags för Majken att återvända till förskolan idag. Hon har, efter förskolans rekommendation, varit hemma en vecka med oss för att hon inte skulle känna sig utanför utan också få chansen att hänga och bonda med Kajsa. Det har varit supermysigt att ha henne hemma och bara va tillsammans alla fyra, men det var bra för henne att komma tillbaka nu. De senaste dagarna har hon klättrat lite på väggarna och längtat efter att få leka med sina kompisar. Även om Majken gillar Kajsa så tycker hon ju inte att hon är världens roligaste; för som hon säger ”Kajsa bara sover och äter hela tiden, hon kan inte leka”.
Så nu tänkte jag sätta igång mitt lattemorsaliv med långa promenader och fikande. Fast jag skall nog börja med en tupplur tror jag.
Det har ju varit en rätt intensiv vecka för oss det här, det får man nog ändå säga. För precis en vecka sen kom ju lilla Kajsa till världen och som om inte det varit nog så har vi ju flyttat vi in i vår nya fina lägenhet för två dagar sen.
Väldigt skönt att det värsta nu är över så att vi nu kan ta det lite lungt. Visserligen skall vi ju packa upp och få allting på plats här innan vi helt kan slappna av, men det får ta den tid det tar, med två små är man ju inte jätteeffektiv…
Hur har det gått i veckan då?
Faktiskt över all förväntan. Efter förlossningen, som ni har förstått var sådär, så har jag mått väldigt bra både fysiskt och mentalt så det har inte varit några problem för mig att packa och fixa; Majken har varit en ängel, inte bara gentemot Kajsa utan även mot oss, tyckt att det har varit roligt att hjälpa till och packa/packa upp; Kajsa, ja hon sover mest och Daniel har som vanligt varit klippan själv.
Så här har Kajsa spenderat 90% av sin tid i livet. Undrar för övrigt hur många kort man kan ta på en sovande bebis
Det här med packandet är ju Majkens grej helt klart
Alltså, självklart har hormonerna slått till för mig och jag har fått lite gråtattacker så som man ju får dagarna efter en förlossning. Värst var det väl efter PKU-besöket när Kajsa gått ner i vikt då jag mitt i entren till Karolinska bröt iho och bölande som ett litet barn. Och visst har Majken fått lite utbrott och varit trotsig då och då, hon har inte blivit så arg men mer ledsen över småsaker som hon annars inte skulle reagerat på. Men på det hela taget har allting gått super och oron över hur Majken skall hantera alla förändringar har varit obefogad, vilket ju kan sägas om den mesta oron.
Funderar på om detta kanske är lugnet före stormen, vi kanske alla fyra bryter ihop här inom kort i någon form av post-bebis/flyttstressyndrom. Eller så har vi tur och helt enkelt klarade detta bra. Den som lever får se helt enkelt…
