Boule och tävlingsmänniska

Jag var ju och träffade kollegor igår, vi  träffades på boule bar i tunnebanestationen vid Rådhuset för en omgång boule och sedan middag. Jag hade tänkt gå hem efter boulen men det var så illa trevlig så stannade även för middagen. Jag hade ju Kajsa med mig och hon skötte sig exemplariskt så gjorde såklart succé. Hon sov sig igenom hela boulen och middagen och jag fick till slut väcka henne, dels för matning och dels för att kollegorna efterfrågade ett titt på en vaken Kajsa. Väldigt bra bebis det där:)

Det är ju väldigt trevlig med boule måste jag säga, även om jag verkligen inte är någon talang, det är jag inte. Innan vi satte igång hade vi en genomgång med en bouleproffs av alla regler samt lite tips om hur man spelar bäst. Då ställde han frågan vilka av oss som var tävlingsmänniska och känner att de bara måste vinna så snart de tävlar. I princip alla räckte upp handen utom jag och nån till. För jag känner verkligen inte att jag måste vinna, speciellt inte när de kommer till fysiska tävlingar och lekar (åh vad jag hatar lekar för övrigt). Nej, det enda jag känner då är ”bara jag inte kommer sist och på så sätt gör bort mig”. Det jag vill är alltså att gå obemärkt förbi någonstans i mitten av tävlingen, sen gör det ju inget om jag vinner såklart men det är inte det jag har som mål utan snarare att inte förlora. Konstigt sätt att tänka kanske och säkert skulle det ta en psykolog (hobby som proffs) fem minuter med mig för att berätta varför jag tänker så. Men så är det iallafall, och det brukar gå ganska bra, det är inte så ofta jag vinner, men förlorar, det gör jag i princip aldrig.