Det här med oron!

 

De senaste dagarna har Majken gått från att spendera all tid i lekparken i gungorna och sandlådan till att helt skippa dessa och istället ägna sig åt att klättra på allting. Detta är ju en utveckling som jag inte uppskattar måste jag erkänna, hon kan ju ramla och slå sig! Och har hon ärvt bara lite av min klumpighet och dåliga balanssinne så är det precis det hon kommer göra. Sen verkar hon ju i och för sig ha en talang för det här med klättrande (eller ja, jag jämför ju med mig själv och då har alla talang för klättrande) och hon har ju med all säkerhet ärvt det från Daniel, som tydligen var en riktig klätterapa som liten, men ändå, jag gillar det inte.

Samtidigt inser jag ju att jag inte kan hindra henne från att klättra om det nu är det hon vill göra, kan ju inte låta min harighet och egna rädsla för att ramla och slå mig gå ut över henne. Nej, jag måste bara släppa taget, vänja mig och lära mig hantera oron, det är ju en del av att vara förälder, eller? Och tjejerna kommer med all sannolikhet göra betydligt värre saker i sitt liv, saker som kommer att få oron över lite klättrande framstå som en piss i Mississippi. Usch, usch, usch, jag bävar för puberteten.