Jag skrev ju att boken vi läste i bokklubben i somras skulle få ett eget inlägg, just för att den verkligen förtjänar att skrivas och läsas om. Lite sent nu kanske men jag skall ändå försöka mig på en liten bokrecension, något jag inte gjort sedan skolan, få se ur det går.
Boken kretsar kring Miriam, en kvinna som är född rom och som under 2:a världskriget hamnade i Auschwitz och Ravensbrück och efter kriget kom med vita bussarna till Sverige. Under tiden i koncentrationslägren bytte hon, mer eller mindre av en slump, identitet med en död judisk flicka och behöll sedan denna nya identitet, och låtsades att vara judinna, genom hela livet. Hon gjorde det först för att överleva i lägren, sedan för att få komma till Sverige och sen vågade hon aldrig berätta sin hemlighet för någon, inte ens för sin man och barn, något som hela tiden tynger henne. Författaren hoppar hela tiden skickligt mellan Miriams tid i lägren, tiden efter kriget i Sverige och nutid, en bokform som jag verkligen gillar, och språket är dessutom mycket bra.
Detta är en så bra, och framförallt viktig bok, ALLA borde läsa den. Så otroligt viktig historia, inte bara om andra världskriget och allt jävligt som hände då, utan kanske framförallt för den behandlar romernas historia. Om hur de, genom alla tider, ständigt har blivit illa behandlade och har varit längst ner i alla hierarkier, till och med bland fångarna i koncentrationslägren var de hatade, för som en norsk fånge säger i boken ’alla vet ju hur zigenare är’.
Romerna fick ingen ersättning, såsom judarna fick, efter 2:a världskriget, inte heller fick de någon som helst hjälp, i Sverige fick romer inte ens komma förrän under 60-talet. En massa sådana här saker beskrivs i boken och allt det får mig verkligen att vilja gråta, mest för att det känns som om vi inte har kommit någonstans vad gäller vår behandling av romerna, den är ju fortfarande lika illa. Det var även detta som bokklubbsdiskussionen kom att handla om mest, romernas situation då och nu och vi var väl alla överens om att det är på något vis ett bortglömt folk som det av någon anledning har blivit ok att håna och hata, för ’alla vet ju hur zigenare är’…
I betyg får den en 4+ (5:a av alla andra i bokklubben) av mig. Den var några sidohistorier i boken som jag störde mig lite på, därav ingen 5:a, men i det stora hela har dessa sidohistorien ingen betydelse för de viktiga budskapet. Jag kommer inte heller att berätta vilka detaljer det var för det kan ju kanske förstöra lite av den annars mycket bra läsupplevelsen.
Så läs boken. Den innehåller långa, ganska ingående beskrivningar om vad som hände i Auschwitz och Ravensbrück, vilket ju kan vara jobbigt att läsa, men det är ändå väldigt lättläst, jag läste ut den på två dagar med två barn runt benen. En enkel och bra historielektion helt enkelt.