Att vara lycklig är inte något man går runt och är några längre perioder, iallafall inte jag. Nej, för mig är det så att livet knallar på och antingen så att jag är glad och mår bra, eller ledsen och mår dåligt (mest glad dock), och så allt däremellan såklart. Men lycklig, då det pirrar i hela kroppen, man är nästan yr av glädje och ingenting dåligt tar någon plats för allting är bara perfekt, den känslan får jag bara i korta stunder som kommer då och då, ofta helt oväntat. Men idag så fick jag uppleva detta.
Timmen mellan det att man kommer hem efter hämtning på förskolan och middag burkar ju inte vara favorittimmen direkt, barnen är då ofta både hungriga och trötta vilket ju är ett bra recept på gnäll och stök. Men idag så hände det, lägenheten var städad (nåja), vi hade tänt lite ljus, till och med julmusik spelades (som jag såklart älskar), Daniel stod och lagade mat, Majken var glad och lekte med ballonger på golvet, jag matade en nöjd, glad och kladdig Kajsa, och allting var bara sådär underbart. Och just då fick jag en känsla av lycka ända in i märgen, lycklig, stolt och oändligt tacksam över vår lilla familj. Låter kanske rätt töntigt och smörigt men så var det. Sen bröt ju såklart kaoset ut när Kajsas trötthet kickade in precis som vi andra skulle äta, vilket följdes av två mycket svårsomnade ungar. Men men, jag fick den där lilla stunden och den kan man leva på länge.