Kategori: Kajsa

Vår lilla tjej har ju i veckan börjat på förskolan, det är stort! Av någon anledning kändes det lite jobbigare med Kajsa, hon kändes på något sätt mindre än vad Majken var när hon började, vilket ju inte alls stämmer för Majken var yngre och kunde ju inte ens gå, men det är väl för att Kajsa är minst och man jämför henne med hur Majken är nu. Men iallafall, hade ju inte alls behövt att va orolig för det har ju såklart gått hur bra som helst. Det var Daniel som skötte inskolningen, lite synd att jag missade det, hade vart kul att se hur de har det på dagarna men men… Nu är inskolningen klar och hon har gått två dagar själv, två dagar som enligt förskoleläraren har gått super, den enklaste inskolningen de varit med om var hur de beskrev det hela. Ja, det är ju vår tjej vi snackar om så jag är ju inte förvånad, inte för att skryta men det här med geni….

 

Kajsa då? Jo, påskhelgen var väl för henne inte lika exalterande som för Majken, men hon kämpade på och försökte hänga på de stora barnen så gott det gick. Nu gick det ju inte alls, men de var alla väldigt gulliga mot henne så det var hon nog glad över. Ja uppmärksamhet kunde hon ju verkligen sola sig i under påsken, för en liten 1-åring med urmysiga mulliga lår och en bedårande skrattgrop vill ju alla mysa med, eller hur (jag vet, löjlig mamma)?

Men annars har det väl inte varit en av hennes bästa veckor i livet, det har det inte. För det första så var hon lite olycksdrabbad i Fjällbacka, hon lyckades välta ner en vas på en tå vilket resulterade i en massa blod och en blå och svullen tå, och det blev ju väldans ledsamt såklart. Sen gick hon och ramlade och fick fläskläpp, och så lite tandsprickning, förkylning, ögoninflammation och omslag till sommartid (hon gillar inte omslag i tid, har ju skrivit om det tidigare) på det. Ja, livet för vår minsta stjärna har varit lite tufft den senaste veckan, det har det. Men hon, och vi (en del omöjliga läggningar och vakna nätter har ju detta resulterat i),  kämpar på och snart blir det nog bättre.

Jag måste ju prata om tårtan vi hade på Kajsas födelsedags i lördags, hur fin? Och god var den också.  Vi beställde den av en kompis som kan detta med tårtor.  Majken fick bestämma temat, inte direkt förvånande att det blev ett prinsesstema. Snacka om att hon var lycklig när tårtan levererades vid dörren. Kommer bli svårt att gå tillbaka till mina egengjorda, rinnande, halvgoda tårtor efter den här.

Ja, vi hade ju brunch här i lördags för att fira lilla Kajsa. En brunch då vi, förutom att beundra och äta tårtan, under några timmar också käkade våfflor, ägg och bacon och drack kaffe. Mycket mat alltså och det är ju alltid trevligt, och mycket snack också vilket gjorde det ännu lite härligare.

Kajsa var i esse, hon fick mer uppmärksamhet under brunchen än någonsin tidigare, här av Daniels kusin Kalle (som för övrigt även är Majkens favorit). Och uppmärksamhet är tydligen bra skit enligt Kajsa.

Övriga barn hade inte tråkigt de heller, det lektes, skrattades och röjdes. Vet att vissa säger det här med sockerstinna barn är en myt, men jag vet inte, det kan ju inte vara en slump att barn alltid blir helt tossiga fem minuter efter att tårta inmundigats.

Men ett lyckat firande var det, så bra att både jag och Kajsa gick och la oss och sov när gästerna hade gått.

Så kom dem då äntligen, den första tanden, en lite rackare i nederkäken. Äntligen får man väl säga för 11 månader är ju rätt sent, och inga tecken på några fler ser vi. Men är inte så orolig över det, Majken var över ett år då hennes första tand kom och trots att hennes tänder sen kom i en  salig oordning (ett tag gick hon runt och såg ut som Dracula) så ordnade det ju upp sig och nu har hon finfina tänder. 

Annars har vi haft lite sjukstuga denna veckan, klart att tjejerna skulle bli förkylda snart efter att vi kom hem, dessa dagisbaciller alltså. Måste säga att det är imponerande hur mycket snor de där små näsorna kan producera. Lite bättre idag så Majken ska gå till dagis och jag och Kajsa måste spendera större delen av eftermiddagen utanför lägenheten då vi ska ha städning här för första gången. Inte helt lätt med en ettåring när det ska regna hela dagen, men funderar på att dra till Mall of Scandinavia, de har ett barnrum där som  vi säkert kan hänga i en stund och jag har dessutom lite jul, och födelsedagspengar som bränner i plånboken.

Nu har vi en snattrande liten här hemma, visserligen kan hon bara ett ord än så länge men hon säger det ofta ofta. Att Kajsas första ord skulle bli KOLLA var ju egentligen inte så förvånande, det är ett ord som används frekvent av alla i familjen, inte minst av storasyster.

Första ordet alltså, vid nio månader. Vill ju inte skryta på något sätt men det är ju rätt uppenbart att även vår andra dotter är ett geni?

 

Jag känner mig verkligen lastgammal när jag skriver detta, men HERREGUD vad tiden går fort. Det var ju bara typ en timme sen som Kajsa låg och sov i rosa fluff 24 timmar om dygnet, med en napp som var lika stor som hela hennes ansikte; och nu har hon helt plötsligt blivit nio månader och går omkring här hemma.

Eller ja, hon går ju inte av sig själv såklart men med en vagn som hon drar framför sig. Så den nya sysselsättningen för tjejerna är nu att köra varandra runt här i lägenheten, mycket kul tycker båda två. 

Förutom den fysiska utvecklingen har den lilla snurpan även lärt sig att bli hederligt förbannad, för ojojoj vad arg man kan bli när det inte går som man vill. Tack och lov verkar hon inte ha fattat att man kan va långsint ännu, för lika snabbt som ilskan kommer går det över och hon blir sitt vanliga glada jag igen.

Så om inte lugnet var över tidigare så är det definitivt nu. För även om det är väldans kul med en nio månaders bebis som går runt med lite dålig balans, klättrar på allt, och som dessutom kan bli hederlig förbannad när man minst anar det, så måste man erkänna att det är lite energikrävande, det är det. Energikrävande, men mest kul.

 

 

Jag vet att jag tjatar om Kajsas sömn men det upptar väldigt mycket av min tankeverksamhet och styr lite mitt liv nu faktiskt. För hur man kan vara världens goaste gladaste tjej på dagarna och en liten marodör på nätterna är för mig en gåta. Eller så är ett vanligt bebisbeteende, vad vet jag? Iallafall har de dåliga, eller sömnlösa, nätterna blivit mer regel än undantag för Kajsa. Hon har ju tidigare vaknat tidigt på morgonen, vilket såklart varit  jobbigt men ändå ok då hon sov hela natten fram till typ fem-sex.  Nu vaknar hon  samma tid men har då dessutom varit vaken en till två timmar under natten. Inte ledsen på något vis, bara vaken.

Nackdelar med detta: ja ganska uppenbart att det inte är superskoj att va vaken på nätterna, finns ju inte ens nåt bra på TV, och sen blir man ju trött i luvan, det blir man. Tröttheten gör ju dessutom att man bäljar i sig alldeles för mycket kaffe.

Fördelar då? Jo, det gör det legitimt för mig att krypa ner i sängen och sova en timme eller två mitt på dagen, älskar’t. Dessutom kan man ibland få till underbart mysiga stunder på dagen då hon är så trött så hon bara vill ligga på min mage och snusa, älska på den också.

Men det är väl bara att gilla läget, njuta av de bra stunderna och hoppas hon börjar sova bättre innan jag börjar jobba igen, eller har pajat magen med allt kaffe.

Det har inte varit så lätt att vara Kajsa de senaste veckorna, det har det inte.  Först fick hon sin första riktigt förkylning,  denna följdes direkt av övergången till vintertid, något som ju absolut inte var hennes grej. När hon då äntligen kommit tillbaka till sina vanliga sov-, och matrutiner så blir stackaren sjuk igen. Det senaste dygnet har hon haft över 39 graders feber. Hon äter, dricker och sover bra och förutom då febern har hon inga andra symtom förutom att hon är lite ledsen och otroligt närhetstörstande, så jag är egentligen inte orolig (ännu). Men när hon tittar på mig med sina stora bruna ögon, som ser ut att fråga varför jag inte hjälper henne, och samtidigt darrar lite på underläppen, så brister ju något inom mig, usch. Vår lilla monchichi (inte helt olikt me de gosiga kinderna, eller hur?), vill ju bara att hon ska vara frisk.