Trots att jag är slarvigast i världen och min totala oförmåga att hålla allting grönt vid liv måste väl vid det här laget ändå titulera mig som vuxen. Jag är ju trots allt 36 år, har man och två barn, inte villa men ändå bra boende, jobb, bil, lån på banken och allt det där. Ändå känner jag mig inte som vuxen, det gör jag inte, för det mesta känner jag faktiskt mig som en 25-åring som leker vuxen och att det mycket väl kan bli så att någon snart slår hål på bubblan. Fast det är nog så jag vill ha det, för att känna sig vuxen jämnt är jag faktiskt inte så sugen på, jag gillar att känna mig ung. Iallafall känns det så just nu, det kommer säker att ändras.
Vår nya takbox, eller pakaliner som vi kallar det i vår familj. Hade märket packline när vi var små och inte förrän jag träffade Daniel fattade jag att det var ett märke och inte vad takboxar i allmänhet kallades.Men så är det vissa stunder då jag känner att jag samlar vuxenpoäng för ett helt decennium. De är inte de stunder man skulle kunna tro, som när jag gifte mig eller skaffade barn. Nej snarare när vi i julas skaffade vår första gemensamma julgran som vi klädde hela familjen, och idag när vi skaffade takbox till bilen. Fråga mig inte varför dessa stunder känns så signifikanta men så är det, kanske har det något med barndomen och föräldrarna att göra; julgranen är ju en tradition som vi hade i familjen och vad gäller takbox tänker jag ju på när mamma och pappa satte oss alla tre barn i baksätet på vår lilla Mazda och drog till fjällen med skidorna på taket. Nu skall vi klä gran och dra iväg med bilen med våra barn, och det är väl lite vuxet kanske.
Överlag anser jag mig själv vara en ganska så bra människa som gör så gott jag kan och det går för det mesta bra. Men så har jag ju vissa egenskaper som jag verkligen skulle kunna förbättra. Eller det verkar faktiskt inte som om jag kan förbättra dem, för jag har försökt, tro mig. Den ena är det här med köksluckorna, jag stänger dem inte. Så när jag har varit i ett köksskåp så står luckan öppen när jag går därifrån, så är det bara. Jag kommer helt enkelt inte ihåg att stänga. Konstigt kan tyckas, men denna egenskap kan faktiskt härledas till min kära far som gör precis likadant, han kan möjligtvis vara ännu värre…
En annan egenskap som kanske inte är 100 är att jag är, ska vi säga slarvig; jag glömmer saker, lägger gärna ifrån mig saker utan att komma ihåg var, eller tappar helt enkelt bort dem. Så att tro att jag skulle få med mig all packning hem från Fjällbacka var ju ett skämt. Idag fick jag ett paket på posten (tack mamma och pappa för att ni fixade), större än Kajsa, som innehöll inte mindre än 3 tröjor (tror jag hade med mig 4), ett regnskydd och en varukorg till barnvagnen, lite kläder till barnen och ett par solglasögon. Jaja, jag hade iaf med mig bägge barnen hem.
Vissa dagar tittar man sig själv i spegeln och tycker att det är man ser är rätt ok, mer än ok om man har riktigt tur. Idag var inte en sån dag. Nej, idag tyckte jag att jag såg riktigt risig ut, trött och med dålig hy, det senare beror med all säkerhet på all dekadens i Fjällbacka. Men att ha en fuldag är ju inte hela världen, det har man ju ibland och idag hade jag ändå bara tänkt va hemma och softa med Kajsa hela dagen. Men när vi hade fått erbjudande hem där jag kunde köpa tre ACO face produkter och bara betala för två kunde jag inte stå emot. Behövde ändå lite nya ansiktsprodukter då mina gamla tog slut för någon vecka sen (det var för övrigt fantastiska produkter som jag köpte vid döda havet förra året)
Sagt och gjort la jag Kajsa i vagnen och gick iväg till apoteket. Väl vid hyllan såg jag att det fanns två sorter av nästan alla produkter, 25+ och 40+. Hm, är ju definitivt inte 25 längre men kändes ändå lite fel att välja 40+, är ju inte heller där riktigt ännu så det kändes lite som att kapitulera. När en ung tjej då kom fram och frågade om jag behöver hjälp nämnde jag mitt lilla dilemma. Vad hon gör då är att lägga huvudet på sne, titta på mig, le lite vänligt och säga ”jag hade nog valt 40+ om jag var som du”. Vi kan väl säga att detta uttalande inte direkt förbättrade min fuldag. Jag inser ju att hon har rätt, klart jag skulle köpa 40+ men ändå, kunde hon inte ha lindat in det i lite mer bomull; kanske frågat vad jag ville åstadkomma och sen föreslagit 40+; eller helt enkelt ljugit, jag hade inte hållit det emot henne.
Så nu sitter jag här, har fortfarande fuldag men är nu stolt ägare av ett serum, en ansiktscrub och en nattcreme som tydligen skall göra något åt det. Så vem vet, imorgon kanske jag vaknar och har en snygg 25+-dag istället.
Ja, det där gamla ordspråket har ju onekligen en poäng. För även om vi har haft det hur bra som helst i Fjällbacka så tyckte vi, både jag och Majken (svårt att veta med Kajsa), att det idag var skönt att komma hem till Stockholm, lägenheten med våra egna grejer och framförallt till Daniel. Majken har saknat pappa, det märktes inte minst när de träffades på flygplatsen, hon kastade sig om halsen på honom och har inte släppt taget om honom sen dess.
Skumpa, festis och chips…. Ja, det har varit en dekadent men härlig vecka
Ska bli skönt med lite vardag också, jag och Majken behöver detoxa några dagar, jag från vin och god mat (alltså jag tänker ju inte äta äcklig mat här hemma men ni fattar) och Majken från socker och ipad. För så är det ju när man är på semester, och kanske speciellt hos mormor och morfar, det kan ju bli lite för mycket av det goda. Men det är ju så det ska va.
Så nu har vi sagt hejdå till Fjällbacka och familjen Järund för denna gången. Men vi kommer ju tillbaka, och nästa gång är det sommar så då blir det, förutom allt det vi sysslade med denna veckan, förhoppningsvis sol, bad, båtturer och krabbfiske. Fast tills dess är det östkusten och vardag som gäller.
Jubilaren, finaste lilla Junie i en bedårande klänning.
Vi var ju som sagt på 1-årskalas igår, det var Daniels kusin Krickan och hennes Douglas lilla Junis som fyllde 1 år och då ställdes det till med kalas minsann. Krickan, som påstod att hon inte gillar att baka, hade fixat hur fint som helst med gräddtårta, marängtårta, frukttårta och diverse olika kakor, bullar och muffins, mums.
Majken var superexalterad hela morgonen innan vi kom iväg och som vanligt var det ytterst viktigt att hon hade rätt klänning på och valde en finfin från Newbie. Och efter en lite avvaktande start, lite mycket folk för att dyka in i leken direkt så vi fick låna ut våra knän en stund, så var hon i full gång med att härja och busa med de andra barnen.
Kajsa var så nöjd så när hon låg i Karins famn, Karin som är sambo till Daniels morbrorGrabbarna grus, Daniels kusin Kalle, Douglas och den nygifte FinnNån mittemot måste ha sagt något väldigt intressant
Två släkter som möttes i en lägenhet, då blir det ju såklart rätt trångt och bullrigt men samtidigt väldigt hjärtligt och härligt. Att de hade bjudit som öppet hus mellan ett och fyra hjälpte inte, de flesta dök ju upp vid ett och gick vid fyra ändå, såsom det brukar bli. Det var en härlig eftermiddag helt enkelt men litervis med kaffe, en massa godsaker och trevlig sällskap.
Vi har ett gammalt soffbord i vårt vardagsrum som jag köpte till min första lägenhet i Stockholm för åtta år sedan. Jag tycker formen på soffbordet fortfarande är rätt så schysst men är ruskigt tveksam till ekfärgen. Har därför haft långtgående planer på att måla det vitt eller ännu hellre vitbetsa det.
Nu är ju jag verkligen ingen som fixar saker själv, det är jag inte, men tänkte att måla ett bord borde jag väl ändå kunna klara av. Så när vi idag hade Daniels kompis Erik, som äger en färgbutik, med familj här på brunch passade jag på att fråga om råd om hur jag skulle gå tillväga. Erik tog sig en titt på bordet och avfärdade snabbt iden med vitbetsning. Detta eftersom det kräver att jag slipar bordet (något jag faktiskt hade räknat med att göra) vilket inte funkar eftersom det är lamell under eken, risken är då stor att man helt enkelt slipar igenom eken ner till lamellen.
Måla det vitt skulle funka men jag slutade liksom att lyssna på Erik någon gång efter andra lagret av färg (tror det skulle till ett par lager till med olika typer av färger) och 24-48 timmars torkning mellan målningarna. Jag menar, det var ju egentligen vitbets jag ville ha, inte vitt bord. Daniels enda kommentar till det hela var: eller så börjar du googla soffbord. Och vad gör jag nu? Jo letar soffbord på nätet. Men tanken med att fixa det själv var god:)
De senaste dagarna har Majken gått från att spendera all tid i lekparken i gungorna och sandlådan till att helt skippa dessa och istället ägna sig åt att klättra på allting. Detta är ju en utveckling som jag inte uppskattar måste jag erkänna, hon kan ju ramla och slå sig! Och har hon ärvt bara lite av min klumpighet och dåliga balanssinne så är det precis det hon kommer göra. Sen verkar hon ju i och för sig ha en talang för det här med klättrande (eller ja, jag jämför ju med mig själv och då har alla talang för klättrande) och hon har ju med all säkerhet ärvt det från Daniel, som tydligen var en riktig klätterapa som liten, men ändå, jag gillar det inte.
Kanske inte ser så högt ut men så snart hon kom högre upp så blev jag så nervös att jag absolut inte kunde koncentrera mig på att ta kortSamtidigt inser jag ju att jag inte kan hindra henne från att klättra om det nu är det hon vill göra, kan ju inte låta min harighet och egna rädsla för att ramla och slå mig gå ut över henne. Nej, jag måste bara släppa taget, vänja mig och lära mig hantera oron, det är ju en del av att vara förälder, eller? Och tjejerna kommer med all sannolikhet göra betydligt värre saker i sitt liv, saker som kommer att få oron över lite klättrande framstå som en piss i Mississippi. Usch, usch, usch, jag bävar för puberteten.
Jag och garberober har inte något bra förhållande, det har vi inte. Kan verkligen avundas dem som har perfekta garderober där alla plagg ligger och/eller hänger i snygga rader, i min ligger allting i en stor hög vilket såklart får de konsekvenserna, förutom att det ser hemskt ut såklart, att jag inte hittar det plagg jag vill ha och gör jag det så måste plagget strykas, oavsett material. Jag är ju medveten om att det är helt och hållet mitt fel och man kan ju tycka att det borde vara ett beteende som är lätt att ändra på, men hur mycket jag än försöker så blir det bara inte bra. Jag är helt enkelt felprogrammerad när det kommer till garderober, eller all typ av förvaring för den delen.
Kajsa garderob innan
Inte är det bättre i tjejernas garderober, där de allt som oftast också är kaos. Speciellt i Kajsas, något som beror på, förutom min oförmåga att hålla ordning då, att vi har så otroligt mycket kläder till henne. Förutom de kläder som vi fått som present så har hon ju ärvt en massa kläder. Efter Majken fick ju Daniels syster och två kusiner var sin tjej inom loppet av 18 månader, så en hel del kläder blir det ju. Det är jag såklart väldigt glad över så jag klagar inte över mängden kläder, om bara de kunde vika och lägga sig på rätt plats av sig själva?
Kajsas garderob efter
Dock kan även jag nå en gräns då jag inte står ut längre, och den va nådd idag, så dagens nytta fick bli att städa och rensa ut tjejernas garberober. Kajsa har ju växt ut de första bebiskläderna så de skulle rensas ut och sparas till nästa bebis i släkten och Majken har verklingen skjutit i höjden de senaste månaderna. Och visst blev det lite bättre, inte perfekt men ok iallafall? Vi får väl se hur länge det håller, kanske får jag njuta några dagar. Sen måste jag väl även ta tag i mitt inferno också, tveksamt om jag vågar visa bild på det…
Som sagt så var vi lite trötta i söndags efter bröllopet, så trötta att hade vi fått välja hade vi legat i soffan hela dagen och gosat med barnen. Men att ligga i en soffa en hel dag när man har en 2.5 åring med massor av spring i benen är ju en utopi. Så det var bara att ta sig i kragen och ta sig ut. Att det var så fint vårväder förenklade ju situationen något, det måste jag nog säga.
En liten stund i soffan snodde vi åt oss
Så vi tog oss ut oss allihop, en trött skara bestående av vår lilla familj familj plus mormor och morfar. De senare hade ju varit barnvakt dagen innan, vilket kan va nog så uttröttande som att vara på bröllop. Första anhalten blev restaurang Piren ner vid Hornsberg där en god lunch intogs, råraka med löjrom och crème fraiche visade sig vara den perfekta bakismaten.
Efter lunchen blev det en tur till lekparken där Majken gungade, gungade, gungade och sen gungade lite till, vi puttade på i skift för det var inte en chans att en person skulle orka hela passet:)
Det var ju inte så kallt som det ser ut, bara min käre far som är världens fryslortOch Kajsa, hon sov så gott i sin vagn…
Efteråt gick vi hem, lagade köttfärssås och sen spelades det MIG (frågespel som jag rekommenderar), som vi tjejer för övrigt vann, innan det blev en tidig kväll i säng.
Så det blev en fin dag ändå, med solsken, god mat, lek och spel. Det kan man ju inte klaga på, även om huvudet kanske inte hängde med hela vägen.
Valborg idag, en dag som för mig faktiskt är lite speciell och har varit så i princip hela livet, för åh vad roligt jag har haft under denna dag genom åren. Det är ju en sån härlig och på hoppfull tid på året också, man har klarat av den långa tråkiga vinter, det börjar bli lite grönt i träden och sen vet man att man har hela sommaren framför sig. För ofta är de ju just så, att förväntningarna på våren och sommaren nästan överträffar verkligheten. Iaf, som liten var det marknad på torget i Fjällbacka på Valborg vilket vi barn tyckte var toppen, lite svältfödda på happenings som vi var.
Kungklyftan i Fjällbacka, platsen för världens farligaste (men kanske roligaste) valborgsfester
Vi stannade kvar i Fjällbacka under tonåren men vi lämnade marknaden för att klättra upp i berget (livsfarligt), eller snarare kungsklyftan, där alla som vi då tyckte var lite coola hängde och drack folköl. Inte bara livsfarlig utan även oerhört kallt för det mesta. Kommer ihåg hur vi under flera veckor kollade väderleksrapporten och planerade vad vi skulle ha på oss för att inte frysa ihjäl men samtidigt va snygga. Galet, men skoj hade vi.
Under universitetsåren var ju valborg sedan jättestort och jag har firat i både Uppsala och Lund med allt vad det innebär med champagegallop och sittningar.
Gänget på Marö för sex år sedan
Idag är valborg lite speciell av en annan anledning. Under valborgshelgen för sex år sedan följde jag med två kompisar ut till den enas stuga på Marö i Stockholms skärgård. Förutom vi tre tjejer var det sex killar som hängde på, killar som jag inte kände sen tidigare utan bara hälsat på lite snabbt på krogen nån gång. Bland de killarna fanns det en viss Daniel som var lite extra trevlig… Men man kan nog inte säga att det var kärlek vid första ögonkastet, nej det var snarare kärlek vid tredje festen, för det dröjde till natten mellan 2:a och 3:e maj innan vi fick till det. Då hade vi kommit in till stan igen så första kyssen skedde utanför Mcdonalds på St. Eriksgatan. Romantiskt va? En vecka senare flyttade Daniel in och resten är historia som man säger.
Idag blir det lugnt firande. Mamma och pappa kommer så det blir en långlunch på stan och sedan en god middag hemma. Inte lika mycket fest som förr men ett firande med de personer som jag älskar mest, då kan det ju inte bli fel.
