Så kom den då, den stora tröttheten. Har gått runt i två veckor och lite kaxigt tänkt att det är väl inte så farligt det här med att inte få sova ordentligt på nätterna. Jag har helt enkelt känt mig ganska så pigg. Men hade glömt från när Majken var bebis att man känner sig rätt pigg den första tiden, förmodligen beror det på hormoner, men tröttheten kommer ikapp en. Och det har det gjort nu. Är sådär trött så att jag är öm i fotsulorna och känner mig skör, det känns lite som om jag skulle falla ihop om någon skulle putta på mig eller vid minsta motgång… Och då sover Kajsa förhållandevis bra och mycket som ni kanske har förstått, men aldrig mer än 2, max 3 timmar i sträck vilket ju blir jobbigt i längden. Men men, att vara trött kommer ju med hela bebispaketet så det är bara att köpa läget. Försöker även tänka på vad en klok vän sa till mig när vi fick Majken: tänk Karin på att när det gäller barn är allting bara en fas; och alla faser, både bra och dåliga, går över till slut.
Ber om ursäkt för den otroligt dåliga bilden, får jobba på mina selfieskills.
Trots denna trötthet lyckades vi masa oss ut på stan en sväng idag och fixa lite saker (läs gå i möbel/inredningaffärer). Hade dessutom sån tur att båda tjejerna somnade i sina vagnar så vi kunde sätta oss och ta en fika, lyx med 15 minuters vuxensnack:)
Nu är Daniel och Majken på kalas och jag och liten snorig Kajsa är hemma och softar. Ikväll blir det väl mello och lite rosé om tjejernas sovgud fortsätter att vilja oss väl.
Vad bra du skriver, vem har du ärvt det av, eller har du hittat det på egen hand.
På den sista bilden ses du då verkligen inte trött ut på.
Vilka underbara bilder på barnen.