Den stora tröttheten!

Så kom den då, den stora tröttheten. Har gått runt i två veckor och lite kaxigt tänkt att det är väl inte så farligt det här med att inte få sova ordentligt på nätterna. Jag har helt enkelt känt mig ganska så pigg. Men hade glömt från när Majken var bebis att man känner sig rätt pigg den första tiden, förmodligen beror det på hormoner, men tröttheten kommer ikapp en. Och det har det gjort nu. Är sådär trött så att jag är öm i fotsulorna och känner mig skör, det känns lite som om jag skulle falla ihop om någon skulle putta på mig eller vid minsta motgång… Och då sover Kajsa förhållandevis bra och mycket som ni kanske har förstått, men  aldrig mer än 2, max 3 timmar i sträck vilket ju blir jobbigt i längden. Men men, att vara trött kommer ju med hela bebispaketet så det är bara att köpa läget. Försöker även tänka på vad en klok vän sa till mig när vi fick Majken: tänk Karin på att när det gäller barn är allting bara en fas; och alla faser, både bra och dåliga, går över till slut.

Sömnen blir ju inte bättre av att vi alla fyra sover i samma säng under halva natten, har inte riktigt vant mig med det än, men rätt mysigt det är det ju.  Ber om ursäkt för den otroligt dåliga bilden, får jobba på mina selfieskills.
Sömnen blir ju inte bättre av att vi alla fyra sover i samma säng under halva natten, har inte riktigt vant mig med det än, men rätt mysigt det är det ju.
Ber om ursäkt för den otroligt dåliga bilden, får jobba på mina selfieskills.

Trots denna trötthet  lyckades vi masa oss ut på stan en sväng idag och fixa lite saker (läs gå i möbel/inredningaffärer). Hade dessutom sån tur att båda tjejerna somnade i sina vagnar så vi kunde sätta oss och ta en fika, lyx med 15 minuters vuxensnack:)

Espresso house  är ju inte världens mysigaste men jädrans gott kaffe och chokladgrejer till det
Espresso house är ju inte världens mysigaste men jädrans gott kaffe, vilket har hög prio nu, och chokladgrejer till det:)

 

Måste säga att jag lyckades piffa upp mig och ta bort den värsta tröttheten under ögonen  rätt bra ändå
Måste säga att jag lyckades piffa upp mig och ta bort den värsta tröttheten under ögonen rätt bra ändå

Nu är Daniel och Majken på kalas och jag och liten snorig Kajsa är hemma och softar. Ikväll blir det väl mello och lite rosé om tjejernas sovgud fortsätter att vilja oss väl.

 

 

 

Bada!

Bada3

Majkens absoluta favoritplats i hela lägenheten är badkaret, det skall badas varje dag, gärna flera gånger. Och det är inga 5 minutersbad vi snackar om, nej minst 45 minuter innan hon blir nöjd. Och vi får snällt sitta brevid på toaletten och titta på, vilket visserligen är rätt så roligt då hon är så otroligt glad.

Bada1

I vår gamla lägenhet hade vi inte badkar utan endast dusch och badbalja, vilket Majken det senaste året inte alls gillat.  Vi verkligen kämpat med att få henne att duscha/bada för att inte tala om att tvätta håret. Hon har skrikit i högan sky och sprungit och gömt sig bara vi har nämnt det. Så det har alltid slutat med nån form av muta (läs glass) men det har ändå varit så att en av oss har stått inne i duschen med henne medans den andre stått utanför och blockerat dörren så att hon inte kan smita ut. Man känner sig inte som världens bästa förälder då… Men vad göra, hon varju tvungen att bli ren lite då och då? Men nu alltså, nu badas det i tid och otid så vi har världens renaste lilla tjej här hemma:)

Har själv inte provat badkaret ännu, får ju inte bada så snart efter förlossningen. Har ju iochförsig aldrig varit någon badare, lite för rastlös för det. Men blir lite sugen nu på att krypa ner, kanske med en podcast i öronen och ett glas vin på kanten.  Bilden känns iaf väldigt tilltalande, får återkomma om det är det i verkligheten.

 

 

 

Isolerad?

Lämnade Majken på förskolan idag, oj vad stolt hon var över att få visa upp sin lillasyster, kändes som om hon växde flera decimeter lillsnurpan. Ja, syskonkärleken flödar fortfarande:)

TJejerna hade en liten mysstund innan förskolan idag
TJejerna hade en liten mysstund innan förskolan idag

Passade på att ta en promenad runt Kungsholmen när jag ändå hade lyckats ta mig ur lägenheten med Kajsa.  Det var ju så härligt väder idag, vet inte om jag vill säga vårkänslor men hopp om livetkänslor helt klart. Gillar verkligen promenadstråket runt Kungsholmen, lagom långt (valde 7km idag) och så väldans fint med allt vatten. Fast oj, vad trött jag var efteråt, har verkligen en del kondis att bygga upp efter graviditeten. Men det är bara att promenera på, en sysselsättning som jag älskar.

karlbergslott Promenad PromenadtvaDet är ju tur det för just promenader är tydligen det enda jag kan syssla med nu fram till sista mars. Barnmorskan lyckades skrämma livet ur oss igår med hot om RS-virus. Enligt henne är hela Astrid Lindgrens barnsjukhus överbelamrat med spädbarn med RS och medföljande andningssvårigheter. Och för att undvika detta skall vi då, förutom det självklara att tvätta händerna i tid och otid, inte vistas i lokaler med mycket folk (gallerier, affärer, restauranger, fik osv), Majken får inte umgås med andra barn som går på förskola utanför själva förskolan, och vi skall helst inte umgås med andra vuxna som har dagisbarn. Med andra ord kan man i princip inte träffa någon eller göra någonting förutom att stanna hemma och gå promenader ensam. Detta fram till sista Mars, för sen försvinner tydligen RS-virushoten mirakulöst över ett natt till 1:a april. Eller?

Nu har vi ju lyckats göra allt det man inte ska göra, varit i gallerier och mataffären med Kajsa, fikat och dessutom träffat både vuxna som har barn på förskolan och andra förskolebarn. Fy på oss! Nä, skämt åsido, det är klart man ska va försiktig och behöver ju inte utsätta Kajsa, eller Majken, för onödiga risker, men man kan ju även använda sitt sunda förnuft. Kan man inte det skulle man ju aldrig komma utanför dörren pga av alla risker, och då pratar jag inte bara RS-virus.

Det går uppåt

Har idag haft hembesök av barnmorskan Susanne som skall ta hand om Kajsa (och mig och Daniel kanske lite också).  Kändes bra med henne, mest tror jag för att hon inte dömde mig för att jag inte ammade och försökte inte övertala mig till att göra det (som de flesta andra barnmorskor har gjort, det där med amning är verkligt heligt inom barnmorskekåren).

Hon undersökte och vägde Kajsa som mådde bra och gått upp till 3.2 kg och har därmed passerat sin födelsevikt. Hurra säger jag, har ju märkt att hon tjockat till sig lite de senaste dagarna men skönt att få det svart på vitt.

Tänte ta en bild då hon är vaken och ser stark ut men det är inte det lättaste så det fick bli en till sovande Kajsa, lite nöjd ser hon iaf ut:)
Tänte ta en bild då hon är vaken och ser stark ut men det är inte det lättaste så det fick bli en till sovande Kajsa, lite nöjd ser hon iaf ut:)

Det var även dags för Majken att återvända till förskolan idag. Hon har, efter förskolans rekommendation, varit hemma en vecka med oss för att hon inte skulle känna sig utanför utan också få chansen att hänga och bonda med Kajsa. Det har varit supermysigt att ha henne hemma och bara va tillsammans alla fyra, men det var bra för henne att komma tillbaka nu. De senaste dagarna har hon klättrat lite på väggarna och längtat efter att få leka med sina kompisar. Även om Majken gillar Kajsa så tycker hon ju inte att hon är världens roligaste; för som hon säger ”Kajsa bara sover och äter hela tiden, hon kan inte leka”.

Så nu tänkte jag sätta igång mitt lattemorsaliv med långa promenader och fikande. Fast jag skall nog börja med en tupplur tror jag.

 

Rätt så nöjd!

Efter en vecka (eller snarare 9 månader) i mysbyxor och gravvojeans vågade jag mig idag på att prova mina favvojeans. Till min förvåning fick jag på mig dem:) Visserligen är det baggy jeans och de sitter ju på intet sätt lika bra som innan graviditeten, lite spänt runt magen är det ju, men alla knappar är knäppta och jag kan andas.

Jag, mina jeans och sovande ungar
Jag, mina jeans och sovande ungar

Dessutom känner jag ju mig som värsta supermorsan som fått tjejerna att sova middag samtidigt såpass länge att jag hann ta en selfie:) Rätt så nöjd helt enkelt!

Rio Rio och Ja må du leva

Ja, det är det vi lyssnar på här hemma just nu. Majken har fått dille på kalas och födelsedagar så förvånandsvärt stor del av tiden sjunger hon ’Ja må du leva’ med mycket hög och klar röst. Gör hon inte det så ska det dansas till Panetoz låt World Clap, eller Rio Rio som Majken kallar den.

Som party/danslåt betraktat så får jag ju ge henne 5+ i smak, och jag säger ju ogärna nej till både party och dans:) Men det ingen vanlig dans vi snackar här. Nä, Majken leder värsta aerobicpasset, det ska twistas, hoppas jämnfota, hoppsasteg, snurras, springas och sen diverse rörelser med armarna. Jeezus, är helt slut efteråt, mer träning än så behöver inte min nyförlösta kropp…

Det värsta är över

Det har ju varit en rätt intensiv vecka för oss det här, det får man nog ändå säga. För precis en vecka sen kom ju lilla Kajsa till världen och som om inte det varit nog så har vi ju flyttat vi in i  vår nya fina lägenhet för två dagar sen.
Väldigt skönt att det värsta nu är över så att vi nu kan ta det lite lungt.  Visserligen skall vi ju packa upp och få allting på plats här innan vi helt kan slappna av, men det får ta den tid det tar, med två små är man ju inte jätteeffektiv…

Hur har det gått i veckan då?
Faktiskt över all förväntan. Efter förlossningen, som ni har förstått var sådär, så har jag mått väldigt bra både fysiskt och mentalt så det har inte varit några problem för mig att packa och fixa; Majken har varit en ängel, inte bara gentemot Kajsa utan även mot oss, tyckt att det har varit roligt att hjälpa till och packa/packa upp; Kajsa, ja hon sover mest och Daniel har som vanligt varit klippan själv.

Så här har Kajsa spenderat 90% av sin tid i livet
Så här har Kajsa spenderat 90% av sin tid i livet. Undrar för övrigt hur många kort man kan ta på en sovande bebis

 

Det här med packandet är ju Majkens grej helt klart
Det här med packandet är ju Majkens grej helt klart

Alltså, självklart har hormonerna slått till för mig och jag har fått lite gråtattacker så som man ju får dagarna efter en förlossning. Värst var det väl efter PKU-besöket när Kajsa gått ner i vikt då jag mitt i entren till Karolinska bröt iho och bölande som ett litet barn. Och visst har Majken fått lite utbrott och varit trotsig då och då, hon har inte blivit så arg men mer ledsen över småsaker som hon annars inte skulle reagerat på. Men på det hela taget har allting gått super och oron över hur Majken skall hantera alla förändringar har varit obefogad, vilket ju kan sägas om den mesta oron.

Funderar på om detta kanske är lugnet före stormen, vi kanske alla fyra bryter ihop här inom kort i någon form av post-bebis/flyttstressyndrom. Eller så har vi tur och helt enkelt klarade detta bra. Den som lever får se helt enkelt…

 

Förlossningen

Jag tänkte ju jag skulle skriva ner lite om hur jag upplevde förlossningen, skriver upplever för jag är säker på att om de andra i rummet (Daniel och barnmorskan) skulle berätta om själva händelseförloppet skulle det förmodligen skilja sig en del från min berättelse. Så det blir ett rätt långt inlägg det här…

Iallafall, det började rätt normalt med lite värkar hemma, så spenderade ett antal timmar i soffan tittandes på tv under dagen. Sen eftermiddag kom värkarna med 3 min mellanrum så då drog vi in till Karolinska. Hade inte skrivit något förlossningsbrev men berättade för barnmorskan de saker jag tyckte va viktiga, nämligen epidural och information om vad som händer (kontrollbehovet…). Det fortsatte att gå hyfsat bra, traskade runt i rummet och kände att detta är ju inga problem, detta fixar jag. Men sen efter några timmar intensifierades värkarna på ett helt sjukt sätt, och fort gick det, så under nån timme eller två trodde jag bokstavligen att jag skulle dö, fy satan vad ont det gjorde! Barnmorskan kallade då på narkosläkaren, som såklart inte var tillgänglig direkt utan skulle komma så fort hen kunde. Testade lustgas men tyckte det var sjukt obehagligt och verkningslös, dessutom antog tydligen mitt ansikte en rätt grön nyans så både Daniel och framförallt barnmorskan tyckte jag skulle lägga ner det.

Till en början hanterade jag värkarna genom att blunda och räkna andetagen, ca 20-25 per värk, det funkade ganska bra. Sen blev jag dock mindre stoisk, herre jesus vad jag skrek, förutom rena rama dödsskrik så tror jag att jag fick ut mig: JAG DÖR; ORKAR INTE MER; NÄR KOMMER DEN DÄR JÄVLA NARKOSLÄKAREN; och lite annat smått och gott, kan t.o.m varit så att jag ropade på mamma vid något tillfälle. Och stackars Daniels hand kommer nog aldrig bli sig lik igen. Det enda jag hade i huvudet var att snart, snart kommer narkosläkaren med epiduralen, måste bara klara mig till dess. Med det kom aldrig någon epidural, istället kom lilla Kajsa med en rasande fart. På slutet gick allting tydligen väldigt fort vilket var anledningen till att det gjorde så fruktansvärt ont. Eller det var iallafall vad barnmorskan sa, det kan ju ha varit var för att få mig att känna mig lite bättre över att inte ha hanterat smärtorna något vidare…

Så här låg jag alltså och räknade andetag
Så här låg jag alltså och räknade andetag

Efteråt var jag rätt skakad och darrade så mycket att jag fick ta till hjälp för att gå på toaletten oh duscha, då jag för övrigt gjorde misstaget att titta mig själv i spegeln vilket gjorde mig ännu mer svimfärdig. Fick sedan färdas i rullstol till vårt rum, hade verkligen inte kunnat gå på fler timmar. Efter att vi sovit ett par timmar under natten kände jag mig mycket bättre så vi åkte hem på morgonen, fanns ingen anledning att hänga kvar på sjukhuset  (är ju rutinerad tvåbarnsföräldrar nu;)) och vi längtade efter Majken.

bb
Morgonen efter med Kajsa i famnen. Det är alltså inte mascara som har runnit utan ren och skär trötthet

Nä, det här med förlossningar är inte min grej. Visst är det på ett sätt häftigt och det man får i slutändan gör det ju värt det, men hela situationen känns så ovärdig på något vis. Man är så totalt utelämnad när man ligger där typ naken och spretar och det är blod och skit överallt, man är så totalt hjälplös och i händerna på barnmorskorna, usch och fy. Med det sagt så var ju barnmorskorna på Karolinska helt fantastiska, 5+ till dem säger jag. Sen gick ju allting bra och även om man kan tro det när man läser texten så är jag på inget vis traumatiserad, även om jag som sagt inte är så sugen på att göra det igen, någonsin.

Några dagar senare var det dags för återbesök med liten Kajsa för PKU-prov och läkarundersökning. Hon var frisk men det visade sig att hon hade gått ner lite för mycket i vikt så hon vägde bara 2.8kg. Den där jäkla amningen alltså, fick inte till det med Majken och uppenbarligen inte nu heller. Hade bestämt innan att jag skulle försöka amma men sluta om det inte funkade, med Majken hängde jag i flera månader och det var så mycket ångest i det där, ångest man inte vill ha när man bara vill vara glad och njuta av sin lilla bebis. Så det blir flaskmatning för Kajsa vilket känns som ett mycket bra beslut, och Kajsa verkar supernöjd hon också:)

Bebisbubblan!

Så kom hon då, lilla Kajsa, på fredagen den 13:e och allt. Och det är klart hon är perfekt, vi är så förälskade i denna lilla människa! Förlossningen gick ju bra men satan vad ont det gör det där. Skall skriva om det när jag fått lite distans.

majkenkajsa1

majkenkajsa2

Just nu har vi det så här mysigt här hemma. Majken är också förälskad och är världens stoltaste storasyster som bara vill hålla, pussa och krama Kajsa hela tiden. Kajsa, ja hon gillar läget och sover och äter mest, än så länge inga maratonskrik… Och jag och Daniel slår oss för bröstet och anser oss vara världens bästa som skapat två så perfekt välskapta barn;)

Så även om det såklart är rätt kaosartat här hemma med flytten och allt så har vi det rätt bra. Det har ju bara gått två dygn och om det är något man lärt sig om barn så är det ju att allting är föränderligt. Men just nu, nu har vi det rätt gött i vår lilla bebisbubbla:)

 

Slutbesiktning!

Idag var det slutbesiktning på vår nya lägenhet, spännande! Vad det betyder i stort är att man går igenom hela lägenheten med en besiktningsperson och kollar om det finns några små skavanker som måste åtgärdas. Lite hittades ju, nån spricka här och där men i stort såg det bra ut så det är fritt fram för oss att flytta in på onsdag.

I ärlighetens namn så var väl jag inte den som gick runt och synade lägenheten i sömmarna, nej det skötte Daniel så bra. Jag gick mest runt och möblerade i mitt huvud och noterade vad som måste inhandlas. Vi kommer behöva ett gäng lampor, mattor och en hel del inredningsprylar för att det inte skall eka i lägenheten, för den är rätt stor jämfört med vår nuvarande. Men men, det får ta sin lilla tid, vi får flytta in först och se vad som måste prioriteras. Gissar dock att lilla Kajsa kommer få besöka ett gäng inredningsaffärer under sina första månader i livet, och det kommer bli en hel del surfande:)  Men åh vad jag längtar!

Var en herrans massa folk överallt som fixade och kollade men fick några folktomma bilder i alla fall.

Vardagsrum - köksbord blir det  i vänstra hörnet
Vardagsrum – köksbord blir det i vänstra hörnet

 

kokmotfonster

Kök
Kök
vardagsrum
Vardagsrum – hörnan där soffan skall stå
Utsikten i söderläge från vårt sovrum. Finns en liten fransk balkong här där en stol får plats, så det är väl där man skall sitta och ta sitt morgonkaffe:)
Utsikten i söderläge från vårt sovrum. Finns en liten fransk balkong här där en stol får plats, så det är väl där man skall sitta och ta sitt morgonkaffe:)

Stora rummet på ovanvåningen. Detta får blir TV-rum/lekrum så när det är sort mjuk härlig soffa, massa kuddar och kanske t.o.m en sackosäck skall få flytta in här så småningom
Stora rummet på ovanvåningen. Detta får blir nån typ av TV-rum/lekrum så en stort, mjuk härlig soffa, massa kuddar och kanske t.o.m en sackosäck skall få flytta in här så småningom