Haha, jag trodde att jag skulle ha svårt för att få till det här med att vila, men nu efter ett par dagar känns det som om jag aldrig vill göra något annat, min kropp har anpassat sig på ett helt sjukt sätt. Även om det bokstavligen inte är så känns det som om kroppen väger 25 kg mer än vanligt, bara att ta sig från sovrummet till badrummet är ett projekt och sen att ta sig och hämta Majken på dagis är som att bestiga Mount Everest.. Men det är väl som det ska va, lugnet före stormen. För när bebisen väl kommer blir det ju storm:) Men jag längtar ändå, tänk att få snusa på en liten bebis igen! Och tänk va roligt att få se henne och Majken! Majken som för övrigt börjar visa sin otålighet; ”jag vill leka med Kajsa NU mamma” sa hon senast igår. Lilla hönan!
Var hos BM igår, allting såg bra ut förutom att magen inte växt sen sist. BM var inte orolig men ville ändå att vi går på ett extra ultraljud. Jag är väl egentligen inte heller jätteorolig men visst gnager det lite och idiotiska frågor och funderingar kommer upp i huvudet, tänk om lilltjejen inte växer pga av något jag gjort, skullle jag gått upp mer i vikt, ätit nyttigare, tagit det mer lugnt osv? Dumt, jag vet, men gissar oundvikliga tankar när man går i väntans tider och det kommer ett litet (mkt mkt litet) hinder på vägen….