Bort bra men hemma bäst

Ja, det där gamla ordspråket har ju onekligen en poäng. För även om vi har haft det hur bra som helst i Fjällbacka så tyckte vi, både jag och Majken (svårt att veta med Kajsa), att det idag var skönt att komma hem till Stockholm, lägenheten med våra egna grejer och framförallt till Daniel. Majken har saknat pappa, det märktes inte minst när de träffades på flygplatsen, hon kastade sig om halsen på honom och har inte släppt taget om honom sen dess.

Skumpa, festis och chips.... Ja, det har varit en dekadent men härlig vecka
Skumpa, festis och chips…. Ja, det har varit en dekadent men härlig vecka

Ska bli skönt med lite vardag också, jag och Majken behöver detoxa några dagar, jag från vin och god mat (alltså jag tänker ju inte äta äcklig mat här hemma men ni fattar) och Majken från socker och ipad. För så är det ju när man är på semester, och kanske speciellt hos mormor och morfar, det kan ju bli lite för mycket av det goda. Men det är ju så det ska va.

Så nu har vi sagt hejdå till Fjällbacka och familjen Järund för denna gången. Men vi kommer ju tillbaka, och nästa gång är det sommar så då blir det, förutom allt det vi sysslade med denna veckan, förhoppningsvis sol, bad, båtturer och krabbfiske. Fast tills dess är det östkusten och vardag som gäller.

Snällhet och guran

Alltså vad har hänt med familjen Järund/Grünbaum? Inte en enda diskussion som hettade till igår,  ingen politiker som blev sågad vid fotknölarna och inga världskonflikter som vi trodde oss ha lösningen på. Möjligtvis fick nån person på golfklubben en känga, men inte mer än så.  Förstår ingenting? Har vi blivit gamla? Softa? Ja ja, vad som än har hänt spelar det ingen roll, det var ju minst lika trevligt som det alltid är, bara annorlunda. En lite snällare middag än vanligt helt enkelt. Och snällt, det gillar man ju, det gör man.

Något som följde det normala mönstret var ju att gitarrerna kom fram nån gång vid kaffet. Så tänkte jag skulle bjuda på en liten session (länken längst ner) mellan mig och brorsan. En session under vilken jag, som synes, mådde nästan löjligt bra.

jamsession

Vi har det bra…..

IMG_0745

fjb3

… det har vi det verkligen. Det är ju inte det att vi gör så mycket, mest hänger på altanen i det fina vädret som Fjällbacka levererar. Majken är i himlen då båda storkusinerna Harry och Klara är här, hon följer efter dem som en svans vart de än går och de är de första hon frågar efter när hon vaknar. Idoldyrkan kallas det va? Och de är så snälla mot henne. Klara är ju sex år äldre så hon tar hand om Majken som en extramamma och Harry, som är fem, är som en storebror och låter henne vara med och leka trots att hon är så mycket yngre. Det är bara så mysigt att se.

IMG_0758

Vi har ju inte någon vidare sandstrand här så några sandslott blir det ju inte, men att kasta sten är ju onekligen underhållande. Harry försökte lära sig kasta macka medan Majken tyckte det var viktigast att det var fina stenar som hon kastade.

FJB1Vi har faktiskt tagit oss från huset, en sväng till Fjällbackas minimala lekplats där morbror Tomas fick agera tre-barnsfar medan jag stod bredvid, rullande lite på Kajsas vagn och tog kort. Bra arbetsfördelning det där.

IMG_0767

 

FJB2

Man måste ju har lite ipads-pauser ibland också, det måste man. Att då få sitta bredvid Harry eller i Klaras knä är ju rena drömmen.

IMG_0779

IMG_0782

Och ja, gitarrerna har kommit fram, brorsan, farsan och även jag visade våra skills med gitarren och underhöll lite under under middagen igår. Men än så länge har inga världsproblem blivit lösta, men ikväll skall vi fira storebrorsan Johan som fyllt år så då kommer garanterat diskussionerna igång. Uppdaterar om vi kommer på något revolutionerande.

Ja, ungefär så har vi det, jag klagar inte.

Tre månader

150509-hemmastudio-kajsa-portratt-41

Idag är det alltså tre månader sen hon kom, vår fina lilla tjej. Konstigt, på ett sätt känns det som om tiden har gått hur fort som helst men samtidigt känns det som om hon alltid varit här.

150509-hemmastudio-kajsa-portratt-7

Ja, som jag skrivit förut har det ju gått betydligt bättre än vad vi hade förväntat oss, ingen tvåbarnschock här inte (än).  Mycket på grund av att Kajsa är en väldigt nöjd liten person som egentligen bara säger ifrån när hon är hungrig, trött eller har ont någonstans. Hon har heller inte alls samma närhetsbehov som Majken hade, och fortfarande har, utan ligger gärna själv i babynestet eller gymet och softar, och hon somnar själv utan att vi behöver vagga. Sen får jag ju en eloge också till Majken som är en så fin storasyster. 

150509-hemmastudio-kajsa-portratt-33-2

Men som sagt, nu har det gått tre månader och många säger ju att något händer då. Med Majken lugnade det ned sig lite då hon började äta och sova mer regelbundet. Med Kajsa har vi redan rutiner så jag undrar vad som händer, kanske blir hon en liten skrikis som slutar sova och som bara vill ligga i famnen och vaggas hela nätter. Ja, eller så händer ingenting, vi får se helt enkelt. Men idag säger vi grattis till dig Kajsa på tre månadersdagen och grattis till oss som får hänga med dig.

Fjällbacka

150512-Fjallbacka - 2

Så var vi här, i Fjällbacka. Tjejerna sover, trötta efter en händelserik dag och jag sitter djupt ner i soffan bredvid mamma och pappa och slökollar på TV.  Jag och tjejerna har idag flygit hit (eller ja, till Trollhättan) för att spendera Kristihimmelsfärdshelgen här med mig familj. Åh, vad det ska bli roligt!

För att vara ärlig så var jag ju lite nervös inför flygturen, men det hade jag ju inte behövt vara, gick hur bra som helst. Det var som om tjejerna kände på sig att de skulle vara extra snälla mot mamma under resan, visserligen hade jag mutor i form av ipad, festis och chips till Majken och mat till Kajsa, men ändå.

150512-Fjallbacka - 1

Fjällbacka alltså, åh vad jag älskar att var här, och jag tröttnar aldrig på utsikten från huset. Trots att jag faktiskt inte bott här på nästan 20 år och nu känner att Stockholm är mitt hem är jag någonstans alltid en Fjällbackabo, en Fjällbackabo som innerligt hoppas att mina döttrar skall älska det lika mycket som jag.

Just de här långhelgerna innan sommaren är speciella, då börjar folk komma tillbaka och öppnar sommarhusen inför sommaren. Så det är mer folk än under vinterhalvåret men absolut inte som under juli månad. Nej, det är bara de som har hus som är här, vilket gör att man känner och hälsar på de flesta man möter.  Innan jag fick barn var det också obligatoriskt att gå ut nån av kvällarna under helgen, utekvällar som brukade bli kramkalas utan dess like när man skulle säga hej till alla man inte sett över vintern. Blir nog ingen utgång denna helgen dock, utan bara familjemiddagar under vilka kusinerna kommer leka, stoja och ha skoj (förhoppningsvis), vi vuxna kommer säkerligen lösa en massa världsproblem under diskussionerna och kanske kommer gitarrerna fram. Som sagt, detta kommer bli super.

Kalas

Jubilaren, finaste lilla Junie i en bedårande klänning.
Jubilaren, finaste lilla Junie i en bedårande klänning.

Vi var ju som sagt på 1-årskalas igår, det var Daniels kusin Krickan och hennes Douglas lilla Junis som fyllde 1 år och då ställdes det till med kalas minsann. Krickan, som påstod att hon inte gillar att baka, hade fixat hur fint som helst med gräddtårta, marängtårta, frukttårta och diverse olika kakor, bullar och muffins, mums.

150510-junie-fodelsedagskalas-14

150510-junie-fodelsedagskalas-21

Majken var superexalterad hela morgonen innan vi kom iväg och som vanligt var det ytterst viktigt att hon hade rätt klänning på och valde en finfin från Newbie. Och efter en lite avvaktande start, lite mycket folk för att dyka in i leken direkt så vi fick låna ut våra knän en stund, så var hon i full gång med att härja och busa med de andra barnen.

Kajsa var så nöjd så när hon låg i Karins famn, Karin som är sambo till Daniels morbror
Kajsa var så nöjd så när hon låg i Karins famn, Karin som är sambo till Daniels morbror
Grabbarna grus, Daniels kusin Kalle, Douglas och den nygifte Finn
Grabbarna grus, Daniels kusin Kalle, Douglas och den nygifte Finn
Nån mittemot måste ha sagt något väldigt intressant
Nån mittemot måste ha sagt något väldigt intressant

Två släkter som möttes i en lägenhet, då blir det ju såklart rätt trångt och bullrigt men samtidigt väldigt hjärtligt och härligt. Att de hade bjudit som öppet hus mellan ett och fyra hjälpte inte, de flesta dök ju upp vid ett och gick vid fyra ändå, såsom det brukar bli. Det var en härlig eftermiddag helt enkelt men litervis med kaffe, en massa godsaker och trevlig sällskap.

Ibland orkar man bara inte

Har varit rätt mycket de senaste dagarna med playdate för Majken med hennes förskolekompisar, brunch igår och idag 1-årskalas. Bara roliga saker men även de gör ju att man blir trött. Ja, det kanske inte låter så hektiskt men för oss som inte är några aktivitetsmänniskor så är mer än en aktivitet per dag mycket:)

150510-Middag - 1

Så idag orkade vi helt enkelt inte gå och handla och laga mat utan det fick bli hämtmat. Eller snarare hemkörning, ska det va så ska det va. Och till dörren kom japansk mat från Roppongi i form av sushi och yakiniku, så otroligt gott.

150510-Middag - 2 150510-Middag - 3

Tyckte jag och Daniel iallafall, Majken var inte lika imponerad, även om hon smakade duktigt. Vi visste ju att det var en chansning men då hon ju älskar lax, avokado och ris och har lite udda smaklökar för en 2,5 åring tänkte vi att den kunde gå hem. Men det fick bli köttbullar istället, dock var ju pinnarna en hit som hon hittade en massa användningsområden för.

 

Tanken var god

IMG_0701

Vi har ett gammalt soffbord i vårt vardagsrum som jag köpte till min första lägenhet i Stockholm för  åtta år sedan. Jag tycker formen på soffbordet fortfarande är rätt så schysst men är ruskigt tveksam till ekfärgen. Har därför haft långtgående planer på att måla det vitt eller ännu hellre vitbetsa det.

Nu är ju jag verkligen ingen som fixar saker själv, det är jag inte, men tänkte att måla ett bord borde jag väl ändå kunna klara av. Så när vi idag hade Daniels kompis Erik, som äger en färgbutik, med familj här på brunch passade jag på att fråga om råd om hur jag skulle gå tillväga. Erik tog sig en titt på bordet och avfärdade snabbt iden med vitbetsning. Detta eftersom det kräver att  jag slipar bordet (något jag faktiskt hade räknat med att göra) vilket inte funkar eftersom det är lamell under eken, risken är då stor att man helt enkelt slipar igenom eken ner till lamellen.

Måla det vitt skulle funka men jag slutade liksom att lyssna på Erik någon gång efter andra lagret av färg (tror det skulle till ett par lager till med olika typer av färger) och 24-48 timmars torkning mellan målningarna. Jag menar, det var ju egentligen vitbets jag ville ha, inte vitt bord. Daniels enda kommentar till det hela var: eller så börjar du googla soffbord. Och vad gör jag nu? Jo letar soffbord på nätet. Men tanken med att fixa det själv var god:)

 

Det här med oron!

klattra2

 

De senaste dagarna har Majken gått från att spendera all tid i lekparken i gungorna och sandlådan till att helt skippa dessa och istället ägna sig åt att klättra på allting. Detta är ju en utveckling som jag inte uppskattar måste jag erkänna, hon kan ju ramla och slå sig! Och har hon ärvt bara lite av min klumpighet och dåliga balanssinne så är det precis det hon kommer göra. Sen verkar hon ju i och för sig ha en talang för det här med klättrande (eller ja, jag jämför ju med mig själv och då har alla talang för klättrande) och hon har ju med all säkerhet ärvt det från Daniel, som tydligen var en riktig klätterapa som liten, men ändå, jag gillar det inte.

Kanske inte ser så högt ut men så snart hon kom högre upp så blev jag så nervös att jag absolut inte kunde koncentrera mig på att ta kort
Kanske inte ser så högt ut men så snart hon kom högre upp så blev jag så nervös att jag absolut inte kunde koncentrera mig på att ta kort
Samtidigt inser jag ju att jag inte kan hindra henne från att klättra om det nu är det hon vill göra, kan ju inte låta min harighet och egna rädsla för att ramla och slå mig gå ut över henne. Nej, jag måste bara släppa taget, vänja mig och lära mig hantera oron, det är ju en del av att vara förälder, eller? Och tjejerna kommer med all sannolikhet göra betydligt värre saker i sitt liv, saker som kommer att få oron över lite klättrande framstå som en piss i Mississippi. Usch, usch, usch, jag bävar för puberteten.

 

Det går bara inte att ha det fint

Jag och garberober har inte något bra förhållande, det har vi inte. Kan verkligen avundas dem som har perfekta garderober där alla plagg ligger och/eller hänger i snygga rader, i min  ligger allting i en stor hög vilket såklart får de konsekvenserna, förutom att det ser hemskt ut såklart, att jag inte hittar det plagg jag vill ha och gör jag det så måste plagget strykas, oavsett material. Jag är ju medveten om att det är helt och hållet  mitt fel och man kan ju tycka att det borde vara ett beteende som är lätt att ändra på, men hur mycket jag än försöker så blir det bara inte bra. Jag är helt enkelt felprogrammerad när det kommer till garderober, eller all typ av förvaring för den delen.

Kajsa garderob innan
Kajsa garderob innan

Inte är det bättre i tjejernas garderober, där de allt som oftast också är kaos. Speciellt i Kajsas, något som beror på, förutom min oförmåga att hålla ordning då, att vi har så otroligt mycket kläder till henne. Förutom de kläder som vi fått som present så har hon ju ärvt en massa kläder. Efter Majken fick ju Daniels syster och två kusiner var sin tjej inom loppet av 18 månader, så en hel del kläder blir det ju. Det är jag såklart väldigt glad över så jag klagar inte över mängden kläder, om bara de kunde vika och lägga sig på rätt plats av sig själva?

Kajsas garderob efter
Kajsas garderob efter

Dock kan även jag nå en  gräns då jag inte står ut längre, och den va nådd idag, så dagens nytta fick bli att städa och rensa ut tjejernas garberober. Kajsa har ju växt ut de första bebiskläderna så de skulle rensas ut och sparas till nästa bebis i släkten och Majken har verklingen skjutit i höjden de senaste månaderna. Och visst blev det lite bättre, inte perfekt men ok iallafall? Vi får väl se hur länge det håller, kanske får jag njuta några dagar. Sen måste jag väl även ta tag i mitt inferno också, tveksamt om jag vågar visa bild på det…