Det har ju varit en rätt intensiv vecka för oss det här, det får man nog ändå säga. För precis en vecka sen kom ju lilla Kajsa till världen och som om inte det varit nog så har vi ju flyttat vi in i vår nya fina lägenhet för två dagar sen.
Väldigt skönt att det värsta nu är över så att vi nu kan ta det lite lungt. Visserligen skall vi ju packa upp och få allting på plats här innan vi helt kan slappna av, men det får ta den tid det tar, med två små är man ju inte jätteeffektiv…
Hur har det gått i veckan då?
Faktiskt över all förväntan. Efter förlossningen, som ni har förstått var sådär, så har jag mått väldigt bra både fysiskt och mentalt så det har inte varit några problem för mig att packa och fixa; Majken har varit en ängel, inte bara gentemot Kajsa utan även mot oss, tyckt att det har varit roligt att hjälpa till och packa/packa upp; Kajsa, ja hon sover mest och Daniel har som vanligt varit klippan själv.
Alltså, självklart har hormonerna slått till för mig och jag har fått lite gråtattacker så som man ju får dagarna efter en förlossning. Värst var det väl efter PKU-besöket när Kajsa gått ner i vikt då jag mitt i entren till Karolinska bröt iho och bölande som ett litet barn. Och visst har Majken fått lite utbrott och varit trotsig då och då, hon har inte blivit så arg men mer ledsen över småsaker som hon annars inte skulle reagerat på. Men på det hela taget har allting gått super och oron över hur Majken skall hantera alla förändringar har varit obefogad, vilket ju kan sägas om den mesta oron.
Funderar på om detta kanske är lugnet före stormen, vi kanske alla fyra bryter ihop här inom kort i någon form av post-bebis/flyttstressyndrom. Eller så har vi tur och helt enkelt klarade detta bra. Den som lever får se helt enkelt…