Lite såhär har vi det, inte helt fel alltså. Precis som jag trodde är det mest sol, bad (massa massa bad), och så god mat och dryck såklart. Majken är verkligen i sitt esse, hon älskar det här, precis som vi gör.
Samtidigt känner jag att jag inte kan , eller vill, njuta fullt ut just nu. Inte när jag samtidigt ser bilden på Alan, 3 år, som ligger död på stranden, och läser artikel efter artikel om alla dessa människor på flykt. Klumpen i magen växer och hjärtat brister. Min lilla 3-åring badar och äter glass på dagarna, dansar till barnshower på kvällarna och har inga andra bekymmer än att bestämma vilken glass hon skall äta eller vem som är den största idolen för dagen, Snövit eller Törnrosa. Det är ju såklart härligt och så ska hon få ha det, så borde alla barn få ha det, men samtidigt kämpar 3-åringar för sitt liv nere i Europa. Vad är rättvisan i det? Den finns inte.
Vi har sån jävla (ursäkta språket) tur som är födda i Sverige, för det är vad det är, tur, inget annat. Det får man inte glömma, det kunde lika gärna varit vi som var tvingade att fly vårt hem och land. Därför tycker jag faktiskt det är vår förbannade plikt att ge något tillbaka, att hjälpa, alla på sitt sätt och efter sin förmåga, stort eller smått. För det är nog nu, vi kan inte sitta och bara titta på längre. Det verkar jag ju inte vara ensam om att tycka, för vilket engagemang det har varit i Sverige de senaste dagarna, wow. Det får ju en ändå att känna lite hopp. Jag har såklart fört över pengar till hjälporganisationer men känner att jag måste göra något mer, jag måste ge av min tid på något sätt. Så nu har jag anmält mig till att packa kläder och andra gåvor på annexet i globen under några dagar och sen får vi se vad det blir, men något blir det.
Nej, nu skall jag fortsätta att ha det fantastiskt bra här på Grancan, krama mina barn lite extra, bada ännu lite mer och njuta ännu lite mer av maten och vinet, och framförallt ska jag var tacksam.