Kajsa då?

Som jag skrivit tidigare så kanske man inte skall ha första barnet, för man gör ju alla rockiemisstag då. Men man har iaf bättre koll på första barnet och det får, på gott och ont, definitivt mer uppmärksamhet; varenda litet utvecklingssteg hurrar man över och man är inte så lite löjlig när man konstaterar att ’oj, var hon inte väldigt tidig med detta?’. Med andra barnet (och jag kan bara tänka hur det är om man får ännu fler) så är man lite mer laid back när det gäller det där. Eller laid back vet jag inte, man har helt enkelt mindre koll. Och med man menar jag vi.

Så stackars liten Kajsa har inte fått några hurrarop över huvudtaget. Dock konstaterade vi nu i helgen att hon faktiskt har börjat prata  (eller det kommer små gutturala ljud som inte är missnöjda skrik), har hittat sina händer som hon nu ofta ligger och inspekterar och dessutom ler hon rätt mycket. När detta hände vet vi ju  inte exakt då, men nu när vi ändå har uppmärksammat det kan vi väl ge henne ett stort hurra för alla dessa steg i hennes utveckling. Om hon är tidig eller sen vet jag inte, skulle gissa på normal:) Nästa utvecklingssteg vi upptäcker blir väl när hon börjar gå…

Hon är för övrigt forsatt tät i näsan, inne på sin sjunde vecka nu utan någon som helst förändring av symtom. Varenda natt lyssnar och fasar vi över de grisliknande ljud som kommer från henne. Vi har ju tagit för givit att hon fått något av Majken, men ett besök på barnkliniken visade att Majken i detta fall är helt oskyldig. Nej, Kajsa har tydligen trånga näsgångar vilket orsakar symtomen. Detta brukar växa bort, så vi kan bara hoppas hon växer snabbt så hon, och vi, får lite softare nätter.