… det har vi det verkligen. Det är ju inte det att vi gör så mycket, mest hänger på altanen i det fina vädret som Fjällbacka levererar. Majken är i himlen då båda storkusinerna Harry och Klara är här, hon följer efter dem som en svans vart de än går och de är de första hon frågar efter när hon vaknar. Idoldyrkan kallas det va? Och de är så snälla mot henne. Klara är ju sex år äldre så hon tar hand om Majken som en extramamma och Harry, som är fem, är som en storebror och låter henne vara med och leka trots att hon är så mycket yngre. Det är bara så mysigt att se.
Vi har ju inte någon vidare sandstrand här så några sandslott blir det ju inte, men att kasta sten är ju onekligen underhållande. Harry försökte lära sig kasta macka medan Majken tyckte det var viktigast att det var fina stenar som hon kastade.
Vi har faktiskt tagit oss från huset, en sväng till Fjällbackas minimala lekplats där morbror Tomas fick agera tre-barnsfar medan jag stod bredvid, rullande lite på Kajsas vagn och tog kort. Bra arbetsfördelning det där.
Man måste ju har lite ipads-pauser ibland också, det måste man. Att då få sitta bredvid Harry eller i Klaras knä är ju rena drömmen.
Och ja, gitarrerna har kommit fram, brorsan, farsan och även jag visade våra skills med gitarren och underhöll lite under under middagen igår. Men än så länge har inga världsproblem blivit lösta, men ikväll skall vi fira storebrorsan Johan som fyllt år så då kommer garanterat diskussionerna igång. Uppdaterar om vi kommer på något revolutionerande.
Ja, ungefär så har vi det, jag klagar inte.