Glad Fredag!

Yo! Kajsa har kommit på att det är allt trevligt att va vaken ändå. Försöker få henne att förstå att det är på dagen, inte natten, som man ska vara vaken, men hon säger att hon gillar att va nattuggla som pappa… Pust! Jaja, det är fredag och planen är att strosa lite i möbelaffärer på dagen följt av fredagsmys till vilken Majken har beställt ostbricka. God smak har ju den tjejen:)

Bada!

Bada3

Majkens absoluta favoritplats i hela lägenheten är badkaret, det skall badas varje dag, gärna flera gånger. Och det är inga 5 minutersbad vi snackar om, nej minst 45 minuter innan hon blir nöjd. Och vi får snällt sitta brevid på toaletten och titta på, vilket visserligen är rätt så roligt då hon är så otroligt glad.

Bada1

I vår gamla lägenhet hade vi inte badkar utan endast dusch och badbalja, vilket Majken det senaste året inte alls gillat.  Vi verkligen kämpat med att få henne att duscha/bada för att inte tala om att tvätta håret. Hon har skrikit i högan sky och sprungit och gömt sig bara vi har nämnt det. Så det har alltid slutat med nån form av muta (läs glass) men det har ändå varit så att en av oss har stått inne i duschen med henne medans den andre stått utanför och blockerat dörren så att hon inte kan smita ut. Man känner sig inte som världens bästa förälder då… Men vad göra, hon varju tvungen att bli ren lite då och då? Men nu alltså, nu badas det i tid och otid så vi har världens renaste lilla tjej här hemma:)

Har själv inte provat badkaret ännu, får ju inte bada så snart efter förlossningen. Har ju iochförsig aldrig varit någon badare, lite för rastlös för det. Men blir lite sugen nu på att krypa ner, kanske med en podcast i öronen och ett glas vin på kanten.  Bilden känns iaf väldigt tilltalande, får återkomma om det är det i verkligheten.

 

 

 

Isolerad?

Lämnade Majken på förskolan idag, oj vad stolt hon var över att få visa upp sin lillasyster, kändes som om hon växde flera decimeter lillsnurpan. Ja, syskonkärleken flödar fortfarande:)

TJejerna hade en liten mysstund innan förskolan idag
TJejerna hade en liten mysstund innan förskolan idag

Passade på att ta en promenad runt Kungsholmen när jag ändå hade lyckats ta mig ur lägenheten med Kajsa.  Det var ju så härligt väder idag, vet inte om jag vill säga vårkänslor men hopp om livetkänslor helt klart. Gillar verkligen promenadstråket runt Kungsholmen, lagom långt (valde 7km idag) och så väldans fint med allt vatten. Fast oj, vad trött jag var efteråt, har verkligen en del kondis att bygga upp efter graviditeten. Men det är bara att promenera på, en sysselsättning som jag älskar.

karlbergslott Promenad PromenadtvaDet är ju tur det för just promenader är tydligen det enda jag kan syssla med nu fram till sista mars. Barnmorskan lyckades skrämma livet ur oss igår med hot om RS-virus. Enligt henne är hela Astrid Lindgrens barnsjukhus överbelamrat med spädbarn med RS och medföljande andningssvårigheter. Och för att undvika detta skall vi då, förutom det självklara att tvätta händerna i tid och otid, inte vistas i lokaler med mycket folk (gallerier, affärer, restauranger, fik osv), Majken får inte umgås med andra barn som går på förskola utanför själva förskolan, och vi skall helst inte umgås med andra vuxna som har dagisbarn. Med andra ord kan man i princip inte träffa någon eller göra någonting förutom att stanna hemma och gå promenader ensam. Detta fram till sista Mars, för sen försvinner tydligen RS-virushoten mirakulöst över ett natt till 1:a april. Eller?

Nu har vi ju lyckats göra allt det man inte ska göra, varit i gallerier och mataffären med Kajsa, fikat och dessutom träffat både vuxna som har barn på förskolan och andra förskolebarn. Fy på oss! Nä, skämt åsido, det är klart man ska va försiktig och behöver ju inte utsätta Kajsa, eller Majken, för onödiga risker, men man kan ju även använda sitt sunda förnuft. Kan man inte det skulle man ju aldrig komma utanför dörren pga av alla risker, och då pratar jag inte bara RS-virus.

Det går uppåt

Har idag haft hembesök av barnmorskan Susanne som skall ta hand om Kajsa (och mig och Daniel kanske lite också).  Kändes bra med henne, mest tror jag för att hon inte dömde mig för att jag inte ammade och försökte inte övertala mig till att göra det (som de flesta andra barnmorskor har gjort, det där med amning är verkligt heligt inom barnmorskekåren).

Hon undersökte och vägde Kajsa som mådde bra och gått upp till 3.2 kg och har därmed passerat sin födelsevikt. Hurra säger jag, har ju märkt att hon tjockat till sig lite de senaste dagarna men skönt att få det svart på vitt.

Tänte ta en bild då hon är vaken och ser stark ut men det är inte det lättaste så det fick bli en till sovande Kajsa, lite nöjd ser hon iaf ut:)
Tänte ta en bild då hon är vaken och ser stark ut men det är inte det lättaste så det fick bli en till sovande Kajsa, lite nöjd ser hon iaf ut:)

Det var även dags för Majken att återvända till förskolan idag. Hon har, efter förskolans rekommendation, varit hemma en vecka med oss för att hon inte skulle känna sig utanför utan också få chansen att hänga och bonda med Kajsa. Det har varit supermysigt att ha henne hemma och bara va tillsammans alla fyra, men det var bra för henne att komma tillbaka nu. De senaste dagarna har hon klättrat lite på väggarna och längtat efter att få leka med sina kompisar. Även om Majken gillar Kajsa så tycker hon ju inte att hon är världens roligaste; för som hon säger ”Kajsa bara sover och äter hela tiden, hon kan inte leka”.

Så nu tänkte jag sätta igång mitt lattemorsaliv med långa promenader och fikande. Fast jag skall nog börja med en tupplur tror jag.

 

Rio Rio och Ja må du leva

Ja, det är det vi lyssnar på här hemma just nu. Majken har fått dille på kalas och födelsedagar så förvånandsvärt stor del av tiden sjunger hon ‘Ja må du leva’ med mycket hög och klar röst. Gör hon inte det så ska det dansas till Panetoz låt World Clap, eller Rio Rio som Majken kallar den.

Som party/danslåt betraktat så får jag ju ge henne 5+ i smak, och jag säger ju ogärna nej till både party och dans:) Men det ingen vanlig dans vi snackar här. Nä, Majken leder värsta aerobicpasset, det ska twistas, hoppas jämnfota, hoppsasteg, snurras, springas och sen diverse rörelser med armarna. Jeezus, är helt slut efteråt, mer träning än så behöver inte min nyförlösta kropp…

Det värsta är över

Det har ju varit en rätt intensiv vecka för oss det här, det får man nog ändå säga. För precis en vecka sen kom ju lilla Kajsa till världen och som om inte det varit nog så har vi ju flyttat vi in i  vår nya fina lägenhet för två dagar sen.
Väldigt skönt att det värsta nu är över så att vi nu kan ta det lite lungt.  Visserligen skall vi ju packa upp och få allting på plats här innan vi helt kan slappna av, men det får ta den tid det tar, med två små är man ju inte jätteeffektiv…

Hur har det gått i veckan då?
Faktiskt över all förväntan. Efter förlossningen, som ni har förstått var sådär, så har jag mått väldigt bra både fysiskt och mentalt så det har inte varit några problem för mig att packa och fixa; Majken har varit en ängel, inte bara gentemot Kajsa utan även mot oss, tyckt att det har varit roligt att hjälpa till och packa/packa upp; Kajsa, ja hon sover mest och Daniel har som vanligt varit klippan själv.

Så här har Kajsa spenderat 90% av sin tid i livet
Så här har Kajsa spenderat 90% av sin tid i livet. Undrar för övrigt hur många kort man kan ta på en sovande bebis

 

Det här med packandet är ju Majkens grej helt klart
Det här med packandet är ju Majkens grej helt klart

Alltså, självklart har hormonerna slått till för mig och jag har fått lite gråtattacker så som man ju får dagarna efter en förlossning. Värst var det väl efter PKU-besöket när Kajsa gått ner i vikt då jag mitt i entren till Karolinska bröt iho och bölande som ett litet barn. Och visst har Majken fått lite utbrott och varit trotsig då och då, hon har inte blivit så arg men mer ledsen över småsaker som hon annars inte skulle reagerat på. Men på det hela taget har allting gått super och oron över hur Majken skall hantera alla förändringar har varit obefogad, vilket ju kan sägas om den mesta oron.

Funderar på om detta kanske är lugnet före stormen, vi kanske alla fyra bryter ihop här inom kort i någon form av post-bebis/flyttstressyndrom. Eller så har vi tur och helt enkelt klarade detta bra. Den som lever får se helt enkelt…

 

Bebisbubblan!

Så kom hon då, lilla Kajsa, på fredagen den 13:e och allt. Och det är klart hon är perfekt, vi är så förälskade i denna lilla människa! Förlossningen gick ju bra men satan vad ont det gör det där. Skall skriva om det när jag fått lite distans.

majkenkajsa1

majkenkajsa2

Just nu har vi det så här mysigt här hemma. Majken är också förälskad och är världens stoltaste storasyster som bara vill hålla, pussa och krama Kajsa hela tiden. Kajsa, ja hon gillar läget och sover och äter mest, än så länge inga maratonskrik… Och jag och Daniel slår oss för bröstet och anser oss vara världens bästa som skapat två så perfekt välskapta barn;)

Så även om det såklart är rätt kaosartat här hemma med flytten och allt så har vi det rätt bra. Det har ju bara gått två dygn och om det är något man lärt sig om barn så är det ju att allting är föränderligt. Men just nu, nu har vi det rätt gött i vår lilla bebisbubbla:)

 

En av varje?

Under hela denna graviditeten har jag, från alla håll, fått höra att två syskon i princip  inte kan vara lika varandra i sin personlighet. Så är det första barnet ett lugnt barn så blir det andra vilt; är det första ett barn som sover bra kommer det andra skrika hela nätterna; äter det första barnet bra så kommer det andra endast äta makaroner osv osv.

Eftersom Majken är ett förhållandevis lugnt barn så har vi ju då också fått höra att nu, nu kommer det jobbiga, nu skall ni få se. Kajsa kommer att bli riktigt jobbig och vild! Vet inte varför men blir lite irriterad över dessa varningar, känns lite som om Kajsa döms i förtid. Men varför måste det bli så? Varför skulle inte barnen kunna få liknande personlighet? Det är ju ändå samma föräldrar (inte alltid såklart men i vårt fall), vilket ger samma gener och då även samma hem och uppfostran? Borde det inte var lika stor chans att de liknar varandra som att de blir olika?

Ja, ja, det är väl bara att förbereda sig för en liten vildbasse gissar jag, vi skall nog fixa det också:) Får väl återkomma när jag har facit i hand.

Nu är ju inte Majken alltid en ängel, hon kan allt ge oss utmaningar i vårt föräldrarskap hon också, lilla hönan. Bilderna är från vår morgon, var rätt svettig innan vi väl kom ut genom dörren:)

Vill också märka strumporna!
Vill också märka strumporna!

 

Följt av jakt för att få borsta tänderna
Detta följdes av kurragömma för att få slippa borsta tänderna

 

Morgonen avslutades med en klassisk 'läägasigpågolvetprotest'
Morgonen avslutades med en klassisk ‘läggasigpågolvetprotest’

 

 

 

STOLT MAMMA

Majken och jag snackade lite om Kajsa igår och när jag frågade henne om det skulle bli kul med en lillasyster sa hon: Mamma, jag skall krama, pussa och klappa Kajsa, INTE slå och putta!

Eftersom Kajsa inte kommit ännu får ju magen agera substitut
Eftersom Kajsa inte kommit ännu får ju magen agera substitut
Myyyzzz
Myyyzzz

Man kan ju inte bli annat än lite stolt över denna lilla höna! Tänk att  hon iaf vet vad hon skall göra, sen återstår det att se om hon följer det…;)

IMG_3521

Sen blev hon en superhjälte, såklart…

Vila och lite oro

Haha, jag trodde att jag skulle ha svårt för att få till det här med att vila, men nu efter ett par dagar känns det som om jag aldrig vill göra något annat, min kropp har anpassat sig på ett helt sjukt sätt.  Även om det bokstavligen inte är så känns det som om kroppen väger 25 kg mer än vanligt, bara att ta sig från sovrummet till badrummet är ett projekt och sen att ta sig och hämta Majken på dagis är som att bestiga Mount Everest.. Men det är väl som det ska va, lugnet före stormen. För när bebisen väl kommer blir det ju storm:) Men jag längtar ändå, tänk att få snusa på en liten bebis igen! Och tänk va roligt att få se henne och Majken! Majken som för övrigt börjar visa sin otålighet; ”jag vill leka med Kajsa NU mamma” sa hon senast igår. Lilla hönan!

Var hos BM igår, allting såg bra ut förutom att magen inte växt sen sist. BM var inte orolig men ville ändå att vi går på ett extra ultraljud. Jag är väl egentligen inte heller jätteorolig men visst gnager det lite och idiotiska frågor och funderingar kommer upp i huvudet, tänk om lilltjejen inte växer pga av något jag gjort, skullle jag gått upp mer i vikt, ätit nyttigare, tagit det mer lugnt osv? Dumt, jag vet, men gissar oundvikliga tankar när man går i väntans tider och det kommer ett litet (mkt mkt litet) hinder på vägen….