Karins lite av varje!

Det här med att njuta, tacksamhet, hjälpa och klumpar i magen

Lite såhär har vi det, inte helt fel alltså. Precis som jag trodde är det mest sol, bad (massa massa bad), och så god mat och dryck såklart. Majken är verkligen i sitt esse, hon älskar det här, precis som vi gör.

Samtidigt känner jag att jag inte kan , eller vill, njuta fullt ut just nu. Inte när jag samtidigt ser bilden på Alan, 3 år, som ligger död på stranden, och läser artikel efter artikel om alla dessa människor på flykt. Klumpen i magen växer och hjärtat brister. Min lilla 3-åring badar och äter glass på dagarna, dansar till barnshower på kvällarna och har inga andra bekymmer än att bestämma vilken glass hon skall äta eller vem som är den största idolen för dagen, Snövit eller Törnrosa. Det är ju såklart härligt och så ska hon få ha det, så borde alla barn få ha det, men samtidigt kämpar 3-åringar för sitt liv nere i Europa. Vad är rättvisan i det? Den finns inte.

Vi har sån jävla (ursäkta språket) tur som är födda i Sverige, för det är vad det är, tur, inget annat. Det får man inte glömma, det kunde lika gärna varit vi som var tvingade att fly vårt hem och land. Därför tycker jag faktiskt det är vår förbannade plikt att ge något tillbaka, att hjälpa, alla på sitt sätt och efter sin förmåga, stort eller smått. För det är nog nu, vi kan inte sitta och bara titta på längre. Det verkar jag ju inte vara ensam om att tycka, för vilket engagemang det har varit i Sverige de senaste dagarna, wow. Det får ju en ändå att känna lite hopp. Jag har såklart fört över pengar till hjälporganisationer men känner att jag måste göra något mer, jag måste ge av min tid på något sätt. Så nu har jag anmält mig till att packa kläder och andra gåvor på annexet i globen under några dagar och sen får vi se vad det blir, men något blir det.

Nej, nu skall jag fortsätta att ha det fantastiskt bra här på Grancan, krama mina barn lite extra, bada ännu lite mer och njuta ännu lite mer av maten och vinet, och framförallt ska jag var tacksam.

GranCan

Nu är vi framme! Åh, det är så härligt här, vaknade såklart tidigt så fick se hur solen gick upp här på balkongen, magiskt. Det är över 20 grader varmt nu strax efter sju så det kommer bli en fin första dag här.

Resan igår gick väl sådär kan man säga. Mycket bättre än vad vi förväntade oss då vi ju trodde att vi skulle bli sjuka allihop, men jag, Daniel och Kajsa har mirakulöst nog hållit oss friska, men det var ändå inte en 10+ resa, det var det inte. Det började så bra och med Kajsa var det inga problem alls under resan, hon sov så gott i sin bilbarnstol som vi tack och lov fick ta med oss på planet. Majken tyckte det var superspännande och roligt att flyga så var jättesnäll och glad, hon tittade glatt på snövit filmen innan hon somnade med huvudet i Daniels knä och benen i mitt knä.

Så vi trodde det var lugna puckar och spänningen man alltid har när man skall ut och resa med barn börja släppa. Men när det var typ en halvtimme kvar började Majken vrida på sig och smacka lite med munnen och sen….. Skall inte gå in på detaljer men vi spenderade restan av flygfärden med att torka Majken, torka oss själva och sätet och så fick vi trösta lilla stackarn som var helt förstörd. Så det var väl inte jättekul och att vi inte hade extrakläder med oss till Majken gjorde det hela inte bättre. Men vi kom fram till slut och halv tre på natten somnade vi alla helt utmattade.

Men men, nu är vi här och har tio dagar som vi ska spendera med att sola, bada, umgås och äta och dricka gott. Då gör ju att en liten (eller ganska stor får man nog säga) olycka på vägen ner inte gör sådär jättemycket, den är nästan redan glömd faktiskt.

Ber lite för att hålla oss friska

Eftersom vi åker till GranCan imorgon (hurra!) hade jag planerat att vara hemma hela dagen och tvätta, packa och städa, det sistnämnda för några kompisar ska låna vår lägenhet när vi är borta.

Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt, när Daniel låg och nattade Majken igår så började hon kräkas, stackars liten. Så det blev en rätt jobbigt natt med många byten av lakan. Jag har visserligen varit hemma men dagen har gått åt till att ta hand om lillsnurpan, vilket betyder att sitta i soffan och kramas, kolla på snövit och förse henne med små mängder juice en gång i halvtimmen. Tack och lov är hon piggare nu så hon fixat nog resan imorgon. Jag och Daniel däremot ligger ju i riskzonen minst sagt, vi har går runt och känt efter hela dagen och faktiskt känt att vi är konstiga, och har lite ont, i magen. Dock svårt att säga om det är psykosomatiskt eller ej. Men vi håller tummarna att vi klarar oss denna gången, eller att det bryter ut inatt iallafall så att vi kanske hinner piggna till oss till flyget imorgon kväll. För en sex timmars flygresa med magsjuka är jag inte jättesugen på, det är jag inte.

Nej, nu måste ja ta tag i det där som jag skulle gjort under dagen, får skynda mig för man vet ju inte om jag måste parkera mig på toaletten inom kort.

Sand och mosad mat, inte mina favoriter

Det här med att ha ett fläckfritt, helt städad hem när man är småbarnsförälder känns ju om en utopi. De har ju en förmåga att stöka ner de små liven, så man spenderar ju en ansenlig mängd tid med att gå runt och plocka för att hålla hemmet på en nivå som går att leva med. Dock har vi nog denna vecka nått någon typ av kulmen vad gäller städande här hemma, tycker inte vi gör annat än att dammsuger, torkar, tvättar och byter lakan. Bägge barnen har nämligen gjort sitt bästa för att på sitt sätt skita ner så mycket som det bara är möjligt i deras värld.

kladd

Kajsa har ju börjat äta gröt och mosad mat och det är ju som det är, kladdigt. Hade liksom glömt hur en så liten person kunde kladda ner sig och sin omgivning på ett sådan imponerade vis. Så efter varje måltid blir det till att torka och byta kläder på henne, samt sanera stolen och en radie på ca 3 meter runt henne. Detta tar ju sin lilla tid och det går åt en hel del våtservetter.

Majken å sin sida fick en fantastisk present på kalaset förra veckan, nämligen sands alive (kolla länk). Det är alltså sand som man kan leka med och forma, som ett alternativ till lera men som inte kladdar eller fastnar. Låter ju jättebra, Majken älskar det, och vi hade faktiskt sagt till gästerna att det var en bra present (så ingen skugga över dem som gav det). Men, och det är ju ett stort men, Majken är tre år och vi skulle ju kunnat räknat ut att det inte finns en chans att en treåring snällt håller sig på bordet när hon leker med sand. Varför skulle hon göra det, det är väl inte skoj? Så vi har den senaste veckan haft sand precis överallt, på golvet, i sängen, i köket, på toaletten, i soffan, ja överallt. Så nu sitter jag och överväger vad Majkens glädje över denna sand är värd, är den värd knarr under fötterna, obehag när man sover, sand på hal kroppen och all den tid vi lägger på att städa? Ja, än så länge är den det men vet inte hur länge till, kan ju bli så att sanden mirakulöst försvinner när vi nu åker på semester om några dagar, så kan det bli, för ibland sker ju mirakel.

Så har vi varit och kalasat igen

150828-fest robban Karin - 6

Finns väl inget bättreställe att ha dryckesbuffen äm på tvättmaskinen:)

Jag har ju nämnt att Daniels familj är bra på det här med att fira, så snart någon fyller år eller något annat kul händer så träffas alla kusiner med familj och firar under olika former. Förra veckan var det Majkens kalas med kaffe och tårta, denna veckan var det Daniels morbror Robban och hans Karin som har flyttat ihop och hade inflyttningsfest.

150829-robban-karin-inflyttningsfest-11 — Majken på en rundtur i lägenheten, syns ju inte men hon var inte ren

150829-robban-karin-inflyttningsfest-22 — Jag var populär bland barnen ett tag, lite svettigt som sagt.

Så vi tog på oss lite anständiga kläder, tog var sitt barn under armen och gick dit. Mycket trevligt även denna gång, även om det kändes lite som om man inte hann prata så mycket som man hade önskat. Det är ju alltid lite svettigt när man är bortbjuden till någon som inte har en barnanpassad lägenhet, speciellt som det bjuds på choklad och det är vita soffor och dyra mattor. Men det gick bara bra och vi behöver inte betala en ända kemtvätt.

Oroandet lugnade ner sig efter en stund då Majken och de andra tjejerna fick tillåtelse att hoppa i sängarna, och att hoppa i sängar säger väl ingen unge nej till. Att det dessutom fanns en lekfarbror i form av Daniels kusin Kalle gjorde ju att succén var ett faktum.

Kajsa såg jag nästan inte på hela tiden, alla ville gosa med henne så hon gick från famn till famn och var så nöjd och glad över det. Så när Majken väl hade hittat sängen att hoppa i kunde jag ta det lite lugnt en stund och njuta av ett glas vin och lite konversation.

Efter några timmar började tjejerna säcka ihop så innan det blev riktigt grinigt packade vi ihop oss och åkte hem efter ännu en trevlig kväll. Eller kväll och kväll, klockan var halv åtta. Vi som trodde vi hade hängt i länge insåg på bussen hem att alla var på väg någonstans, deras kväll skulle nu börja medan vår var över. Jaja, livet som småbarnsförälder, trevlig var det iallafall den lilla stund vi var iväg.

Kalas igen

150823-majken-3-arskalas-4 — Majken ville inte blåsa ut ljusen själv så då får man ju stå till tjänst

Hur var då Majkens andra 3-årskalas som gick av stapeln i söndags? Jo, som alltid (eller nästan alltid) var det supertrevligt. Det tenderar ju att bli rätt så ansenlig mängd människor, när Daniels del av familjen är bjuden, med alla kusiner, morbröder, respektive och barn, så även denna gång med 13 vuxna och sju barn. Det är ju såklart härligt men tidigare har det känts lite trångt. Men nu funkade det faktiskt bra, lägenheten svalde alla rätt så bra och då sprang ändå barnen runt och lekte fulla med energi. Nu var ju vädret så fint också så balkongen kom till användning, något som grannen mittemot kanske inte var jätteglada över då de hade visning på sin lägenheten samtidigt som kalaset…

150823-majken-3-arskalas-68 — Finns alltid något som behöver googlas och då är ju Daniel mannen hela dagen

Så vad gjorde vi då under ”barnkalaset”? Inte så mycket egentligen, vi vuxna mumsade bullar, chokladkaka och tårta, drack kaffe och snackade skit samtidigt som vi höll ett öga på barnen när de lekte. Min tårta, liksom Daniels bullar och chokladkaka, gjorde för övrigt succé.

Barnen käkade visserligen lite tårta och drack lite festis men de var mer intresserade av att leka med varandra och kanske framförallt av att leka med de nya leksakerna Majken fick. Presenterna öppnades för övrigt under högtidliga former på kalaset; Majken, som den lilla fashionista hon är, gick till och med och bytte klänning innan presentöppnandet, något annat skulle ju inte gå för sig.

Så det var ju än en gång lyckat, något även Majken höll med om då hon konstaterade att hon minsann alltid ska fylla år och kalas. Jojo… För även om man kan slå fast att vi är rätt sp bra på att ha trevliga kalas skall vi nog vänta lite till nästa gång, iallafall till nästa person i familjen fyller år. Innan dess blir det bara vanliga inbjudningar utan tårta och presenter:)

Jag heter inte Mirjam

Jag skrev ju att boken vi läste i bokklubben i somras skulle få ett eget inlägg, just för att den verkligen förtjänar att skrivas och läsas om. Lite sent nu kanske men jag skall ändå försöka mig på en liten bokrecension, något jag inte gjort sedan skolan, få se ur det går.

Boken kretsar kring Miriam, en kvinna som är född rom och som under 2:a världskriget hamnade i Auschwitz och Ravensbrück och efter kriget kom med vita bussarna till Sverige. Under tiden i koncentrationslägren bytte hon, mer eller mindre av en slump, identitet med en död judisk flicka och behöll sedan denna nya identitet, och låtsades att vara judinna, genom hela livet. Hon gjorde det först för att överleva i lägren, sedan för att få komma till Sverige och sen vågade hon aldrig berätta sin hemlighet för någon, inte ens för sin man och barn, något som hela tiden tynger henne. Författaren hoppar hela tiden skickligt mellan Miriams tid i lägren, tiden efter kriget i Sverige och nutid, en bokform som jag verkligen gillar, och språket är dessutom mycket bra.

Detta är en så bra, och framförallt viktig bok, ALLA borde läsa den. Så otroligt viktig historia, inte bara om andra världskriget och allt jävligt som hände då, utan kanske framförallt för den behandlar romernas historia. Om hur de, genom alla tider, ständigt har blivit illa behandlade och har varit längst ner i alla hierarkier, till och med bland fångarna i koncentrationslägren var de hatade, för som en norsk fånge säger i boken ’alla vet ju hur zigenare är’.

Romerna fick ingen ersättning, såsom judarna fick, efter 2:a världskriget, inte heller fick de någon som helst hjälp, i Sverige fick romer inte ens komma förrän under 60-talet. En massa sådana här saker beskrivs i boken och allt det får mig verkligen att vilja gråta, mest för att det känns som om vi inte har kommit någonstans vad gäller vår behandling av romerna, den är ju fortfarande lika illa. Det var även detta som bokklubbsdiskussionen kom att handla om mest, romernas situation då och nu och vi var väl alla överens om att det är på något vis ett bortglömt folk som det av någon anledning har blivit ok att håna och hata, för ’alla vet ju hur zigenare är’…

I betyg får den en 4+ (5:a av alla andra i bokklubben) av mig. Den var några sidohistorier i boken som jag störde mig lite på, därav ingen 5:a, men i det stora hela har dessa sidohistorien ingen betydelse för de viktiga budskapet. Jag kommer inte heller att berätta vilka detaljer det var för det kan ju kanske förstöra lite av den annars mycket bra läsupplevelsen.

Så läs boken. Den innehåller långa, ganska ingående beskrivningar om vad som hände i Auschwitz och Ravensbrück, vilket ju kan vara jobbigt att läsa, men det är ändå väldigt lättläst, jag läste ut den på två dagar med två barn runt benen. En enkel och bra historielektion helt enkelt.

Nästan som på bio

Det ska erkännas att det inte är jätteofta som jag och Daniel spenderar våra kvällar med att titta varandra djupt i ögonen och har djupa samtal, det är det inte. Istället så händer det faktiskt jätteofta att vi , efter att barnen har somnat, sätter oss i vår stora soffa och tittar på film eller kanske ännu hellre ett par avsnitt av en bra serie. För vi, som så många andra par, har blivit riktiga seriejunkies. Vi följer alltid minst tre serier samtidigt, just nu är det ’Orange is the new black’, ’suits’, och ’Ray Donovan, men det varierar hela tiden då det tar i snitt två veckor att plöja igenom en säsong av en serie.

Så eftersom vi spenderar mycket tid (kanske oroande mycket) tid med att titta på, och faktiskt prata om och diskutera, serier och filmer tänkte vi att vi kunde satsa lite på det och kolla med stil, och eftersom vi har en stor vit vägg på vår övervåning som bara skriker projektor så är det precis en sådan vi har införskaffat. Daniel gjorde i vanlig ordning ordentlig research så vi fick en mycket bra och kanske framförallt prisvärd projektor. Alltså man kan till och med kolla på 3D-filmer på den , hur coolt (hade jag aldrig tyckt innan jag träffade Daniel)? Så nu sitter vi här i vår härliga soffa och kollar på storskärm, nästan som på bio fast lite mer bekvämt. Det kommer ju inte göra att våra djupa filosofiska samtal blir fler, men å så härligt det är.

Det här med att springa

Jag har alltid gillat att springa, det är ett så enkelt sätt att träna och det finns ingen gång som jag har en sån skön känsla i kroppen och känner mig så duktig som efter att jag varit ute och sprungit. Dock är det ju lite svårt att få till det här med löpningen nu när man är mammaledig med två barn, det är ju enklare att få till ett styrkepass hemma i vardagsrummet när barnen sover eller helt enkelt tittar på. Men en till två gånger i veckan borde funka, en gång på kvällen efter barnen har somnat och så en gång på helgen när Daniel är hemma.

Så, för att få ut så mycket som möjligt av mina 1-2 rundor i veckor så tänkte jag att jag måste få lite inspiration, annars är det lätt att jag springer min 7 km runda varje gång utan någon som helst utveckling. Så idag damp ’stora löparboken för kvinnor’ ner i brevlådan. Har ju inte hunnit lusläsa den än men förhoppningsvis innehåller den allt jag behöver för att jag skall kunna utveckla min löpning: olika träningsupplägg för att klara 5, 10, 21 och 42 km (jag satsar nog på de två första till att börja med), styrketräning som hjälper löpningen, löparteknik och annat smått och gott. Ja, jag hoppas nästan att boken skall löpa för mig:)

Började direkt med att köra ett av styrkepassen i boken här hemma framför idol. Syns kanske inte på bilden med svettades som en gris, riktigt jobbigt var det.

Min stora mål är att jag någon gång skall springa ett halvmara, men det blir inte förrän 2016 eller 2017, men ett lite kortsiktigare mål är att kunna springa 10 km på under 55 min, detta innan jul tänkte jag. Vi får se om jag fixar det, återkommer.

Bullbak

Även idag har vi trotsat den svenska oskrivna lagen om att man måste ta till vara på värme och solsken, och helt enkelt stannat inne. Inte för att vi inte orkade gå ut i solen utan för att vi hade lite saker som skulle fixas, eller närmare bestämt skulle bullar bakas.

Vi ska nämligen ha ytterligare ett kalas för Majken imorgon. Vi hade ju ett i Fjällbacka med min sida av familjen, men Daniels familj, som är väldans duktiga på det här med att fira födelsedagar, vill ju också fira henne nu när vi är tillbaka i Stockholm. Så denna lilla tjej har alltså tur och får två kalas, något som jag tror kommer upprepas varje år, men det kan hon väl va värd.

Iallafall var det bullbak idag. Majken var med från början till slut, iklädd klänning och tiara, och tog det hela på största allvar. Både kanel-, och kardemummabullar blev det, bägge har smakats av som efterrätt till middagen och måste ju säga att Daniel och Majken har gjort ett superjobb, så goda. Jag kan tyvärr inte ta åt mig något av äran för detta bullbak, det är helt deras jobb, det enda jag stod till tjänst med var hejarop och fototagande. Att Daniel dessutom står och bakar chokladkaka nu på lördagskvällen medan jag sitter i soffan och dricker rosé gör ju att pressen på mig och mitt tårtbakande imorgon ökar, det gör det ju.