Jag har väl aldrig tänkt att jag är, eller känt mig, direkt supercool, det har jag inte. Även om jag vissa perioder i livet har försökt, och trott mig vara, coolare än vad jag är. Men fram till igår kväll har jag nog ändå tänkt att jag har någon typ av coolhet inom mig, lite grann iallafall. Men det var fram till igår kväll det.
Om vi tar det från början, jag och Daniel skaffat oss nya mysbyxor. En skitsak för det allra flesta men för oss var det faktiskt rätt så stort, dels för att vi älskar mysbyxor och använder dem varje dag, och dels för att vi inte köpt nya sen vi träffades typ. Och ett par favoritmysxbyxor måste man ju äga, att springa runt i jeans hemma känns bara konstigt tycker jag. Iallafall, för att överträffa de gamla favoriterna, som såklart var supersköna och mycket bra kvalitet ( de höll ju trots allt i sex år trots daglig användning) så bestämde vi oss för att lägga lite tid och pengar på att hitta nya. Och det är jag glad för att vi gjorde, för nu är vi nästan löjligt nöjda bägge två över våra nya mysbyxor, som förvisso kostade en slant, men å vad de är sköna. Jag vill leva i mina. Kanske inte finaste byxorna jag har men det är inte heller poängen. Sen att vi köpte i princip likadana, så att vi går runt här och matchar varandra (tänk husvagnsreklam) behöver vi ju inte tala om. Ja ni fattar, vi är inte så coola.
Så till igår kväll, då hade vi alltså filmkväll här hemma när tjejerna lagt sig. Där satt vi alltså, i våra nya härliga matchnade mysbyxor, i vår enorma soffa, drack julmust, åt skorpor och kollade ’Ant-man’ i 3D, vilket såklart betydde att vi också hade de där fula 3D glasögonen på oss.
Och då slog det mig. Att just där och då nådde jag nog min nördhetskulmen, det går inte att förneka. Valet av film och 3D glasögonen satte liksom pricket över i:et. Men vad som också slog mig var att jag faktiskt inte bryr, jag älskar att vara nördig, det är ju hur soft som helst. Det här skulle jag aldrig sagt för tio, eller ens för fem år sedan, men nördhet slår coolhet alla dagar i veckan enligt mig.