Karins lite av varje!

Fjällbacka

Så var vi här, i Fjällbacka. Tjejerna sover, trötta efter en händelserik dag och jag sitter djupt ner i soffan bredvid mamma och pappa och slökollar på TV. Jag och tjejerna har idag flygit hit (eller ja, till Trollhättan) för att spendera Kristihimmelsfärdshelgen här med mig familj. Åh, vad det ska bli roligt!

För att vara ärlig så var jag ju lite nervös inför flygturen, men det hade jag ju inte behövt vara, gick hur bra som helst. Det var som om tjejerna kände på sig att de skulle vara extra snälla mot mamma under resan, visserligen hade jag mutor i form av ipad, festis och chips till Majken och mat till Kajsa, men ändå.

Fjällbacka alltså, åh vad jag älskar att var här, och jag tröttnar aldrig på utsikten från huset. Trots att jag faktiskt inte bott här på nästan 20 år och nu känner att Stockholm är mitt hem är jag någonstans alltid en Fjällbackabo, en Fjällbackabo som innerligt hoppas att mina döttrar skall älska det lika mycket som jag.

Just de här långhelgerna innan sommaren är speciella, då börjar folk komma tillbaka och öppnar sommarhusen inför sommaren. Så det är mer folk än under vinterhalvåret men absolut inte som under juli månad. Nej, det är bara de som har hus som är här, vilket gör att man känner och hälsar på de flesta man möter. Innan jag fick barn var det också obligatoriskt att gå ut nån av kvällarna under helgen, utekvällar som brukade bli kramkalas utan dess like när man skulle säga hej till alla man inte sett över vintern. Blir nog ingen utgång denna helgen dock, utan bara familjemiddagar under vilka kusinerna kommer leka, stoja och ha skoj (förhoppningsvis), vi vuxna kommer säkerligen lösa en massa världsproblem under diskussionerna och kanske kommer gitarrerna fram. Som sagt, detta kommer bli super.

Kalas

Jubilaren, finaste lilla Junie i en bedårande klänning.

Vi var ju som sagt på 1-årskalas igår, det var Daniels kusin Krickan och hennes Douglas lilla Junis som fyllde 1 år och då ställdes det till med kalas minsann. Krickan, som påstod att hon inte gillar att baka, hade fixat hur fint som helst med gräddtårta, marängtårta, frukttårta och diverse olika kakor, bullar och muffins, mums.

Majken var superexalterad hela morgonen innan vi kom iväg och som vanligt var det ytterst viktigt att hon hade rätt klänning på och valde en finfin från Newbie. Och efter en lite avvaktande start, lite mycket folk för att dyka in i leken direkt så vi fick låna ut våra knän en stund, så var hon i full gång med att härja och busa med de andra barnen.

Kajsa var så nöjd så när hon låg i Karins famn, Karin som är sambo till Daniels morbror

Grabbarna grus, Daniels kusin Kalle, Douglas och den nygifte Finn

Nån mittemot måste ha sagt något väldigt intressant

Två släkter som möttes i en lägenhet, då blir det ju såklart rätt trångt och bullrigt men samtidigt väldigt hjärtligt och härligt. Att de hade bjudit som öppet hus mellan ett och fyra hjälpte inte, de flesta dök ju upp vid ett och gick vid fyra ändå, såsom det brukar bli. Det var en härlig eftermiddag helt enkelt men litervis med kaffe, en massa godsaker och trevlig sällskap.

Ibland orkar man bara inte

Har varit rätt mycket de senaste dagarna med playdate för Majken med hennes förskolekompisar, brunch igår och idag 1-årskalas. Bara roliga saker men även de gör ju att man blir trött. Ja, det kanske inte låter så hektiskt men för oss som inte är några aktivitetsmänniskor så är mer än en aktivitet per dag mycket:)

Så idag orkade vi helt enkelt inte gå och handla och laga mat utan det fick bli hämtmat. Eller snarare hemkörning, ska det va så ska det va. Och till dörren kom japansk mat från Roppongi i form av sushi och yakiniku, så otroligt gott.

Tyckte jag och Daniel iallafall, Majken var inte lika imponerad, även om hon smakade duktigt. Vi visste ju att det var en chansning men då hon ju älskar lax, avokado och ris och har lite udda smaklökar för en 2,5 åring tänkte vi att den kunde gå hem. Men det fick bli köttbullar istället, dock var ju pinnarna en hit som hon hittade en massa användningsområden för.

Tanken var god

Vi har ett gammalt soffbord i vårt vardagsrum som jag köpte till min första lägenhet i Stockholm för åtta år sedan. Jag tycker formen på soffbordet fortfarande är rätt så schysst men är ruskigt tveksam till ekfärgen. Har därför haft långtgående planer på att måla det vitt eller ännu hellre vitbetsa det.

Nu är ju jag verkligen ingen som fixar saker själv, det är jag inte, men tänkte att måla ett bord borde jag väl ändå kunna klara av. Så när vi idag hade Daniels kompis Erik, som äger en färgbutik, med familj här på brunch passade jag på att fråga om råd om hur jag skulle gå tillväga. Erik tog sig en titt på bordet och avfärdade snabbt iden med vitbetsning. Detta eftersom det kräver att jag slipar bordet (något jag faktiskt hade räknat med att göra) vilket inte funkar eftersom det är lamell under eken, risken är då stor att man helt enkelt slipar igenom eken ner till lamellen.

Måla det vitt skulle funka men jag slutade liksom att lyssna på Erik någon gång efter andra lagret av färg (tror det skulle till ett par lager till med olika typer av färger) och 24-48 timmars torkning mellan målningarna. Jag menar, det var ju egentligen vitbets jag ville ha, inte vitt bord. Daniels enda kommentar till det hela var: eller så börjar du googla soffbord. Och vad gör jag nu? Jo letar soffbord på nätet. Men tanken med att fixa det själv var god:)

Det här med oron!

De senaste dagarna har Majken gått från att spendera all tid i lekparken i gungorna och sandlådan till att helt skippa dessa och istället ägna sig åt att klättra på allting. Detta är ju en utveckling som jag inte uppskattar måste jag erkänna, hon kan ju ramla och slå sig! Och har hon ärvt bara lite av min klumpighet och dåliga balanssinne så är det precis det hon kommer göra. Sen verkar hon ju i och för sig ha en talang för det här med klättrande (eller ja, jag jämför ju med mig själv och då har alla talang för klättrande) och hon har ju med all säkerhet ärvt det från Daniel, som tydligen var en riktig klätterapa som liten, men ändå, jag gillar det inte.

Kanske inte ser så högt ut men så snart hon kom högre upp så blev jag så nervös att jag absolut inte kunde koncentrera mig på att ta kort

Samtidigt inser jag ju att jag inte kan hindra henne från att klättra om det nu är det hon vill göra, kan ju inte låta min harighet och egna rädsla för att ramla och slå mig gå ut över henne. Nej, jag måste bara släppa taget, vänja mig och lära mig hantera oron, det är ju en del av att vara förälder, eller? Och tjejerna kommer med all sannolikhet göra betydligt värre saker i sitt liv, saker som kommer att få oron över lite klättrande framstå som en piss i Mississippi. Usch, usch, usch, jag bävar för puberteten.

Det går bara inte att ha det fint

Jag och garberober har inte något bra förhållande, det har vi inte. Kan verkligen avundas dem som har perfekta garderober där alla plagg ligger och/eller hänger i snygga rader, i min ligger allting i en stor hög vilket såklart får de konsekvenserna, förutom att det ser hemskt ut såklart, att jag inte hittar det plagg jag vill ha och gör jag det så måste plagget strykas, oavsett material. Jag är ju medveten om att det är helt och hållet mitt fel och man kan ju tycka att det borde vara ett beteende som är lätt att ändra på, men hur mycket jag än försöker så blir det bara inte bra. Jag är helt enkelt felprogrammerad när det kommer till garderober, eller all typ av förvaring för den delen.

Inte är det bättre i tjejernas garderober, där de allt som oftast också är kaos. Speciellt i Kajsas, något som beror på, förutom min oförmåga att hålla ordning då, att vi har så otroligt mycket kläder till henne. Förutom de kläder som vi fått som present så har hon ju ärvt en massa kläder. Efter Majken fick ju Daniels syster och två kusiner var sin tjej inom loppet av 18 månader, så en hel del kläder blir det ju. Det är jag såklart väldigt glad över så jag klagar inte över mängden kläder, om bara de kunde vika och lägga sig på rätt plats av sig själva?

Dock kan även jag nå en gräns då jag inte står ut längre, och den va nådd idag, så dagens nytta fick bli att städa och rensa ut tjejernas garberober. Kajsa har ju växt ut de första bebiskläderna så de skulle rensas ut och sparas till nästa bebis i släkten och Majken har verklingen skjutit i höjden de senaste månaderna. Och visst blev det lite bättre, inte perfekt men ok iallafall? Vi får väl se hur länge det håller, kanske får jag njuta några dagar. Sen måste jag väl även ta tag i mitt inferno också, tveksamt om jag vågar visa bild på det…

Dagen efter!

Som sagt så var vi lite trötta i söndags efter bröllopet, så trötta att hade vi fått välja hade vi legat i soffan hela dagen och gosat med barnen. Men att ligga i en soffa en hel dag när man har en 2.5 åring med massor av spring i benen är ju en utopi. Så det var bara att ta sig i kragen och ta sig ut. Att det var så fint vårväder förenklade ju situationen något, det måste jag nog säga.

En liten stund i soffan snodde vi åt oss

Så vi tog oss ut oss allihop, en trött skara bestående av vår lilla familj familj plus mormor och morfar. De senare hade ju varit barnvakt dagen innan, vilket kan va nog så uttröttande som att vara på bröllop. Första anhalten blev restaurang Piren ner vid Hornsberg där en god lunch intogs, råraka med löjrom och crème fraiche visade sig vara den perfekta bakismaten.

Efter lunchen blev det en tur till lekparken där Majken gungade, gungade, gungade och sen gungade lite till, vi puttade på i skift för det var inte en chans att en person skulle orka hela passet:)

Det var ju inte så kallt som det ser ut, bara min käre far som är världens fryslort

Och Kajsa, hon sov... — Och Kajsa, hon sov så gott i sin vagn…

Efteråt gick vi hem, lagade köttfärssås och sen spelades det MIG (frågespel som jag rekommenderar), som vi tjejer för övrigt vann, innan det blev en tidig kväll i säng.

Så det blev en fin dag ändå, med solsken, god mat, lek och spel. Det kan man ju inte klaga på, även om huvudet kanske inte hängde med hela vägen.

Bröllop – del 2

Så hur blev bröllopet då? Jo, det blev ju hur bra som helst såklart, hade precis lika roligt som jag hade förväntat mig. Brudparet var så himla fina, glada och härliga från första till sista stund så då går det ju inte att misslyckas. För visst är det så, det är brudparet som sätter standarden på bröllopet? Och i detta fallet en mycket hög sådan.

Brollop1 — Jag spelade ju under vigseln, Ed Sheerans underbara låt ’Thinking out loud’. Det började lite trevande pga helt galen nervositet, men efter de förtsa två raderna ordnade det upp sig.

Vigseln var superhärlig, borgerlig med lite judiska inslag. De hade tagit de göttiska av de judiska sederna, för visst är det härligt att skåla i vin och krossa glas under vigseln.

brollop2 — Traditionsenlig så snodde alla tjejer åt sin en puss av brudgummen när bruden var på toaletten, jag gick tydligen all in:)

Så middagen då, en middag men massa god mat och fina fina tal så jag fick, känslomössig som jag ju har blivit, både skratta, gråta och säga både ååååh och aaaah vid massor av tillfällen. Jag kan dock ha skrämt livet ur min bordsherre, vars flickvän väntade deras första barn, med historier, tips och råd om barn som jag, helt utan förfrågan från hans sida, frisk delade med mig av. Jaja, han överlever nog, hoppas jag…

Så var det ju horadans under middagen också, en slags ringdans till klezmermusik som är ett inslag på alla judiska bröllop. Tradition är ju att bruden och brudgummen blir upplyfta på stolar, vilket de blev även i detta fall, dock har jag inga kort på det då jag var den som bar. Man skulle ju kunna tro att fyra tjejer utan större problem skulle kunna lyfta upp bruden en liten stund. Men satan va tungt det var, som tur var kom toastmastern in med en hjälpande hand innan vi tappade stackars Catten.

Daniel hade som vanligt kameran i högsta hugg under kvällen. Måste lära mig det där, att faktiskt komma ihåg att ta kort.

brollop4 — Hm, måste ju bjuda på lite bilder som inte är fullt så fördelaktiga som man hade önskat. Men visst ser det ut som om vi har kul?

Sen var det ju party, under vilket jag fick utöva en av mina favoritsysselsättningar, nämligen att dansa. För när det är bra musik är dans något bland det roligaste jag vet. Det är ju inte vackert när jag sätter igång, det är det inte, men det är jag alldeles för gammal för att bry mig om. Vid halv två tackade vi för oss och tog en taxi hem, vid den tidpunkten var jag så trött att tårarna inte var långt borta och att vänta 30 minuter på en gratisbuss in till stan var jag inte ens i närheten av klara av. Det kan vara den taxiresa jag varit mest nöjd över i hela mitt liv.

Så var det alltså, detta härliga bröllop. Så härligt att det känns som det var värt att vara sliten igår och sen gå och bli sjuk idag. Så nu får det bli mysbyxor och soffhäng ett tag framöver:)

Bröllop

Idag är det alltså bröllop för Daniels syster och hennes Finn, ska bli så himla himla kul. Barnen är hemma hos mamma och pappa och har det super, mamma har de senaste dagarna visat sig vara en bättre läggare av Kajsa än jag, så ingen oro finns där. Daniel och jag hann smita in på strandvägen 1 för ett glas skumpa innan båten gick ut till Nacka där vigsel och festen är, en liten minidate på en 30 min, vilken bonus. Så nu ska jag bara spela på vigseln innan jag helt kan slappna av och bara ha roligt!

Valborg – en viktig dag

Valborg idag, en dag som för mig faktiskt är lite speciell och har varit så i princip hela livet, för åh vad roligt jag har haft under denna dag genom åren. Det är ju en sån härlig och på hoppfull tid på året också, man har klarat av den långa tråkiga vinter, det börjar bli lite grönt i träden och sen vet man att man har hela sommaren framför sig. För ofta är de ju just så, att förväntningarna på våren och sommaren nästan överträffar verkligheten. Iaf, som liten var det marknad på torget i Fjällbacka på Valborg vilket vi barn tyckte var toppen, lite svältfödda på happenings som vi var.

Kungklyftan i Fjällbacka, där världens farligaste (men kanske roligaste) valborgsfester var — Kungklyftan i Fjällbacka, platsen för världens farligaste (men kanske roligaste) valborgsfester

Vi stannade kvar i Fjällbacka under tonåren men vi lämnade marknaden för att klättra upp i berget (livsfarligt), eller snarare kungsklyftan, där alla som vi då tyckte var lite coola hängde och drack folköl. Inte bara livsfarlig utan även oerhört kallt för det mesta. Kommer ihåg hur vi under flera veckor kollade väderleksrapporten och planerade vad vi skulle ha på oss för att inte frysa ihjäl men samtidigt va snygga. Galet, men skoj hade vi.

Under universitetsåren var ju valborg sedan jättestort och jag har firat i både Uppsala och Lund med allt vad det innebär med champagegallop och sittningar.

4543_90639281431_7299886_n — Gänget på Marö för sex år sedan

Idag är valborg lite speciell av en annan anledning. Under valborgshelgen för sex år sedan följde jag med två kompisar ut till den enas stuga på Marö i Stockholms skärgård. Förutom vi tre tjejer var det sex killar som hängde på, killar som jag inte kände sen tidigare utan bara hälsat på lite snabbt på krogen nån gång. Bland de killarna fanns det en viss Daniel som var lite extra trevlig… Men man kan nog inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet, nej det var snarare kärlek vid tredje festen, för det dröjde till natten mellan 2:a och 3:e maj innan vi fick till det. Då hade vi kommit in till stan igen så första kyssen skedde utanför Mcdonalds på St. Eriksgatan. Romantiskt va? En vecka senare flyttade Daniel in och resten är historia som man säger.

Idag blir det lugnt firande. Mamma och pappa kommer så det blir en långlunch på stan och sedan en god middag hemma. Inte lika mycket fest som förr men ett firande med de personer som jag älskar mest, då kan det ju inte bli fel.