Det här med att va vuxen

Trots att jag är slarvigast i världen och min totala oförmåga att hålla allting grönt vid liv måste väl vid det här laget ändå titulera mig som vuxen.  Jag är ju trots allt 36 år, har man och två barn, inte villa men ändå bra boende, jobb, bil, lån på banken och allt det där. Ändå känner jag mig inte som vuxen, det gör jag inte, för det mesta känner jag faktiskt mig som en 25-åring som leker vuxen och att det mycket väl kan bli så att någon snart slår hål på bubblan. Fast det är nog så jag vill ha det, för att känna sig vuxen jämnt är jag faktiskt inte så sugen på, jag gillar att känna mig ung. Iallafall känns det så just nu, det kommer säker att ändras.

Vår nya takbox, eller pakaliner som vi kallar det i vår familj. Hade märket packline när vi var små och inte förrän jag träffade Daniel fattade jag att det var ett märke och inte vad takboxar i allmänhet kallades.
Vår nya takbox, eller pakaliner som vi kallar det i vår familj. Hade märket packline när vi var små och inte förrän jag träffade Daniel fattade jag att det var ett märke och inte vad takboxar i allmänhet kallades.
Men så är det vissa stunder då jag känner att  jag samlar vuxenpoäng för ett helt decennium.  De är inte de stunder man skulle kunna tro, som när jag gifte mig eller skaffade barn. Nej snarare när vi i julas skaffade vår första gemensamma julgran som vi klädde hela familjen, och idag när vi skaffade takbox till bilen. Fråga mig inte varför dessa stunder känns så signifikanta men så är det, kanske har det något med barndomen och föräldrarna att göra; julgranen är ju en tradition som vi hade i familjen och vad gäller takbox tänker jag ju på när mamma och pappa satte oss alla tre barn i baksätet på vår lilla Mazda och drog till fjällen med skidorna på taket.  Nu skall vi klä gran och dra iväg med bilen  med våra barn, och det är väl lite vuxet kanske.