Kajsa – Sida 5 – Karins lite av varje!

Förlossningen

Jag tänkte ju jag skulle skriva ner lite om hur jag upplevde förlossningen, skriver upplever för jag är säker på att om de andra i rummet (Daniel och barnmorskan) skulle berätta om själva händelseförloppet skulle det förmodligen skilja sig en del från min berättelse. Så det blir ett rätt långt inlägg det här…

Iallafall, det började rätt normalt med lite värkar hemma, så spenderade ett antal timmar i soffan tittandes på tv under dagen. Sen eftermiddag kom värkarna med 3 min mellanrum så då drog vi in till Karolinska. Hade inte skrivit något förlossningsbrev men berättade för barnmorskan de saker jag tyckte va viktiga, nämligen epidural och information om vad som händer (kontrollbehovet…). Det fortsatte att gå hyfsat bra, traskade runt i rummet och kände att detta är ju inga problem, detta fixar jag. Men sen efter några timmar intensifierades värkarna på ett helt sjukt sätt, och fort gick det, så under nån timme eller två trodde jag bokstavligen att jag skulle dö, fy satan vad ont det gjorde! Barnmorskan kallade då på narkosläkaren, som såklart inte var tillgänglig direkt utan skulle komma så fort hen kunde. Testade lustgas men tyckte det var sjukt obehagligt och verkningslös, dessutom antog tydligen mitt ansikte en rätt grön nyans så både Daniel och framförallt barnmorskan tyckte jag skulle lägga ner det.

Till en början hanterade jag värkarna genom att blunda och räkna andetagen, ca 20-25 per värk, det funkade ganska bra. Sen blev jag dock mindre stoisk, herre jesus vad jag skrek, förutom rena rama dödsskrik så tror jag att jag fick ut mig: JAG DÖR; ORKAR INTE MER; NÄR KOMMER DEN DÄR JÄVLA NARKOSLÄKAREN; och lite annat smått och gott, kan t.o.m varit så att jag ropade på mamma vid något tillfälle. Och stackars Daniels hand kommer nog aldrig bli sig lik igen. Det enda jag hade i huvudet var att snart, snart kommer narkosläkaren med epiduralen, måste bara klara mig till dess. Med det kom aldrig någon epidural, istället kom lilla Kajsa med en rasande fart. På slutet gick allting tydligen väldigt fort vilket var anledningen till att det gjorde så fruktansvärt ont. Eller det var iallafall vad barnmorskan sa, det kan ju ha varit var för att få mig att känna mig lite bättre över att inte ha hanterat smärtorna något vidare…

Så här låg jag alltså och räknade andetag

Efteråt var jag rätt skakad och darrade så mycket att jag fick ta till hjälp för att gå på toaletten oh duscha, då jag för övrigt gjorde misstaget att titta mig själv i spegeln vilket gjorde mig ännu mer svimfärdig. Fick sedan färdas i rullstol till vårt rum, hade verkligen inte kunnat gå på fler timmar. Efter att vi sovit ett par timmar under natten kände jag mig mycket bättre så vi åkte hem på morgonen, fanns ingen anledning att hänga kvar på sjukhuset (är ju rutinerad tvåbarnsföräldrar nu;)) och vi längtade efter Majken.

Morgonen efter med Kajsa i famnen. Det är alltså inte mascara som har runnit utan ren och skär trötthet

Nä, det här med förlossningar är inte min grej. Visst är det på ett sätt häftigt och det man får i slutändan gör det ju värt det, men hela situationen känns så ovärdig på något vis. Man är så totalt utelämnad när man ligger där typ naken och spretar och det är blod och skit överallt, man är så totalt hjälplös och i händerna på barnmorskorna, usch och fy. Med det sagt så var ju barnmorskorna på Karolinska helt fantastiska, 5+ till dem säger jag. Sen gick ju allting bra och även om man kan tro det när man läser texten så är jag på inget vis traumatiserad, även om jag som sagt inte är så sugen på att göra det igen, någonsin.

Några dagar senare var det dags för återbesök med liten Kajsa för PKU-prov och läkarundersökning. Hon var frisk men det visade sig att hon hade gått ner lite för mycket i vikt så hon vägde bara 2.8kg. Den där jäkla amningen alltså, fick inte till det med Majken och uppenbarligen inte nu heller. Hade bestämt innan att jag skulle försöka amma men sluta om det inte funkade, med Majken hängde jag i flera månader och det var så mycket ångest i det där, ångest man inte vill ha när man bara vill vara glad och njuta av sin lilla bebis. Så det blir flaskmatning för Kajsa vilket känns som ett mycket bra beslut, och Kajsa verkar supernöjd hon också:)

Bebisbubblan!

Så kom hon då, lilla Kajsa, på fredagen den 13:e och allt. Och det är klart hon är perfekt, vi är så förälskade i denna lilla människa! Förlossningen gick ju bra men satan vad ont det gör det där. Skall skriva om det när jag fått lite distans.

Just nu har vi det så här mysigt här hemma. Majken är också förälskad och är världens stoltaste storasyster som bara vill hålla, pussa och krama Kajsa hela tiden. Kajsa, ja hon gillar läget och sover och äter mest, än så länge inga maratonskrik… Och jag och Daniel slår oss för bröstet och anser oss vara världens bästa som skapat två så perfekt välskapta barn;)

Så även om det såklart är rätt kaosartat här hemma med flytten och allt så har vi det rätt bra. Det har ju bara gått två dygn och om det är något man lärt sig om barn så är det ju att allting är föränderligt. Men just nu, nu har vi det rätt gött i vår lilla bebisbubbla:)

En av varje?

Under hela denna graviditeten har jag, från alla håll, fått höra att två syskon i princip inte kan vara lika varandra i sin personlighet. Så är det första barnet ett lugnt barn så blir det andra vilt; är det första ett barn som sover bra kommer det andra skrika hela nätterna; äter det första barnet bra så kommer det andra endast äta makaroner osv osv.

Eftersom Majken är ett förhållandevis lugnt barn så har vi ju då också fått höra att nu, nu kommer det jobbiga, nu skall ni få se. Kajsa kommer att bli riktigt jobbig och vild! Vet inte varför men blir lite irriterad över dessa varningar, känns lite som om Kajsa döms i förtid. Men varför måste det bli så? Varför skulle inte barnen kunna få liknande personlighet? Det är ju ändå samma föräldrar (inte alltid såklart men i vårt fall), vilket ger samma gener och då även samma hem och uppfostran? Borde det inte var lika stor chans att de liknar varandra som att de blir olika?

Ja, ja, det är väl bara att förbereda sig för en liten vildbasse gissar jag, vi skall nog fixa det också:) Får väl återkomma när jag har facit i hand.

Nu är ju inte Majken alltid en ängel, hon kan allt ge oss utmaningar i vårt föräldrarskap hon också, lilla hönan. Bilderna är från vår morgon, var rätt svettig innan vi väl kom ut genom dörren:)

Följt av jakt för att få borsta tänderna — Detta följdes av kurragömma för att få slippa borsta tänderna

Morgonen avslutades med en klassisk 'läägasigpågolvetprotest' — Morgonen avslutades med en klassisk ’läggasigpågolvetprotest’

STOLT MAMMA

Majken och jag snackade lite om Kajsa igår och när jag frågade henne om det skulle bli kul med en lillasyster sa hon: Mamma, jag skall krama, pussa och klappa Kajsa, INTE slå och putta!

Eftersom Kajsa inte kommit ännu får ju magen agera substitut

Man kan ju inte bli annat än lite stolt över denna lilla höna! Tänk att hon iaf vet vad hon skall göra, sen återstår det att se om hon följer det…;)

IMG_3521

Sen blev hon en superhjälte, såklart…

Vila och lite oro

Haha, jag trodde att jag skulle ha svårt för att få till det här med att vila, men nu efter ett par dagar känns det som om jag aldrig vill göra något annat, min kropp har anpassat sig på ett helt sjukt sätt. Även om det bokstavligen inte är så känns det som om kroppen väger 25 kg mer än vanligt, bara att ta sig från sovrummet till badrummet är ett projekt och sen att ta sig och hämta Majken på dagis är som att bestiga Mount Everest.. Men det är väl som det ska va, lugnet före stormen. För när bebisen väl kommer blir det ju storm:) Men jag längtar ändå, tänk att få snusa på en liten bebis igen! Och tänk va roligt att få se henne och Majken! Majken som för övrigt börjar visa sin otålighet; ”jag vill leka med Kajsa NU mamma” sa hon senast igår. Lilla hönan!

Var hos BM igår, allting såg bra ut förutom att magen inte växt sen sist. BM var inte orolig men ville ändå att vi går på ett extra ultraljud. Jag är väl egentligen inte heller jätteorolig men visst gnager det lite och idiotiska frågor och funderingar kommer upp i huvudet, tänk om lilltjejen inte växer pga av något jag gjort, skullle jag gått upp mer i vikt, ätit nyttigare, tagit det mer lugnt osv? Dumt, jag vet, men gissar oundvikliga tankar när man går i väntans tider och det kommer ett litet (mkt mkt litet) hinder på vägen….

Sista måndagen

Åh, det var en härligt helg! Inga måsten utan var mest hemma och myste och lekte. Visserligen var vi hos tandläkaren med Majken för första gången, vilket för övrigt gick sådär men det berodde inte på tandläkaren som var jättegullig, mer på Majkens fobi för vita rockar.. Var även och inhandlade en massa nödvändiga grejer till barnen (konstigt att nu börja skriva plural), ståbråda, nappar, möjlkersättning och lite annat smått och gått, så lite nytta gjorde vi också; men mest lufsade vi runt här hemma i mjukisar.

Nu är det sista veckan innan jag går på föräldrarledighet, skall bli skönt. Hoppas hoppas hoppas jag inte föder för tidigt utan får lite tid att ligga i soffan och kolla på serier. Jag vet, serier igen, mycket stor del av mitt liv nu.

Lite orolig

Majken har den senaste tiden bestämt att hon på något vis skall agera min massör, ansiksbehandlare, frisör och kiropraktor under hela nätterna – med andra ord ligger hon på mig med armar och med runt samt ett evigt dragande i håret. Vet inte om hon känner på sig att något är på gång och av den anledningen är mer mammig än tidigare eller om det bara är naturlig fas. Det återstår att se….. Det är ju inget problem nu, jag har vant mig så sover igenom det mesta men börjar bli lite orolig hur det skall gå när det kommer en till liten som kommer ha ungefär samma behov fast med något mindre styrka? Det kommer ju säkert ordna sig såklart men just nu känns det lite skakigt, är ju inte så sugen på att säga nej till någon av tjejerna…. Tur att vi iaf har köpt en större säng:)