Etikett: lekplats

Höstsöndag!

Ja, en rätt soft söndag har vi haft. Behövdes då vi hade vänner här på middag igår, mycket trevligt men de gick ju aldrig hem..

Majken gick som vanligt på dans på förmiddagen. Vad hon älskar den där dansen, hon är aldrig så sprudlande som när hon kommer ut därifrån och hela veckan dansar hon runt här hemma och övar. Idag använde hon ett torkställ som balettstång och övade plieer på kvällen , älskade unge!

Sen blev det parken, härligt och kul tyckte barnen, vilket ju är huvudsaken men…

….jag, jag frös mest. Panikköpte en mössa på vägen, hade inte stått ut annars.

Nu sover ungarna och vi sitter i soffan, har tänt lite ljus och dricker julmust (jajamen, även i år längtar jag efter julen och smygstartat alldeles för tidigt) och ska kolla nån serie innan tidig säng. Söndag ned familjen helt enkelt, det gillas.

Det här med oron!

klattra2

 

De senaste dagarna har Majken gått från att spendera all tid i lekparken i gungorna och sandlådan till att helt skippa dessa och istället ägna sig åt att klättra på allting. Detta är ju en utveckling som jag inte uppskattar måste jag erkänna, hon kan ju ramla och slå sig! Och har hon ärvt bara lite av min klumpighet och dåliga balanssinne så är det precis det hon kommer göra. Sen verkar hon ju i och för sig ha en talang för det här med klättrande (eller ja, jag jämför ju med mig själv och då har alla talang för klättrande) och hon har ju med all säkerhet ärvt det från Daniel, som tydligen var en riktig klätterapa som liten, men ändå, jag gillar det inte.

Kanske inte ser så högt ut men så snart hon kom högre upp så blev jag så nervös att jag absolut inte kunde koncentrera mig på att ta kort
Kanske inte ser så högt ut men så snart hon kom högre upp så blev jag så nervös att jag absolut inte kunde koncentrera mig på att ta kort
Samtidigt inser jag ju att jag inte kan hindra henne från att klättra om det nu är det hon vill göra, kan ju inte låta min harighet och egna rädsla för att ramla och slå mig gå ut över henne. Nej, jag måste bara släppa taget, vänja mig och lära mig hantera oron, det är ju en del av att vara förälder, eller? Och tjejerna kommer med all sannolikhet göra betydligt värre saker i sitt liv, saker som kommer att få oron över lite klättrande framstå som en piss i Mississippi. Usch, usch, usch, jag bävar för puberteten.