Förlossningen

Jag tänkte ju jag skulle skriva ner lite om hur jag upplevde förlossningen, skriver upplever för jag är säker på att om de andra i rummet (Daniel och barnmorskan) skulle berätta om själva händelseförloppet skulle det förmodligen skilja sig en del från min berättelse. Så det blir ett rätt långt inlägg det här…

Iallafall, det började rätt normalt med lite värkar hemma, så spenderade ett antal timmar i soffan tittandes på tv under dagen. Sen eftermiddag kom värkarna med 3 min mellanrum så då drog vi in till Karolinska. Hade inte skrivit något förlossningsbrev men berättade för barnmorskan de saker jag tyckte va viktiga, nämligen epidural och information om vad som händer (kontrollbehovet…). Det fortsatte att gå hyfsat bra, traskade runt i rummet och kände att detta är ju inga problem, detta fixar jag. Men sen efter några timmar intensifierades värkarna på ett helt sjukt sätt, och fort gick det, så under nån timme eller två trodde jag bokstavligen att jag skulle dö, fy satan vad ont det gjorde! Barnmorskan kallade då på narkosläkaren, som såklart inte var tillgänglig direkt utan skulle komma så fort hen kunde. Testade lustgas men tyckte det var sjukt obehagligt och verkningslös, dessutom antog tydligen mitt ansikte en rätt grön nyans så både Daniel och framförallt barnmorskan tyckte jag skulle lägga ner det.

Till en början hanterade jag värkarna genom att blunda och räkna andetagen, ca 20-25 per värk, det funkade ganska bra. Sen blev jag dock mindre stoisk, herre jesus vad jag skrek, förutom rena rama dödsskrik så tror jag att jag fick ut mig: JAG DÖR; ORKAR INTE MER; NÄR KOMMER DEN DÄR JÄVLA NARKOSLÄKAREN; och lite annat smått och gott, kan t.o.m varit så att jag ropade på mamma vid något tillfälle. Och stackars Daniels hand kommer nog aldrig bli sig lik igen. Det enda jag hade i huvudet var att snart, snart kommer narkosläkaren med epiduralen, måste bara klara mig till dess. Med det kom aldrig någon epidural, istället kom lilla Kajsa med en rasande fart. På slutet gick allting tydligen väldigt fort vilket var anledningen till att det gjorde så fruktansvärt ont. Eller det var iallafall vad barnmorskan sa, det kan ju ha varit var för att få mig att känna mig lite bättre över att inte ha hanterat smärtorna något vidare…

Så här låg jag alltså och räknade andetag
Så här låg jag alltså och räknade andetag

Efteråt var jag rätt skakad och darrade så mycket att jag fick ta till hjälp för att gå på toaletten oh duscha, då jag för övrigt gjorde misstaget att titta mig själv i spegeln vilket gjorde mig ännu mer svimfärdig. Fick sedan färdas i rullstol till vårt rum, hade verkligen inte kunnat gå på fler timmar. Efter att vi sovit ett par timmar under natten kände jag mig mycket bättre så vi åkte hem på morgonen, fanns ingen anledning att hänga kvar på sjukhuset  (är ju rutinerad tvåbarnsföräldrar nu;)) och vi längtade efter Majken.

bb
Morgonen efter med Kajsa i famnen. Det är alltså inte mascara som har runnit utan ren och skär trötthet

Nä, det här med förlossningar är inte min grej. Visst är det på ett sätt häftigt och det man får i slutändan gör det ju värt det, men hela situationen känns så ovärdig på något vis. Man är så totalt utelämnad när man ligger där typ naken och spretar och det är blod och skit överallt, man är så totalt hjälplös och i händerna på barnmorskorna, usch och fy. Med det sagt så var ju barnmorskorna på Karolinska helt fantastiska, 5+ till dem säger jag. Sen gick ju allting bra och även om man kan tro det när man läser texten så är jag på inget vis traumatiserad, även om jag som sagt inte är så sugen på att göra det igen, någonsin.

Några dagar senare var det dags för återbesök med liten Kajsa för PKU-prov och läkarundersökning. Hon var frisk men det visade sig att hon hade gått ner lite för mycket i vikt så hon vägde bara 2.8kg. Den där jäkla amningen alltså, fick inte till det med Majken och uppenbarligen inte nu heller. Hade bestämt innan att jag skulle försöka amma men sluta om det inte funkade, med Majken hängde jag i flera månader och det var så mycket ångest i det där, ångest man inte vill ha när man bara vill vara glad och njuta av sin lilla bebis. Så det blir flaskmatning för Kajsa vilket känns som ett mycket bra beslut, och Kajsa verkar supernöjd hon också:)