Sand och mosad mat, inte mina favoriter

Det här med att ha ett fläckfritt, helt städad hem när man är småbarnsförälder känns ju om en utopi. De har ju en förmåga att stöka ner de små liven, så man spenderar ju en ansenlig mängd tid med att gå runt och plocka för att hålla hemmet på en nivå som går att leva med. Dock har vi nog denna vecka nått någon typ av kulmen vad gäller städande här hemma, tycker inte vi gör annat än att dammsuger, torkar, tvättar och byter lakan. Bägge barnen har nämligen gjort sitt bästa för att på sitt sätt skita ner så mycket som det bara är möjligt i deras värld.

kladd

Kajsa har ju börjat äta gröt och mosad mat och det är ju som det är, kladdigt. Hade liksom glömt hur en så liten person kunde kladda ner sig och sin omgivning på ett sådan imponerade vis. Så efter varje måltid blir det till att torka och byta kläder på henne, samt sanera stolen och en radie på ca 3 meter runt henne. Detta tar ju sin lilla tid och det går åt en hel del våtservetter.

150828-fest robban Karin - 1

 

Majken å sin sida fick en fantastisk present på kalaset förra veckan, nämligen sands alive (kolla länk). Det är alltså sand som man kan leka med och forma, som ett alternativ till lera men som inte kladdar eller fastnar. Låter ju jättebra, Majken älskar det, och vi hade faktiskt sagt till gästerna att det var en bra present (så ingen skugga över dem som gav det).  Men, och det är ju ett stort men, Majken är tre år och vi skulle ju kunnat räknat ut att det inte finns en chans att en treåring snällt håller sig på bordet när hon leker med sand. Varför skulle hon göra det, det är väl inte skoj? Så vi har den senaste veckan haft sand precis överallt, på golvet, i sängen, i köket, på toaletten, i soffan, ja överallt. Så nu sitter jag och överväger vad Majkens glädje över denna sand är värd, är den värd knarr under fötterna, obehag när man sover, sand på hal kroppen och all den tid vi lägger på att städa? Ja, än så länge är den det men vet inte hur länge till, kan ju bli så att sanden mirakulöst försvinner när vi nu åker på semester om några dagar, så kan det bli, för ibland sker ju mirakel.

 

 

Så har vi varit och kalasat igen

150828-fest robban Karin - 6

 

Finns väl inget bättreställe att ha dryckesbuffen äm på tvättmaskinen:)
Finns väl inget bättreställe att ha dryckesbuffen äm på tvättmaskinen:)

Jag har ju nämnt att Daniels familj är bra på det här med att fira, så snart någon fyller år eller något annat kul händer så träffas alla kusiner med familj och firar under olika former. Förra veckan var det Majkens kalas med kaffe och tårta, denna veckan var det Daniels morbror Robban och hans Karin som har flyttat ihop och hade inflyttningsfest.

150829-robban-karin-inflyttningsfest-11
Majken på en rundtur i lägenheten, syns ju inte men hon var inte ren
150829-robban-karin-inflyttningsfest-22
Jag var populär bland barnen ett tag, lite svettigt som sagt.

Så vi tog på oss lite anständiga kläder, tog var sitt barn under armen och gick dit. Mycket trevligt även denna gång, även om det kändes lite som om man inte hann prata så mycket som man hade önskat. Det är ju alltid lite svettigt när man är bortbjuden till någon som inte har en barnanpassad lägenhet, speciellt som det bjuds på choklad och det är vita soffor och dyra mattor. Men det gick bara bra och vi behöver inte betala en ända kemtvätt.

150828-fest robban Karin - 2

150828-fest robban Karin - 3

150828-fest robban Karin - 4150829-robban-karin-inflyttningsfest-72

Oroandet lugnade ner sig efter en stund då Majken och de andra tjejerna fick tillåtelse att hoppa i sängarna, och att hoppa i sängar säger väl ingen unge nej till. Att det dessutom fanns en lekfarbror i form av Daniels kusin Kalle gjorde ju att succén var ett faktum.

150829-robban-karin-inflyttningsfest-16 150829-robban-karin-inflyttningsfest-36 150828-fest robban Karin - 1

Kajsa såg jag nästan inte på hela tiden, alla ville gosa med henne så hon gick från famn till famn och var så nöjd och glad över det. Så när Majken väl hade hittat sängen att hoppa i kunde jag ta det lite lugnt en stund och njuta av ett glas vin och lite konversation.

Efter några timmar började tjejerna säcka ihop så innan det blev riktigt grinigt packade vi ihop oss och åkte hem efter ännu en trevlig kväll. Eller kväll och kväll, klockan var halv åtta. Vi som trodde vi hade hängt i länge insåg på  bussen hem att alla var på väg någonstans,  deras kväll skulle nu börja medan vår var över. Jaja, livet som småbarnsförälder, trevlig var det iallafall den lilla stund vi var iväg.

Kalas igen

150823-majken-3-arskalas-4
Majken ville inte blåsa ut ljusen själv så då får man ju stå till tjänst

Hur var då Majkens andra 3-årskalas som gick av stapeln i söndags? Jo, som alltid (eller nästan alltid) var det supertrevligt. Det tenderar ju att bli rätt så ansenlig mängd människor, när Daniels del av familjen är bjuden, med alla kusiner, morbröder, respektive och barn, så även denna gång med 13 vuxna och sju barn. Det är ju såklart härligt men tidigare har det känts lite trångt. Men nu funkade det faktiskt bra, lägenheten svalde alla rätt så bra och då sprang ändå barnen runt och lekte fulla med energi. Nu var ju vädret så fint också så balkongen kom till användning, något som grannen mittemot kanske inte var jätteglada över då de hade visning på sin lägenheten samtidigt som kalaset…

150823-majken-3-arskalas-9

 

150823-majken-3-arskalas-7

 

150823-majken-3-arskalas-68
Finns alltid något som behöver googlas och då är ju Daniel mannen hela dagen
150823-majken-3-arskalas-18-2

150823-majken-3-arskalas-14

Så vad gjorde vi då under ”barnkalaset”? Inte så mycket egentligen, vi vuxna mumsade bullar, chokladkaka och tårta, drack kaffe och snackade skit samtidigt som vi höll ett öga på barnen när de lekte. Min tårta, liksom Daniels bullar och chokladkaka, gjorde för övrigt succé.

150823-majken-3-arskalas-29

150823-majken-3-arskalas-45 150823-majken-3-arskalas-86

Barnen käkade visserligen lite tårta och drack lite festis men de var mer intresserade av att leka med varandra och kanske framförallt av att leka med de nya leksakerna Majken fick. Presenterna öppnades för övrigt under högtidliga former på kalaset; Majken, som den lilla fashionista hon är,  gick till och med och bytte klänning innan presentöppnandet, något annat skulle ju inte gå för sig.

Så det var ju än en gång lyckat, något även Majken höll med om då hon konstaterade att hon minsann alltid ska fylla år och kalas. Jojo… För även om man kan slå fast att vi är rätt sp bra på att ha trevliga kalas skall vi nog vänta lite till nästa gång, iallafall till nästa person i familjen fyller år. Innan dess blir det bara vanliga inbjudningar utan tårta och presenter:)

 

Jag heter inte Mirjam

Miriam

Jag skrev ju att boken vi läste i bokklubben i somras skulle få ett eget inlägg, just för att den verkligen förtjänar att skrivas och läsas om. Lite sent nu kanske men jag skall ändå försöka mig på en liten bokrecension, något jag inte gjort sedan skolan, få se ur det går.

Boken kretsar kring Miriam, en kvinna som är född rom och som under 2:a världskriget hamnade i Auschwitz och Ravensbrück och efter kriget kom med vita bussarna till Sverige. Under tiden i koncentrationslägren bytte hon, mer eller mindre av en slump, identitet med en död judisk flicka och behöll sedan denna nya identitet, och låtsades att vara judinna, genom hela livet. Hon gjorde det först för att överleva i lägren, sedan för att få komma till Sverige och sen vågade hon aldrig berätta sin hemlighet för någon, inte ens för sin man och barn, något som hela tiden tynger henne. Författaren hoppar hela tiden skickligt mellan Miriams tid i lägren, tiden efter kriget i Sverige och nutid, en bokform som jag verkligen gillar, och språket är dessutom mycket bra.

Detta är en så bra, och framförallt viktig bok, ALLA borde läsa den. Så otroligt viktig historia, inte bara om andra världskriget och allt jävligt som hände då, utan kanske framförallt för den behandlar romernas historia. Om hur de, genom alla tider, ständigt har blivit illa behandlade och har varit längst ner i alla hierarkier, till och med bland fångarna i koncentrationslägren var de hatade, för  som en norsk fånge säger i boken ‘alla vet ju hur zigenare är’. 

Romerna fick ingen ersättning, såsom judarna fick, efter 2:a världskriget, inte heller fick de någon som helst hjälp, i Sverige fick romer inte ens komma  förrän under 60-talet. En massa sådana här saker beskrivs i boken och allt det får mig verkligen att vilja gråta, mest för att det känns som om vi inte har kommit någonstans vad gäller vår behandling av romerna, den är ju fortfarande lika illa. Det var även detta som bokklubbsdiskussionen kom att handla om mest, romernas situation då och nu och vi var väl alla överens om att det är på något vis ett bortglömt folk som det av någon anledning har blivit ok att håna och hata, för ‘alla vet ju hur zigenare är’…

I betyg får den en 4+ (5:a av alla andra i bokklubben) av mig. Den var några sidohistorier i boken som jag störde mig lite på, därav ingen 5:a, men i det stora hela har dessa sidohistorien ingen betydelse för de viktiga budskapet. Jag kommer inte heller att berätta vilka detaljer det var för det kan ju kanske förstöra lite av den annars mycket bra läsupplevelsen.

Så läs boken. Den innehåller  långa, ganska ingående beskrivningar om vad som hände i Auschwitz och Ravensbrück, vilket ju kan vara jobbigt att läsa, men det är ändå väldigt lättläst, jag läste ut den på två dagar med två barn runt benen.  En enkel och bra historielektion helt enkelt.

 

 

Nästan som på bio

150825-projektor - 1

Det ska erkännas att det inte är jätteofta som jag och Daniel spenderar våra kvällar med att titta varandra djupt i ögonen och har djupa samtal, det är det inte. Istället så händer det faktiskt jätteofta att vi , efter att barnen har somnat, sätter oss i vår stora soffa och tittar på film eller kanske ännu hellre ett par avsnitt av en bra serie. För vi, som så många andra par, har blivit riktiga seriejunkies. Vi följer alltid minst tre serier samtidigt, just nu är det ‘Orange is the new black’, ‘suits’, och ‘Ray Donovan, men det varierar hela tiden då det tar i snitt två veckor att plöja igenom en säsong av en serie.

Så här snygga är vi i våra 3D-glasögon
Så här snygga är vi i våra 3D-glasögon
Så eftersom vi spenderar mycket tid (kanske oroande mycket) tid med att titta på, och faktiskt prata om och diskutera, serier och filmer tänkte vi att vi kunde satsa lite på det och kolla med stil, och eftersom vi har en stor vit vägg på vår övervåning som bara skriker projektor så är det precis en sådan vi har införskaffat. Daniel gjorde i vanlig ordning ordentlig research så vi fick en mycket bra och kanske framförallt prisvärd projektor. Alltså man kan till och med kolla på 3D-filmer på den , hur coolt (hade jag aldrig tyckt innan jag träffade Daniel)? Så nu sitter vi här i vår härliga soffa och kollar på storskärm, nästan som på bio fast lite mer bekvämt.  Det kommer ju inte göra att våra djupa filosofiska samtal blir fler, men å så härligt det är.

Det här med att springa

Jag har alltid gillat att springa, det är ett så enkelt sätt att träna och det finns ingen gång som jag har en sån skön känsla i kroppen och känner mig så duktig som efter att jag varit ute och sprungit. Dock är det ju lite svårt att få till det här med löpningen nu när man är mammaledig med två barn, det är ju enklare att få till ett styrkepass hemma i vardagsrummet när barnen sover eller helt enkelt tittar på. Men en till två gånger i veckan borde funka, en gång på kvällen efter barnen har somnat och så en gång på helgen när Daniel är hemma.

IMG_5682

Så, för att få ut så mycket som möjligt av mina 1-2 rundor i veckor så tänkte jag att jag måste få lite inspiration, annars är det lätt att jag springer min 7 km runda varje gång utan någon som helst utveckling. Så idag damp ‘stora löparboken för kvinnor’ ner i brevlådan. Har ju inte hunnit lusläsa den än men förhoppningsvis innehåller den allt jag behöver för att jag skall kunna utveckla min löpning: olika träningsupplägg för att klara 5, 10, 21 och 42 km (jag satsar nog på de två första till att börja med), styrketräning som hjälper löpningen, löparteknik och annat smått och gott.  Ja, jag hoppas nästan att boken skall löpa för mig:)

IMG_5684
Började direkt med att köra ett av styrkepassen i boken här hemma framför idol. Syns kanske inte på bilden med svettades som en gris, riktigt jobbigt var det.

Min stora mål är att jag någon gång skall springa ett halvmara, men det blir inte förrän 2016 eller 2017, men ett lite kortsiktigare mål är att kunna springa 10 km på under 55 min, detta innan jul tänkte jag. Vi får se om jag fixar det, återkommer.

 

Bullbak

150822-Bullbak - 6

Även idag har vi trotsat den svenska oskrivna lagen om att man måste ta till vara på värme och solsken, och helt enkelt stannat inne. Inte för att vi inte orkade gå ut i solen utan för att vi hade lite saker som skulle fixas, eller närmare bestämt skulle bullar bakas.

150822-Bullbak - 1

 

150822-Bullbak - 2

150822-Bullbak - 3

Vi ska nämligen ha ytterligare ett kalas för Majken imorgon. Vi hade ju ett i Fjällbacka med min sida av familjen, men Daniels familj, som är väldans duktiga på det här med att fira födelsedagar, vill ju också fira henne nu när vi är tillbaka i Stockholm. Så denna lilla tjej har alltså tur och får två kalas, något som jag tror kommer upprepas varje år, men det kan hon väl va värd.

150822-Bullbak - 4

150822-Bullbak - 5

Iallafall var det bullbak idag. Majken var med från början till slut, iklädd klänning och tiara, och tog det hela på största allvar. Både kanel-, och kardemummabullar blev det, bägge har smakats av som efterrätt till middagen och måste ju säga att Daniel och Majken har gjort ett superjobb, så goda. Jag kan tyvärr inte ta åt mig något av äran för detta bullbak, det är helt deras jobb, det enda jag stod till tjänst med var hejarop och fototagande. Att Daniel dessutom står och bakar chokladkaka nu på lördagskvällen medan jag sitter i soffan och dricker rosé gör ju att pressen på mig och mitt tårtbakande imorgon ökar, det gör det ju. 

Var hittar de alla dessa ”slappa” föräldrar?

Majken i parken med lite bus i blicken:)
Majken i parken med lite bus i blicken:)

Under de senaste månaderna har det i mitt facebookflöde dykt upp en massa krönikor som till exempel den HÄR och den HÄR.  Krönikörerna har vid några tillfällen upplevt att okända barn har betett sig “illa” på allmän plats och föräldrarna har  ignorerat detta beteende totalt, inte bett om ursäkt utan bara låtit barnen hålla på med sitt, i krönikörernas tycke, otyg. Krönikörerna har då kommit till den slutsatsen att dagens föräldrar, som ett kollektiv, är slappa som inte uppfostrar sina barn, daltar med dem och inte lär dem att ta ett nej. Fruktansvärt, eller hur?

På en punkt håller jag med krönikörerna, det är klart man skall uppfostra sina barn, lära dem vad som är rätt och fel och lära dem att ta och förstå ett nej. Däremot tycker jag inte man kan döma någon utefter en enda situation, för man har ju igen aning vad som hänt innan och hur den familjen har det och fungerar. Vad jag inte heller går med på riktigt är att dagens föräldrar är slappa överlag, jag upplever det inte alls så, och då hänger jag ju numera med en hel del föräldrar. Jag kan lätt säga att INGA föräldrar jag känner, och i princip inga föräldrar jag träffat på, är slappa och låter barnen härja fritt, utan alla gör sitt bästa för att hitta en balans mellan att ge kärlek, uppfostran och att säga ja och nej till barnen. När Majken leker med andra barn är jag till exempel mer orolig att hon skall bete sig illa mot de andra barnen än tvärtom, och jag upplever att de andra föräldrarna förhåller sig på samma sätt.
Sen är ju ingen perfekt, varken barn eller vuxna, och det är klart man ibland säger ja för att man helt enkelt inte orkar ta diskussionen, det händer ju också att man inte hinner stoppa sitt barn innan barnet har gått över gränsen, eller att barnet helt enkelt struntar i att man säger nej. Men skulle jag inte rucka på mina principer ibland, och då säga ja till något som Majken vill när jag egentligen vill säga nej,  skulle jag ju inte säga annat än nej och det tror jag inte heller är bra. Som sagt, man försöker hitta en balans som funkar.
Dessutom undrar jag faktiskt var krönikörerna hittar dessa familjer, där barnen kastar mat, sand och bollar omkring sig helt vilt och där föräldrarna ignorerar detta beteende totalt och inte ens ber om ursäkt när andra människor drabbas. Jag har aldrig varit med om någonting i närheten av detta. Visst har man sett barn (även Majken ibland faktiskt:)) i parken som betett sig, ska vi säga inte helt ok, men det är undantagsfall och aldrig så illa som krönikörerna beskriver. Föräldrarna brukar ju dessutom alltid komma fram och försöka släta över det hela och be om ursäkt om så behövs. Sen finns det säkert undantagsfall, men de har iallafall inte jag träffar på i en sån utsträckning att jag upplever det som ett problem.
Men jag kanske har fel, kanske är vi alla slappa föräldrar som uppfostrar, eller inte uppfostrar då, en förtappad generation.
Ojdå, det blev långt men  så blir det ju ibland. Nu skall jag sluta att vara irriterad och gå ut i solen istället.

 

Var hittar de alla dessa slappa föräldrar

Majken i parken med lite djävulskap i blicken:)
Majken i parken med lite djävulskap i blicken:)

Under de senaste månaderna har det i mitt facebookflöde dykt upp en massa krönikor som till exempel den HÄR och den HÄR.  Krönikörerna har vid några tillfällen upplevt att okända barn har betett sig “illa” på allmän plats och föräldrarna har  ignorerat detta beteende totalt, inte bett om ursäkt utan bara låtit barnen hålla på med sitt, i krönikörernas tycke, otyg. Krönikörerna har då kommit till den slutsatsen att dagens föräldrar, som ett kollektiv, är slappa som inte uppfostrar sina barn, daltar med dem och inte lär dem att ta ett nej. Fruktansvärt, eller hur?

På en punkt håller jag med krönikörerna, det är klart man skall uppfostra sina barn, lära dem vad som är rätt och fel och lära dem att ta och förstå ett nej. Däremot tycker jag inte man kan döma någon utefter en enda situation, för man har ju igen aning vad som hänt innan och hur den familjen har det och fungerar. Vad jag inte heller går med på riktigt är att dagens föräldrar är slappa överlag, jag upplever det inte alls så, och då hänger jag ju numera med en hel del föräldrar. Jag kan lätt säga att INGA föräldrar jag känner, och i princip inga föräldrar jag träffat på, är slappa och låter barnen härja fritt, utan alla gör sitt bästa för att hitta en balans mellan att ge kärlek, uppfostran och att säga ja och nej till barnen. När Majken leker med andra barn är jag till exempel mer orolig att hon skall bete sig illa mot de andra barnen än tvärtom, och jag upplever att de andra föräldrarna förhåller sig på samma sätt.

Sen är ju ingen perfekt, varken barn eller vuxna, och det är klart man ibland säger ja för att man helt enkelt inte orkar ta diskussionen, det händer ju också att man inte hinner stoppa sitt barn innan barnet har gått över gränsen, eller att barnet helt enkelt struntar i att man säger nej. Men skulle jag inte rucka på mina principer ibland, och då säga ja till något som Majken vill när jag egentligen vill säga nej,  skulle vi inte ha annat än konflikter tror jag inte heller är bra. Som sagt, man försöker hitta en balans som funkar.
Dessutom undrar jag faktiskt var krönikörerna hittar dessa familjer, där barnen kastar mat, sand och bollar omkring sig hej vilt och där föräldrarna ignorerar detta beteende totalt och inte ens ber om ursäkt när andra människor drabbas. Jag har aldrig varit med om någonting i närheten av detta. Visst har man sett barn (även Majken ibland faktiskt:)) i parken som betett sig, ska vi säga inte helt ok, men det är undantagsfall och aldrig så illa som krönikörerna beskriver. Föräldrarna brukar ju dessutom alltid komma fram och försöka släta över det hela och be om ursäkt om så behövs. Sen finns det säkert undantagsfall där föräldrarna verkligen inte bryr sig, men de har iallafall inte jag träffar på i en sån utsträckning att jag upplever det som ett problem.
Men jag kanske har fel, kanske är vi alla slappa föräldrar som uppfostrar, eller inte uppfostrar då, en förtappad generation.
Ojdå, det blev långt men  så blir det ju ibland. Nu skall jag sluta att vara irriterad och gå ut i solen istället.

Skansen

150817-skansen-9

I måndags packade vi ihop oss och drog till Skansen. Majken har varit där rätt så många gånger, det är ju ett enkelt utflyktsmål här i Stockholm, och älskar verkligen att gå runt och kolla på alla djuren, så även denna gång. Jag gillar också att vara där, inte så mycket för djuren, utan mer för den fina omgivningen med fin natur och en massa små gamla hus överallt, det är helt enkelt mysigt att gå runt där.

150817-Skansen - 1 150817-Skansen - 2 150817-Skansen - 3

Majkens favoriter är sälarna, björnarna samt bisonoxarna (tror jag det är), de stoooora kossorna’  som hon kallar dem. Denna gången var vi även inne i akvariet och vad den visiten visade var att hon inte är rädd för ormar iallafall, inga problem att stå nära, kolla och peka på ormar, hon hade nog gärna klappat en men tyvärr var ‘klappaormenhörnan’ stängd.

150817-Skansen - 5

150817-skansen-18 150817-skansen-25

Men höjdpunkten på dagen var nog ändå när hon fick rida ponny. Vi trodde ärligt talat inte att hon skulle våga för även om hon gillar djur är hon väldigt försiktig med att gå nära och klappa. Men upp på ponnyn hoppade hon och där satt hon som ett smäck genom hela turen. Hon var så koncentrerad och höll i sig så hård så det såg mer ut som om hon var rädd än glad (det kanske hon var också), men efteråt var hon exalterad som få och har pratat massor om det sen dess. Kanske blir en hästtjej av henne ändå, inte den sport vi hade valt i första hand då både jag och Daniel är lite minst sagt lite avvaktande när det gäller hästar , men vi får väl i så fall sätta henne i en ridskola där vi föräldrar inte behöver gå nära stallet.

150817-Skansen - 6

Självklart måste en dag på Skansen avslutas med glass, det är sen gammalt. Och har man ridit för första gången i sitt liv är man ju faktiskt värd en stor glass, det är man.