Ett av alla kalas får jag nog kanske skriva om tycker jag, och då får det bli det senaste som ju ligger mest färskt i minnet, nämligen kalaset som hölls förra helgen då Majken för första gången fick bjuda hem sina dagiskompisar.
Dagiskompisar med familj ska jag säga för vi kände inte riktigt att vi vågade ta ansvar för fem extra 4-åringar, speciellt som dom inte känner oss sådär jättebra och låt oss vara ärliga, 4-åringar har ibland en tendens att vara lite känslomässigt instabila. Vi trodde ju knappt det skulle bli något kalas när Majken en halvtimme innan kalaset skulle börja plötsligt blev arg som ett bi och skrek i högan sky för att hon inte fick provsmaka godiset. Men det gick över så fort det ringde på dörren, det är tur att de inte är långsinta de där små.
Så det fick bli barn med familjer, tror vi totalt var 21 personer här hemma några timmar under söndagseftermiddagen. Det käkades såklart tårta, dracks saft och kaffe och sen var det sex sockerstinna barn som sprang runt runt runt här och hade superkul med massa lek, en skattjakt där godis såklart var skatten och inte minst paketöppning då såklart alla hjälpte till:)
Några småsyskon med Kajsa i spetsen var ju också med och de hängde på bäst de kunde. Och det blev så lyckat allting och Majken var så nöjd efteråt, inte en enda ledsamhet från något barn på hela tiden, det var till och med så att vi vuxna kunde sitta och prata lite grann, inte mycket såklart men lite.
Efter kalaset längtade Majken redan samma kväll till nästa år, men vet inte riktigt om jag delar hennes enorma entusiasm och längtan, vi var ju alla rätt slitna efteråt minst sagt.
Det var ju inte bara 40-årsfest i helgen, det var även min och Daniels bröllopsdag, den femte i ordningen. Hur snabbt har inte tiden gått? Fem år sen vi i en lokal på norr mälarstrand sa ja till varanda. Fem underbart fina år men mycket kärlek. Älskar ju den där skäggige mannen med glasögon, det gör jag verkligen.
