Yey, imorgon åker vi? Så här hemma packas det för fullt. I vanlig ordning packar vi alldeles för mycket, det här med att begränsa oss är verkligen inte vår grej.och nu har vi dessutom köpt en ny väska som är löjligt stor, 120 liter lät inte så mycket i affären men när vi kom hem visade den sig vara lika hög som Majken…
Inte bästa upplägget denna gången heller (förra gången var ju Majken magsjuk) då vi är supertrötta efter en alldeles för rolig julfest igår och Daniel har dessutom troligtvis fått bihåleinflammation. Jaja, det blir nog bra ändå, bara vi tar oss igenom morgondagens flygning så väntar ju fyra veckor av sol och bad, underbart. Men nu måste jag packa klart och sen soooova.
Månad: december 2015
Lucia och pinsam mamma
Vår finaste lilla tärna under luciafirandet på förskolan idag. Första luciatåget för henne, och egentligen första gången hon stod inför nån sorts publik, stort! Hon verkade dock inte lida av nån scenskräck, snarare tvärtom.
Men hur gulligt är det inte när alla barn kommer på led som lucior, tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar-, och gummor och stjärngossar? Tog ju inte många sekunder innan jag storbölade, herregud. Alltså, om Majken eller Kajsa någon gång bestämmer sig för att uppträda i någon form kommer jag ju inte kunna hantera det, kommer ju vara världens mest pinsamma mamma. Böla kommer jag definitivt att göra och förmodligen skryta lite väl mycket och högljutt också. Jaja, har hört att barn tycker att föräldrar är pinsammma vad de än gör så det är väl lika bra att gå all tänker jag.
Julklappar som räddar barns liv
Den här julen är 30 miljoner barn på flykt. 30 MILJONER! Att jag tycker att man, om man har möjlighet, skall hjälpa människor på flykt har jag ju skrivit om tidigare. Och nu när det är juletid kan vi väl, för att citera Freddan, öppna våra hjärtan ännu lite mer, eller hur? Så jag tänker att istället för att springa runt och stresshandla en massa julklappar, som ingen egentligen behöver, så kan man ju köpa en gåva till ett barn på flykt och ge ett gåvobevis istället för en julklapp. Visst, de som får det kanske inte blir superglada (även om de borde bli det) men ärligt, blir de verkligen superglada för den där slipsen eller presentkortet på en upplevelse som man aldrig hinner utnyttja ändå?
Köper du en gåva i UNICEFs gåvoshop skickas alla saker till de barn som behöver dem mest, till exempel barn på flykt. Du får ett fint gåvobevis, tryckt eller digitalt, att ge bort i julklapp.
På önskelistan i år finns till exempel nötkräm mot undernäring, vinterkläder till barn och ett katastrofpaket. Så gå in och köp julklappar som räddar barns liv på unicef.se/gavoshop. Själv slog jag till på ett set med vinterkläder, nu köper jag ju inte julklappar till någon annan än till barnen så detta fick bli en julklapp till mig själv.
En typisk VAB dag
Efter en natt med konstant hostande och snörvlande från Majkens sida bestämde vi imorse att vi skulle hålla henne hemma från förskolan idag, så det var bara att ställa in planerna för dagen, som innefattade en mysig mammadate och lite fixande inför julfesten vi ska ha här på lördag, och istället ställa in sig på en slappar-, och lekdag. Nu visade det sig snart att det verkligen ingen var någon fara på taket med Majken, som förutom en liten tupplur mitt på dagen har haft precis samma energi som vanligt. Och precis som vanligt spenderades en stor del av den energin till att stöka ner, ja ni ser, en person som kan skapa den röran på mindre än två minuter kan inte vara speciellt sjuk.
En liten tur till affären blev det men annars har det lekts, slappats, mysts, och fikats här hemma hela dagen. Helt enkelt en typisk VAB dag med en unge som är för sjuk för att gå till förskolan men för frisk för att bara ligga och vila sig frisk. Ganska härligt och kul men väldigt uttröttande. Sen vet jag inte riktigt när jag skall hinna fixa allting jag tänkt fixa till helgens festligheter, men det får helt enkelt ordna sig.
Trötthet och längtan
Åh vad jag längtar till GranCan. Jag som brukar älska December tycker faktiskt det är rätt tradigt just nu, det känns som om det är mörkare än något annat år och hela familjen är tröttare än vanligt, inte minst barnen. Jag gissar att det är vädret som gör det mesta, för ingen kan ju bli glad av detta blåsiga, regniga, tråkiga väder, det går inte. Det skall ju vara kallt och krispigt nu, snö är väl lite för mycket begärt men iallafall inte oktoberväder.
Sen när man har en semester inbokad är ju sista tiden innan alltid tråkig, det är den. Nu är jag medveten om att vi har det hur bra som helst, vi ska ju ändå åka iväg en månad och vi var dessutom borta i september, så egentligen får jag inte klaga, för synd om mig det är det INTE. Men skit samma, vi är lite trötta och det är lite tråkigt i Sverige just nu, det tror jag inte vi är ensamma om att tycka.
Men bara en vecka kvar alltså, en vecka tills vi har den utsikten på morgonen, bara tanken gör mig lite piggare. En både rolig intensiv vecka med byte av grupp på förskolan, luciafirande, stor julfest hemma hos oss samtidigt som vi har besök över helgen och sen skall det ju tvättas och packas inför resan. Så egentligen borde jag ta tag i lite grejer nu men tror istället jag skall försöka få lite mys här hemma med tända ljus, lite glögg och en pepparkaka.
Ingen muta, ingen klippning
Idag det dags igen, dags att ta oss till frisören för att klippa Majkens hår. Detta är ju något vi har dragit på lite för länge då hon ju är minst sagt känslig när det gäller sitt hår. Men nu gick det inte längre, håret var bara för långt. Vet inte riktigt varför vi varit oroliga, vi har ju varit hos frisören en gång tidigare och då gick det jättebra; men vi har väl tänkt att en gång är ingen gång så att det gick bra förra gången behöver inte betyda att det skulle gå bra denna gången också. Vi har helt enkelt målat fan på väggen. helt utan anledning visade det sig, för precis som förra gången satt hon idag som en liten ängel och tyckte nog till och med att det var lite kul.
Såklart hade vi preppat henne innan och utlovat mutor, och har man lovat så har man, så efteråt var det bara att leverera. Inte alls några betungande grejer då hon önskade en klubba, att fika, och ett besök på McDonalds. Det här med att hon vill fika har för övrigt kommit på senaste tiden, tidigare har hon inte riktigt haft tålamod att sitta still men nu så vill hon alltid fika när vi är ute på stan, me likeee. Så att få fika och hänga på donkan med vår lilla nyfriserade tjej kändes ju inte som någon uppoffring alls, snarare tvärtom, en ynnest.
KOLLA!
Nu har vi en snattrande liten här hemma, visserligen kan hon bara ett ord än så länge men hon säger det ofta ofta. Att Kajsas första ord skulle bli KOLLA var ju egentligen inte så förvånande, det är ett ord som används frekvent av alla i familjen, inte minst av storasyster.
Första ordet alltså, vid nio månader. Vill ju inte skryta på något sätt men det är ju rätt uppenbart att även vår andra dotter är ett geni?
Adventskalender
Har ju skrivit tidigare att jag har en tendens att göra saker med Majken som hon är lite för liten för, detta då jag på något sätt vill projicera mina egna fina barndomsminnen på henne. Förra året köpte vi till exempel en adventskalender till henne, men det var hon för liten för då, hon fattade inte alls det här med att vänta (tålamod är inte hennes starkaste sida) utan öppnade alla luckor på samma gång. Men i år fick hon en pixie-adventskalender från farmor, något som hittills har varit en höjdare, hon tycker det är lite spännande att varje morgon få öppna en lucka och se vad det är i den. Lite guldkant på morgonen liksom. Och hittills har det varit bra Pixie-böcker, som annars kan vara av varierande kvalitet och för olika åldrar.
Försökte oss även på julkalendern på TV men den fick tummen ner, historielektioner är inget för en tre-åring tydligen. Majken kollade två minuter och tittade sen frågande på mig och konstaterade att ’Detta är inget barnprogram, det är tråkigt’. Jag är nog benägen att hålla med henne, jag trodde ändå att jag skulle uppskatta den då jag gillar historia, men den är bara trist.
Men adventskalender alltså, en hit. Frågan är nog vem som gillar den mest, jag eller hon.
En stund av lycka
Att vara lycklig är inte något man går runt och är några längre perioder, iallafall inte jag. Nej, för mig är det så att livet knallar på och antingen så att jag är glad och mår bra, eller ledsen och mår dåligt (mest glad dock), och så allt däremellan såklart. Men lycklig, då det pirrar i hela kroppen, man är nästan yr av glädje och ingenting dåligt tar någon plats för allting är bara perfekt, den känslan får jag bara i korta stunder som kommer då och då, ofta helt oväntat. Men idag så fick jag uppleva detta.
Timmen mellan det att man kommer hem efter hämtning på förskolan och middag burkar ju inte vara favorittimmen direkt, barnen är då ofta både hungriga och trötta vilket ju är ett bra recept på gnäll och stök. Men idag så hände det, lägenheten var städad (nåja), vi hade tänt lite ljus, till och med julmusik spelades (som jag såklart älskar), Daniel stod och lagade mat, Majken var glad och lekte med ballonger på golvet, jag matade en nöjd, glad och kladdig Kajsa, och allting var bara sådär underbart. Och just då fick jag en känsla av lycka ända in i märgen, lycklig, stolt och oändligt tacksam över vår lilla familj. Låter kanske rätt töntigt och smörigt men så var det. Sen bröt ju såklart kaoset ut när Kajsas trötthet kickade in precis som vi andra skulle äta, vilket följdes av två mycket svårsomnade ungar. Men men, jag fick den där lilla stunden och den kan man leva på länge.
Mysbyxor och coolhet som försvann
Jag har väl aldrig tänkt att jag är, eller känt mig, direkt supercool, det har jag inte. Även om jag vissa perioder i livet har försökt, och trott mig vara, coolare än vad jag är. Men fram till igår kväll har jag nog ändå tänkt att jag har någon typ av coolhet inom mig, lite grann iallafall. Men det var fram till igår kväll det.
Om vi tar det från början, jag och Daniel skaffat oss nya mysbyxor. En skitsak för det allra flesta men för oss var det faktiskt rätt så stort, dels för att vi älskar mysbyxor och använder dem varje dag, och dels för att vi inte köpt nya sen vi träffades typ. Och ett par favoritmysxbyxor måste man ju äga, att springa runt i jeans hemma känns bara konstigt tycker jag. Iallafall, för att överträffa de gamla favoriterna, som såklart var supersköna och mycket bra kvalitet ( de höll ju trots allt i sex år trots daglig användning) så bestämde vi oss för att lägga lite tid och pengar på att hitta nya. Och det är jag glad för att vi gjorde, för nu är vi nästan löjligt nöjda bägge två över våra nya mysbyxor, som förvisso kostade en slant, men å vad de är sköna. Jag vill leva i mina. Kanske inte finaste byxorna jag har men det är inte heller poängen. Sen att vi köpte i princip likadana, så att vi går runt här och matchar varandra (tänk husvagnsreklam) behöver vi ju inte tala om. Ja ni fattar, vi är inte så coola.
Så till igår kväll, då hade vi alltså filmkväll här hemma när tjejerna lagt sig. Där satt vi alltså, i våra nya härliga matchnade mysbyxor, i vår enorma soffa, drack julmust, åt skorpor och kollade ’Ant-man’ i 3D, vilket såklart betydde att vi också hade de där fula 3D glasögonen på oss.
Och då slog det mig. Att just där och då nådde jag nog min nördhetskulmen, det går inte att förneka. Valet av film och 3D glasögonen satte liksom pricket över i:et. Men vad som också slog mig var att jag faktiskt inte bryr, jag älskar att vara nördig, det är ju hur soft som helst. Det här skulle jag aldrig sagt för tio, eller ens för fem år sedan, men nördhet slår coolhet alla dagar i veckan enligt mig.