Under de senaste månaderna har det i mitt facebookflöde dykt upp en massa krönikor som till exempel den HÄR och den HÄR. Krönikörerna har vid några tillfällen upplevt att okända barn har betett sig “illa” på allmän plats och föräldrarna har ignorerat detta beteende totalt, inte bett om ursäkt utan bara låtit barnen hålla på med sitt, i krönikörernas tycke, otyg. Krönikörerna har då kommit till den slutsatsen att dagens föräldrar, som ett kollektiv, är slappa som inte uppfostrar sina barn, daltar med dem och inte lär dem att ta ett nej. Fruktansvärt, eller hur?
På en punkt håller jag med krönikörerna, det är klart man skall uppfostra sina barn, lära dem vad som är rätt och fel och lära dem att ta och förstå ett nej. Däremot tycker jag inte man kan döma någon utefter en enda situation, för man har ju igen aning vad som hänt innan och hur den familjen har det och fungerar. Vad jag inte heller går med på riktigt är att dagens föräldrar är slappa överlag, jag upplever det inte alls så, och då hänger jag ju numera med en hel del föräldrar. Jag kan lätt säga att INGA föräldrar jag känner, och i princip inga föräldrar jag träffat på, är slappa och låter barnen härja fritt, utan alla gör sitt bästa för att hitta en balans mellan att ge kärlek, uppfostran och att säga ja och nej till barnen. När Majken leker med andra barn är jag till exempel mer orolig att hon skall bete sig illa mot de andra barnen än tvärtom, och jag upplever att de andra föräldrarna förhåller sig på samma sätt.
Sen är ju ingen perfekt, varken barn eller vuxna, och det är klart man ibland säger ja för att man helt enkelt inte orkar ta diskussionen, det händer ju också att man inte hinner stoppa sitt barn innan barnet har gått över gränsen, eller att barnet helt enkelt struntar i att man säger nej. Men skulle jag inte rucka på mina principer ibland, och då säga ja till något som Majken vill när jag egentligen vill säga nej, skulle jag ju inte säga annat än nej och det tror jag inte heller är bra. Som sagt, man försöker hitta en balans som funkar.
Dessutom undrar jag faktiskt var krönikörerna hittar dessa familjer, där barnen kastar mat, sand och bollar omkring sig helt vilt och där föräldrarna ignorerar detta beteende totalt och inte ens ber om ursäkt när andra människor drabbas. Jag har aldrig varit med om någonting i närheten av detta. Visst har man sett barn (även Majken ibland faktiskt:)) i parken som betett sig, ska vi säga inte helt ok, men det är undantagsfall och aldrig så illa som krönikörerna beskriver. Föräldrarna brukar ju dessutom alltid komma fram och försöka släta över det hela och be om ursäkt om så behövs. Sen finns det säkert undantagsfall, men de har iallafall inte jag träffar på i en sån utsträckning att jag upplever det som ett problem.
Men jag kanske har fel, kanske är vi alla slappa föräldrar som uppfostrar, eller inte uppfostrar då, en förtappad generation.
Ojdå, det blev långt men så blir det ju ibland. Nu skall jag sluta att vara irriterad och gå ut i solen istället.
