Karins lite av varje!

Stammisar

Lite dåligt med inlägg från GranCan får erkännas, men så får det va. Just den här första veckan är brorsan med familj här så då görs inga större utflykter än till poolen på dagarna. Majken skulle ju inte få för sig att göra en utflykt som tar henne bort från älskade kusinen Harry.
Ganska så inrutat liv alltså, något jag faktiskt tycker är rätt skönt. Förutom poolen på dagarna så går vi varje dag till samma restaurang nere vid vattnet och käkar lunch, så god mat ( annars rätt mycket halvfabrikat på lunchrestaurangerna runt här) och de är så trevliga. Det är ju inte direkt så att vi upptäckt denna restaurang denna veckan, nä vi hänger där varje gång vi är här och däremellan är mamma och pappa trogna gäster. Såpass stammisar är vi att det dukas upp med vita dukar när vi kommer. På vårt bord alltså, inget annat. Sen är det alltid lite snick snack med ägaren Oskar innan vi sätter oss. Jeg vet att det kanske är lite töntigt och ytligt men jag löööv it, det är så härligt att få känna sig lite speciell ibland, även om det bara är på en strandrestaurang på gran canaria.

Men kan alltså verkligen rekommendera restaurang Montsemar om man har vägarna förbi Arguineguin/anfibukten, fina grejer.

Kolla, hon går

[KGVID width=”568″ height=”320″]http://karin.grunbaum.se/wp-content/uploads/2015/12/IMG_0786.mov[/KGVID]

Ja kolla vem som bestämde sig för att börja gå lagom till vi åkte till grancan. Det är ju inga långa powerwalks direkt utan rätt vingligt än så länge, och nästan varje tur slutar ju med att hon ramlar, men går gör hon. För att minimera just det där ramlandet så tycker jag nog att hon gärna hade fått bli lite äldre än 10 månader innan hon lärde sig gå, Majken var 14 månader vilket var perfekt för hon ramlade och slog sig aldrig, men det är ju inte mycket att göra än att vara exta uppmärksam när honär ute och vandrar.

Dessutom har hon lärt sig sitt andra ord som självklart är ett klart och tydligt NEJ samtidigt som hon skakar på huvudet.

Så förutom att sola och bada här nere så har vi alltså fullt sjå med att parera och undvika för stora skador på en liten samtidigt som vi lär oss vad hon inte gillar.

Framme!

Hurra, vi är framme, resan gick bra, solen skiner och det är min födelsedag. Hur bra kan det bli?
Resan gick som sagt bra, tjejerna sov mestadelen av tiden, så förutom en liten kräkning i bilen från flygplatsen ska jag inte klaga. Men vi kom fram sent igår så något trötta idag, men det ska nog ordna upp sig det med.

Tjejerna var såklart uppe med tuppen imorse så även om klockan bara är elva har vi hunnit med en del, handlat, badag, hängt med mormor och morfar och jag har till och med tränat i trädgården.

Nu tar Majken en tupplur och vi andra sitter på altan och softar, snart blir det att gå ner för en härlig lunch i skuggan. Och när man fyller år får man ta sig ett glas vin till lunchen, eller hur?

Som sagt, denna månad började ju bra?

Snart framme

Yey, imorgon åker vi? Så här hemma packas det för fullt. I vanlig ordning packar vi alldeles för mycket, det här med att begränsa oss är verkligen inte vår grej.och nu har vi dessutom köpt en ny väska som är löjligt stor, 120 liter lät inte så mycket i affären men när vi kom hem visade den sig vara lika hög som Majken…
Inte bästa upplägget denna gången heller (förra gången var ju Majken magsjuk) då vi är supertrötta efter en alldeles för rolig julfest igår och Daniel har dessutom troligtvis fått bihåleinflammation. Jaja, det blir nog bra ändå, bara vi tar oss igenom morgondagens flygning så väntar ju fyra veckor av sol och bad, underbart. Men nu måste jag packa klart och sen soooova.

Lucia och pinsam mamma

Vår finaste lilla tärna under luciafirandet på förskolan idag. Första luciatåget för henne, och egentligen första gången hon stod inför nån sorts publik, stort! Hon verkade dock inte lida av nån scenskräck, snarare tvärtom.
Men hur gulligt är det inte när alla barn kommer på led som lucior, tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar-, och gummor och stjärngossar? Tog ju inte många sekunder innan jag storbölade, herregud. Alltså, om Majken eller Kajsa någon gång bestämmer sig för att uppträda i någon form kommer jag ju inte kunna hantera det, kommer ju vara världens mest pinsamma mamma. Böla kommer jag definitivt att göra och förmodligen skryta lite väl mycket och högljutt också. Jaja, har hört att barn tycker att föräldrar är pinsammma vad de än gör så det är väl lika bra att gå all tänker jag.

Julklappar som räddar barns liv

Den här julen är 30 miljoner barn på flykt. 30 MILJONER! Att jag tycker att man, om man har möjlighet, skall hjälpa människor på flykt har jag ju skrivit om tidigare. Och nu när det är juletid kan vi väl, för att citera Freddan, öppna våra hjärtan ännu lite mer, eller hur? Så jag tänker att istället för att springa runt och stresshandla en massa julklappar, som ingen egentligen behöver, så kan man ju köpa en gåva till ett barn på flykt och ge ett gåvobevis istället för en julklapp. Visst, de som får det kanske inte blir superglada (även om de borde bli det) men ärligt, blir de verkligen superglada för den där slipsen eller presentkortet på en upplevelse som man aldrig hinner utnyttja ändå?

Köper du en gåva i UNICEFs gåvoshop skickas alla saker till de barn som behöver dem mest, till exempel barn på flykt. Du får ett fint gåvobevis, tryckt eller digitalt, att ge bort i julklapp.

På önskelistan i år finns till exempel nötkräm mot undernäring, vinterkläder till barn och ett katastrofpaket. Så gå in och köp julklappar som räddar barns liv på unicef.se/gavoshop. Själv slog jag till på ett set med vinterkläder, nu köper jag ju inte julklappar till någon annan än till barnen så detta fick bli en julklapp till mig själv.

En typisk VAB dag

Efter en natt med konstant hostande och snörvlande från Majkens sida bestämde vi imorse att vi skulle hålla henne hemma från förskolan idag, så det var bara att ställa in planerna för dagen, som innefattade en mysig mammadate och lite fixande inför julfesten vi ska ha här på lördag, och istället ställa in sig på en slappar-, och lekdag. Nu visade det sig snart att det verkligen ingen var någon fara på taket med Majken, som förutom en liten tupplur mitt på dagen har haft precis samma energi som vanligt. Och precis som vanligt spenderades en stor del av den energin till att stöka ner, ja ni ser, en person som kan skapa den röran på mindre än två minuter kan inte vara speciellt sjuk.

Någon gång under en dag hemma bara måste man ju packa och resa bort

En liten tur till affären blev det men annars har det lekts, slappats, mysts, och fikats här hemma hela dagen. Helt enkelt en typisk VAB dag med en unge som är för sjuk för att gå till förskolan men för frisk för att bara ligga och vila sig frisk. Ganska härligt och kul men väldigt uttröttande. Sen vet jag inte riktigt när jag skall hinna fixa allting jag tänkt fixa till helgens festligheter, men det får helt enkelt ordna sig.

Trötthet och längtan

Åh vad jag längtar till GranCan. Jag som brukar älska December tycker faktiskt det är rätt tradigt just nu, det känns som om det är mörkare än något annat år och hela familjen är tröttare än vanligt, inte minst barnen. Jag gissar att det är vädret som gör det mesta, för ingen kan ju bli glad av detta blåsiga, regniga, tråkiga väder, det går inte. Det skall ju vara kallt och krispigt nu, snö är väl lite för mycket begärt men iallafall inte oktoberväder.

Sen när man har en semester inbokad är ju sista tiden innan alltid tråkig, det är den. Nu är jag medveten om att vi har det hur bra som helst, vi ska ju ändå åka iväg en månad och vi var dessutom borta i september, så egentligen får jag inte klaga, för synd om mig det är det INTE. Men skit samma, vi är lite trötta och det är lite tråkigt i Sverige just nu, det tror jag inte vi är ensamma om att tycka.

Men bara en vecka kvar alltså, en vecka tills vi har den utsikten på morgonen, bara tanken gör mig lite piggare. En både rolig intensiv vecka med byte av grupp på förskolan, luciafirande, stor julfest hemma hos oss samtidigt som vi har besök över helgen och sen skall det ju tvättas och packas inför resan. Så egentligen borde jag ta tag i lite grejer nu men tror istället jag skall försöka få lite mys här hemma med tända ljus, lite glögg och en pepparkaka.

Ingen muta, ingen klippning

151205-klippning - 1

Idag det dags igen, dags att ta oss till frisören för att klippa Majkens hår. Detta är ju något vi har dragit på lite för länge då hon ju är minst sagt känslig när det gäller sitt hår. Men nu gick det inte längre, håret var bara för långt. Vet inte riktigt varför vi varit oroliga, vi har ju varit hos frisören en gång tidigare och då gick det jättebra; men vi har väl tänkt att en gång är ingen gång så att det gick bra förra gången behöver inte betyda att det skulle gå bra denna gången också. Vi har helt enkelt målat fan på väggen. helt utan anledning visade det sig, för precis som förra gången satt hon idag som en liten ängel och tyckte nog till och med att det var lite kul.

Såklart hade vi preppat henne innan och utlovat mutor, och har man lovat så har man, så efteråt var det bara att leverera. Inte alls några betungande grejer då hon önskade en klubba, att fika, och ett besök på McDonalds. Det här med att hon vill fika har för övrigt kommit på senaste tiden, tidigare har hon inte riktigt haft tålamod att sitta still men nu så vill hon alltid fika när vi är ute på stan, me likeee. Så att få fika och hänga på donkan med vår lilla nyfriserade tjej kändes ju inte som någon uppoffring alls, snarare tvärtom, en ynnest.

KOLLA!

[KGVID]http://karin.grunbaum.se/wp-content/uploads/2015/12/IMG_0312.mov[/KGVID]

Nu har vi en snattrande liten här hemma, visserligen kan hon bara ett ord än så länge men hon säger det ofta ofta. Att Kajsas första ord skulle bli KOLLA var ju egentligen inte så förvånande, det är ett ord som används frekvent av alla i familjen, inte minst av storasyster.

Första ordet alltså, vid nio månader. Vill ju inte skryta på något sätt men det är ju rätt uppenbart att även vår andra dotter är ett geni?