Karins lite av varje!

Kalas!

Idag var hela familjen på kalas hos Corinne som blev tre år, Corinne är min barndomskompis Linneas och hennes Christians dotter. Majken har pratat om detta kalas i flera dagar och varit superexalterad. Lite väl exalterad över paketen som skulle öppnas så vi har försökt få henne att förstå att det inte är hon som skall få paket utan Corinne; ’men jag får väl tårta i alla fall?’ var hennes lite oroliga respons när vi idag igen tog upp diskussionen. Och ja, hon fick tårta, supergod sådan! Och roligt hade de, efter några inledande blyga minuter var Corinne och Majken som bästa kompisar som tog varann i handen och gick in på hennes rum och lekte. Sen såg vi inte så mycket mer av dem så vi kunde slappna av och njuta av kaffe och tårta vi vuxna också.

Sen var det dags för fiskedamm då alla barnen fick en påse godis, det blev två första för Majken som inte fiskat tidigare och faktiskt inte ätit godis, annat än choklad nån gång, tidigare. Till vår förvåning var det inte kärlek vid första tuggan, klubban var smaskens men de sega sakerna förstod hon sig inte riktigt på utan dem fick mamma ta hand om. Får väl vara glad så länge det varar.

Åh Kajsa då, ja hon gjorde inte mycket väsen av sig, satt mest i mitt eller Daniels knä och kollade nyfiket på de andra barnen, undrade nog mest vad det var frågan om.

Så det var ju en supertrevlig söndag, och lugn. Brukar ju vara rätt hög volym på barnkalas men trots att det var nio (typ) barn mellan ett och tre år så var det faktiskt vanlig samtalston. Konstigt, men vi har väl helt enkelt väldigt väluppfostrade barn;)

Nationaldag

Daniel är borta på kalas ikväll och barnen sover så jag sitter själv och kollar på nationaldagsfirande från skansen, lite mysigt tycker jag, och något jag aldrig hade fått kolla på om Daniel varit hemme. Fast just nu slaktar Christer Sjögren Josh Grobans underbara låt ’you raise me up’, alltså slaktar, smärtsamt!

Det har annars inte varit något värst firande idag, det har det inte. Vi är väl som alla andra svenska för vilka nationaldagen inte betyder särskilt mycket. Trevligt, men det känns ju inte direkt i hjärtat. Jämför man med till exempel Norges 17:e Maj då de faktiskt har något viktigt att fira, att de blev självständiga, så känns ju Gurras kröning på 1500-talet lite blek, det måste jag säga.

Men vi tog oss iaf samman och gick ut en sväng till Rålis där de hade en massa jippon och musik och grejer. Hade säkert varit supermysigt men vädret var ju sådär och Majken tyckte det hela var värdelöst för det var ju så mycket folk att det inte fanns en chans att nån gunga var ledig. Det enda behållningen hon hade av timmarna vi spenderade ute var att hon fick en ny keps som hon älskade, enda huvudbonaden hon någonsin gillat så den satte hon glatt på sig med orden ’jag är en cooling’ . Ja, det är klart du är älskling.

Så vi gick hem och lekte i kojan som Majken och Daniel (mest Daniel tror jag) hade byggt på morgonen, rätt imponerade sådan måste jag säga och tror varenda kudde och stol i lägenheten var del av den.

Sen pysslades det också (även där mest Daniel), fina namnskyltar sattes ihop och upp på dörrarna till barnens rum. Och Kojan och pysslandet slog ju nationaldagsfirande i rålis med hästlängder, om vi frågar Majken.

Det var vår nationaldag, inte så mycket firande alltså men ändå rätt trevlig. Nej, nu ska jag fortsätta titta för nu kom Ola Salo in på Skansen, och honom gillar jag ju:)

All over the place

Här sitter jag med fötterna på bordet bredvid ett glas vin, ett glas jag tycker att jag är värd efter idag.

För Prins Daniels bevingade uttryck ’all over the place’ passar verkligen in på mina känslor idag, de har verkligen varit all over the place, högt och lågt. Dagen började ju inte toppen då jag var vansinnigt trött efter en jobbig natt. Sen var morgonen väldigt stökig då Majken bestämde sig för att ignorera vartenda ord vi sa och bara gör tvärtemot, trots kallas det visst. Vanligtvis är ju det hanterbart, och jag brukar kunna lirka (läs muta) med henne men just idag, vet inte varför men jag kunde inte riktigt hantera det, så jag blev frustrerad och var helt enkelt för hård mot henne. Och hon blev så ledsen. Något som jag har gått och haft ont i magen för och velat gråta över (inte bara velat, har allt brutit ihop några gånger också) hela dagen, har helt enkelt känt mig som världens sämsta mamma.

Kajsa då? Ja, hon kände väl av att mamma inte var på topp, något hon uppenbarligen inte alls uppskattade utan bestämde sig då för att det där med att äta och sova inte var hennes grej idag, nej hon skulle istället testa sina lungor. Pust!

Lite positiva saker har ju trots allt hänt; lunchade med kollegan och fina vännen Ida och det var verkligen det bästa lunchsällskapet just idag. Hon har barn i samma ålder så hon förstår att man kan tappa humöret ibland och försäkrade mig om att det nog inte alls var så farligt som jag trodde, så vi kunde skratta lite åt eländet. Låter ju hemskt men ibland är det skönt att höra att andra också kan ha det lite jobbigt med barnen ibland.

Sen var jag på fotvård på eftermiddagen vilken var en härlig, om än lite surrealistiskt, upplevelse. Fotterapeuten (heter det så?) pratade konstant, alltså konstant, från det att jag kom in till jag gick därifrån över en timme senare. Hon hade säkert kunnat hålla på ett tag till om jag inte var tvungen att gå för att komma hem till middagen. Vad pratade hon om då? Jo mina fötter och allt hon hittade på dem, hon upplyste mig om varenda liten skavank och vad det kunde vara och leda till. Efteråt kändes det lite som om det är kört för mina fötter, lika bra att amputera dem. Med de är väldigt väldigt fina nu iaf.

Och Majken och jag blev vänner igen och hade en supermysig kväll och städade och invigde vår balkong genom att ta en drink (hennes ord) samtidigt som vi satt och snicksnackade lite. Så himla skönt med ett bra slut på denna dag. En dag som jag säkert kommer att minnas men inte för att det har varit den bästa av dagar, snarare en av de konstigaste.

Men nu drar jag nog till sängs och tänker att imorgon är en annan, förhoppningsvis lugnare och lite härligare, dag.

Det gäller att inte ha bråttom…..

…när man går hem från förskolan med Majken. För då skall det letas pinnar, som för övrigt får namn och plats i familjen (mammapinne, pappapinne, systerpinne) tilldelade sig, blommor skall plockas och djur skall hittas och tittas på. Och inte vilka djur som helst utan nu är det råttor och drakar som gäller. Det senare inte helt lätt att hitta som ni kanske förstår men då och då flyger ju en mås högt uppe och de kan agera eldsprutande drake utan några större protester från Majken.

Så en promenad som brukar ta 10 minuter kan lätt ta över en timme, och då skyndar jag ändå på det lite så att vi hinner hem till middagen alternativt är hemma innan Kajsa tröttnar helt på läget i sin vagn. Det gäller helt enkelt att inte ha bråttom utan gilla läget, inte helt lätt alltid men jag gör mitt bästa.

150603hemdagis - 3 — Stannar till lite för att gosa med Kajsa så hon hålls på gott humör längre

Sen måste man ju vara glad att man har ett barn som med mycket små medel och mycket fantasi kan ha så roligt, för det har hon. Önskar ju själv att man kunde bli så exalterad att man hoppar upp och ner över en mås. Det blir bra i Fjällbacka i sommar förresten, där finns massor av eldsprutande drakar.

Syskonkärlek

En stor anledningen till att vi skaffade barn nummer två var att vi ville att Majken skulle få ett syskon. Det är ju så härligt att ha syskon, tänk så mycket roligt jag har haft, och har, med mina bröder, syskonrelationen är verkligen speciell. Sen är det såklart inte självklart att syskon älskar, eller ens gillar varandra, men jag väljer att inte se det som ett alternativ just nu. Sen får man väl hålla koll och hjälpa till med relationen om det går och behövs.

Men måste erkänna att det har börjat bra mellan tjejerna, Majken älskar verkligen Kajsa, hon säger det hela tiden och pratar mycket om att hon saknar Kajsa när hon är på förskolan. Och ibland är det som om hon inte riktigt kan kontrollera sina känslor utan bara måste springa fram och krama eller pussa på henne. Det händer ju då att hon kramar lite för hårt, inte för att vara elak på något sätt, utan bara för hon inte förstår att det kan göra henne illa, eller kväva henne för den delen… Man vill ju krama dem man tycker om hårt eller hur?

Lite svårt att säga vad Kajsa tycker om Majken men skulle jag gissa så är kärleken besvarad, det är iallafall ingen annan som får henne så glad som Majken och det måste ju betyda något.

Vi får väl se om detta håller i sin när Kajsa blir så stor börjar ta Majkens leksaker eller när det är hon som kryper fram och vill ha en kram av Majken, inte tvärtom. Men om det blir problem tar vi itu med dem då, just nu vill jag bara njuta av mina tjejer som tycker så mycket om varandra.

Junibacken

Vad gör man i Stockholm en måndag i juni när regnet står som spön i backen? Jo, man drar till junibacken med farmor. En mycket bra ide tyckte vi, och tydligen halva Stockholm också för herregud vad mycket folk det var.

Ska jag vara ärlig är det ju inte min favoritsysslesättning att vistas på ställen där det är en massa folk, om vi tar IKEA som exempel så avskyr jag att vara där som pesten, blir på dåligt humör bara vi åker in på parkeringen, och när jag besökte Ullared fick jag panikångest. Så ett ställe som junibacken, som är rätt så trångt, en massa folk varav de flesta är uppspelta barn, känns ju spontant som ett ställe jag skulle hata. Och för att vara ärlig så var jag lite stressad, lite svettig och hade lite hög puls under hela besöket. Att Majken inte hade några extrakläder om en liten kissolycka skulle ske gjorde inte saken bättre, extrakläderna hade för övrigt används efter en liten kräkolycka i bilen. Ja, utflykten började inte så bra…

Men, och det är ett stort men, Majken älskade det och hade så roligt, och när man ser henne så glad så står man ju ut med betydligt värre saker än lite (eller mycket) folk och lite skrik… De har ju nyligen byggt om och gjort superfina lekområden med massa små hus, grottor, djur och andra saker barnen kunde gå eller klättra in i och leka. Majken var som sagt helt tossig och vi höll aldrig på att få henne därifrån. Tyvärr fick jag inga vettiga kort tagna, då vi inte fick ta med barnvagnen in hade jag lite för mycket att bära på för att fokusera på det, jag hade Kajsa på magen, skötväskan över ena axeln och våra jackor över andra.

Men något vi båda älskade var ju sagotåget där man tas igenom Astrids gamla klassiska sagor samtidigt som man hör hennes röst läsa dem. Alltså, man blev ju så nostalgisk, vilka barndomsminnen. Majken var också helt betagen måste jag säga, även om Råttan (Nils Karlsson Pyssling) och draken (bröderna lejonhjärta) helt klart var roligast, och läskigast. Hon mumlade till och med i sömnen om eld som sprutade…

Japp, så det var alltså vår första måndagsutflykt, en ganska lyckad sådan måste jag säga, trots lite kräk och lite stress. Så vi kanske skulle ta tag i det där och göra fler.

Mors dag

Mors dag idag, så grattis till mig, min finaste bästa mamma och alla andra mammor:) Vi brukar faktiskt inte fira varken mors-, eller fars dag på något speciellt sätt men jag fick mig en sovmorgon iaf och sen har Daniel varit iväg för att inhandla det som behövs för en riktigt myskväll framför en film, vilket enligt mig är pepsi max, godis och/eller glass, så det får det bli ikväll. Precis vad jag är sugen på.

Vårt vardagsrum, en krigszon... Men ni ser väl vilken fin rutschbana Majken har byggt — Vårt vardagsrum, som under en hemmadag alltid förvandlas till en krigszon… Men ni ser väl vilken fin rutschbana Majken har byggt

Annars har vi inte gjort många knop idag, utan hängt hemma hela dagen, både vi och Majken var trötta och behövde ta igen oss. Att vi hade besök av min fina vän Charlotta under helgen fick oss inte att bli mer aktiva, nej hon fick snällt inta soffläge hon med. Förutom att hänga i soffan och dricka kaffe har vi byggt kojor, rutschkanor, lagat mat samt iscensatt bockarna bruse, Majkens favoritsaga för tillfället. Måste säga att mannen har beundransvärda skådespelartalanger och gestaltade rollen som bock mycket bra.

Kajsavandersig

Sen har vi också spenderat nästan orimligt mycket tid med att iaktta och ivrigt heja på Kajsa som har sysselsatt sig med att lära sig vända sig från rygg till mage, tvärtom gjorde hon för första gången för några veckor sedan. Tänk att man kan bli stolt över något som kan tyckas så självklart.

Ja, det var min mors dag, mycket lek och häng, inte helt fel. Och nu blir det film!

Stor tjej

Vi har numer en tjej som känner sig mycket stor och mycket stolt, en tjej som i veckan har lagt det där med blöjor åt sidan, nu är det bara trosor och potta/toalett som gäller. Vi hade tänkt ta det där i sommar på landet men hon ville inte vänta, och när hon väl har beslutat något så kör hon på det till 100%, då skulle det gärna hänt igår enligt henne, samma sak var det när hon slutade äta på natten, började gå och slutade med välling, för att ta några exempel. Hon har verkligen en imponerande beslutsamhet när det gäller.

Och jag då, jag går och blir gråtmild och börjar oja mig över hur stor hon har blivit. Herregud, att jag ska va så blödig jämt…. Vi får väl vänta ett tag innan vi låter henne ge bort nappen, inte för hennes skull, nej snarare för min, för då kommer jag väl bryta ihop totalt.

Det här med att va vuxen

Trots att jag är slarvigast i världen och min totala oförmåga att hålla allting grönt vid liv måste väl vid det här laget ändå titulera mig som vuxen. Jag är ju trots allt 36 år, har man och två barn, inte villa men ändå bra boende, jobb, bil, lån på banken och allt det där. Ändå känner jag mig inte som vuxen, det gör jag inte, för det mesta känner jag faktiskt mig som en 25-åring som leker vuxen och att det mycket väl kan bli så att någon snart slår hål på bubblan. Fast det är nog så jag vill ha det, för att känna sig vuxen jämnt är jag faktiskt inte så sugen på, jag gillar att känna mig ung. Iallafall känns det så just nu, det kommer säker att ändras.

Vår nya takbox, eller pakaliner som vi kallar det i vår familj. Hade märket packline när vi var små och inte förrän jag träffade Daniel fattade jag att det var ett märke och inte vad takboxar i allmänhet kallades.

Men så är det vissa stunder då jag känner att jag samlar vuxenpoäng för ett helt decennium. De är inte de stunder man skulle kunna tro, som när jag gifte mig eller skaffade barn. Nej snarare när vi i julas skaffade vår första gemensamma julgran som vi klädde hela familjen, och idag när vi skaffade takbox till bilen. Fråga mig inte varför dessa stunder känns så signifikanta men så är det, kanske har det något med barndomen och föräldrarna att göra; julgranen är ju en tradition som vi hade i familjen och vad gäller takbox tänker jag ju på när mamma och pappa satte oss alla tre barn i baksätet på vår lilla Mazda och drog till fjällen med skidorna på taket. Nu skall vi klä gran och dra iväg med bilen med våra barn, och det är väl lite vuxet kanske.

Skråla och dansa

När jag hittar en bra låt så lyssnar jag på den på repeat, om och om och om igen på ett nästan sjukt sätt. Just nu har jag två låtar som går på repeat, den ena är Allt jag ville säga med Ulrik Munther. Det är en låt som får mig att bli sugen att ta fram gitarren för Åh vad den är bra, jag älskar musiken men kanske framförallt texten som handlar om den där gången när man ville men inte vågade ta steget och ångrar sig i efterhand. Vi har väl alla en sån story, eller hur?

Jag tänker på sommaren mellan nian och gymnasiet, då jag i Fjällbacka träffade vad jag tyckte var världens coolaste och snyggaste kille och blev så kär. Det klickade helt klart mellan oss och vi hade så kul och spenderade många långa sommarnätter ihop pratandes på klipporna. Men det blev aldrig något, för ingen av oss vågade ta steget. För mig var det för att det var omöjligt för mig att förstå att han kunde vara det minsta intresserad av mig, han som var så cool och snygg. Att han sen gick caddie för mig i 72 hål (spelade inte ens golf) fick mig att inte att fatta läget. För jag insåg ju i efterhand att han nog gillade mig, ingen skulle ju springa runt på en golfbana i 12 timmar bara för att va snäll, speciellt inte en 17-årig svår wannabemusiker. Jaja, det där har ju ingen betydelse idag för det hade ju inte blivit vi två ändå, men en läxa är väl att man skall försöka våga lite mer, inte bara i kärlekslivet. Vad är det man säger ’man ångrar bara de saker man inte gjorde’.

Den andra låten som går på repeat här hemma är Petters låt kul på vägen. Det är ju bara en så skön partylåt, man blir helt enkelt glad av den och sugen på att dansa. Lite vuxenpartylåt tycker jag nog för han sjunger om att jobba hårt, lämna och hämta barn och allt det där men att man i vardagens stress inte får missa att ha kul. Och det kan man väl försöka ta till sig, att ha kul på vägen.

Så dessa lyssnar jag på här hemma, en låt jag skrålar med i och en låt jag dansar till, perfekt kombo om du frågar mig.