Min kloka mamma brukar alltid skämtsamt säga att man inte skall ha första barnet. Efter första månaden som tvåbarnsmamma får jag nog säga att hon onekligen har en poäng.
Den första tiden med Majken tyckte jag var rätt jobbig måste jag erkänna. Jag var stressad över allting och orolig att göra fel hela tiden, vilket självklart gjorde att fel var precis vad vi gjorde. Eller fel är väl inte rätt ord, men man kan väl säga att det är en del saker vi gör annorlunda nu. Stressen smittade ju av sig till Majken som blev orolig, vilket i sin tur gjorde mig ännu mer stressad. En ond cirkel helt enkelt. Allt detta förvärrades av den där amningen som aldrig funkade men som jag ändå kämpade på med. Så under den första tiden med Majken kunde jag verkligen inte njuta fullt ut av att ha blivit mamma, något jag hade dåligt samvete över då och även kan få nu. Kärleken till Majken fanns ju där såklart men det var först efter en tid som jag lärde mig att älska att va mamma.
Denna gången känns allting mycket lättare och jag njuter i fulla drag av lilla Kajsa, som är en rätt nöjd liten bebis. Är övertygad om att detta till stor del beror på att jag (eller kanske skall skriva vi) är mycket lugnare, har mycket mer en det-ordnar-sig-attityd, dessutom hinner vi ju inte heller oroa oss över allting då vi ju även har Majken att ta hand om.
Så den där tvåbarnschocken många pratar tycker jag inte att jag märkt av än så länge (får väl äta upp detta längre fram). Såklart är det mer jobb med två och det är inte en dans på rosor hela tiden, när båda tjejerna kräver uppmärksamhet och skriker samtidigt kan det ju såklart bli rätt stressigt och man kan känna sig minst sagt splittrad. Men ändå, att ha två underbara ungar är härligt, och tycker även det låter och ffa känns rätt coolt att va tvåbarnsmorsa.
Tack för dom fina orden om din mamma!!