Karins lite av varje!

Lite nyheter

Jag har ju skrivit förut om vårt soffbord i vardagsrummet på nedervåningen, om att jag hade tänkt att måla om det men la ner projektet för…. Ja, för att jag var lat helt enkelt. Sen gick bordet dessutom sönder så då var vi ju tvingade att köpa nytt, så synd. Det var nästan två månader sen vi beställde men i helgen kom det då äntligen, och måste säga att jag är mycket nöjd.

De gamla. Nu synd ju inte de trasiga men det är alltså stora revor i skinnet — De gamla. Nu syns ju inte de trasiga men det är alltså stora revor i skinnet

De nya. Inte lika snyggt och uppdukat som den andra bilden men får lägga ut en bild nästa gång vi får gäster.

Samtidigt passade vi på att beställa nya matsalsstolar. De gamla har jag haft sen 2007 så var rätt så trött på dem och dessutom så hade de börjat gå sönder. Så det fick bli nya där också. För övrigt var det inte helt lätt att hitta matsalsstolar, finns ju massor av fina men de flesta är ju snordyra och det känns sådär att köpa dyra saker när man har två små hemma. Dessutom hade vi lite olika fokusområden jag och Daniel, för mig var det viktigast att de var snygga medan Daniel la all (eller nästan all) fokus på bekvämlighet. Men vi lyckades hitta ett par snygga, bekväma och hyfsat billiga på mio så även där är jag väldans nöjd.

Så nu känns det som om vardagsrummet i nedervåningen är helt klart, finns ingenting jag saknar varken på golv eller väggar där. Nästa projekt blir att fixa till Kajsas rum så hon kan flytta in där. Fast det kräver ju en tur till IKEA, något som jag verkligen, verkligen inte ser fram emot.

2-årskalas

Ja, igår var vi ju på kalas för lilla Agnes som fyllde 2 år. I vanlig ordning var det stor uppslutning från familjen Grünbaum, de är ju väldans duktiga på det här med firande. Och i vanlig ordning så lekte barnen och hade roligt, medan vi vuxna passade upp dem medan vi försökte få till nån typ av konversation och få i oss lite kaffe och tårta. Trevligt helt enkelt.

Majken var uppspelt till tusen och såg verkligen fram emot detta kalas, såpass att jag faktiskt fick till flätor i håret på henne då hon förstod att hon då skulle bli fin som pippi. Sen hittade hon en hatt och en tuta på kalaset och då var lyckad gjord.

Pippi var ju för övrigt lite av kalasets tema då Agnes är tokigt i henne, så det var mycket pippiperuker, dockor, och klänningar i omlopp. Och när det kommer fram en pippiperuk, jag då måste ju bara alla prova, det är sen gammalt.

Kajsa då? Ja denna exemplariskt glada och nöjda unge var som en solstråle i princip hela tiden och gosade med de flesta på kalaset.

När det efter ett par timmar sattes på musik och vi började dansa macarena kände vi att det var nog dags att gå hem. För hemma väntade ju mormor och morfar och ännu en kväll med god mat, lite vin och härliga konversationer, kanske framför allt diskussioner. Igår löste vi för övrigt bostadskrisen, det ni? Ja, man skulle kunna säga att det var ännu en lördag att gilla.

Det svarta guldet

Ja, så här lyxigt får man det på en fredagskväll när ens snälla päron i Fjällbacka köper levande humrar, kokar dem själva, paketerar och tar med dem på flyget upp till Stockholm. Ja döööör va gott det var, och med ett glas vitt till det så var ju livet rätt så ljuvligt just då. Och ännu godare då jag inte fått smaka på detta svarta guld på flera år, känns på något sätt fel att köpa hummer här uppe i Stockholm, är ju van med att det fiskas hemma. Eller ja, kanske mer van att någon av bröderna, och även jag nån gång, spelar in en massa humrar på den årliga hummergolfen i Fjällbacka men ändå. Men som sagt har jag inte varit på västkusten under oktober på en massa år och därav ingen hummer, så igår njöt jag lite extra, det gjorde jag.

Och idag vankas det ännu mer godsaker, kanske då åt det mer söta hållet då det blir barnkalas för kusinen Agnes som fyllt två år.

Oh, what a night!

Denna helg har vi besök av min mamma och pappa, vilket ju alltid är väldans trevligt. Den stora anledningen till besöket var att vi skulle gå och se musikalen Jersey Boys på Chinateatern, vilket vi gjorde igår.
Ända sen jag var åtta år och familjen åkte till London och såg Starlight Express och Chess har jag älskat musikaler, och har sett en hel faktiskt. Måste säga att Jersey Boys var en av de bättre, eller iallafall den jag blivit absolut gladast av, riktigt lyckopiller. Vi gick alla ut från salongen lite gladare än innan och med en lätt struttande gång.

Den handlar ju om gruppen The four seasons som var stora under typ 60-talet i USA, och även om jag bara vagt kände till namnet four seasons så upptäckte jag att kunde i princip varenda låt, och så jädra bra låtar sen, blev så sugen på att dansa (därav struttandet). Så nu kommer jag strutta runt och tralla på 60-talsklassiker i flera veckor framöver.

Lättroad

[KGVID width=”568″ height=”320″]http://karin.grunbaum.se/wp-content/uploads/2015/09/IMG_5813.mov[/KGVID]

Idag kunde Majken gå till förskolan igen så allting återgick till det normala. Eftersom vi stannat inne i flera dagar nu skulle man ju kunna tro att jag tog till vara på det fina höstvädret och var ute med Kajsa under dagen. Men nej, varför göra det när man kan sitta på ett vardagsrumsgolv och kasta pennor hela dagen? För det visade sig att Kajsa roades något kopiöst av att se mig kasta pennor på golvet, och när hon skrattar så gott så kan man ju fortsätta med något så banalt, och egentligen rätt tråkigt, i en evighet. Eller iallafall under en förmiddag. Men sen blev vi trötta och la oss och sov i två (?!) timmar.

Så det var den dagen, inte så händelserik alls alltså. Men imorgon kommer mormor och morfar på besök över helgen och då blir det lite mer action, för det vankas musikal, hummer och en massa annat härligt.

Tillbaka till verkligen och skramlande

Ja, vi har ju haft sjukstuga här i tre dagar, Majken hade fram till i natt över 39 graders feber, så det har varit mycket tid som spenderats under filten, en hel del böcker som har lästs och en hel del Disney-, och Astridfilmer som har kollats på. Än så länge verkar inte Kajsa vara drabbad, peppar peppar.

Men idag var hon bättre, feber försvann inatt, så skönt. Och så skönt att efter tre dagar kunna lämna lägenheten, man blir ju helt förslöad och trött av att bara sitta inne hela dagarna. Men nu på eftermiddagen gick vi iväg på treårskontroll för Majken. Hur gick den då? Jodå, hon klarade den med bravur, fick till och med lite guld i kanten för att hon kunde alla färger, något man tydligen inte ska kunna förrän vid fyra års ålder (ja, jag vet, löjligt stolt skrytsam morsa).

Så det var våra senaste dagarna. Nu sitter vi åter i soffan och kollar på hela Sverige skramlargaln. Åh vad den gör mig glad och vad jag hade velat var där i Globen, förutom massa musik som jag älskar så är det ju så många människor som engagerar sig och vill hjälpa till i Sverige, det ramlar tydligen in pengar, så härligt! Så det är ett tips om man vill lyssna på musik och på ett enkelt sätt skänka en slant.

Slöisar och en liten sjukling

Ja, idag har det blivit ett gäng timmar i soffan får man lov att erkänna.

Vi hade gäster här igår kväll, Daniel bjöd på sin berömda pulled beef och sen hade jag fått till en äppelpaj till efterrätt, riktigt smarrigt om jag får säga det själv. Så det var trevligt värre men oj så sent det blir, vi var inte i säng förrän vid två, kan inte ens komma ihåg när det hände senast. Så det förklarar ju min och Daniels tröttstatus, en status som var helt självförvållad.

Men precis som vi började piggna till lite framåt eftermiddagen blev Majken allt blekare och blekare, tröttare och tröttare och varmare och varmare. Hon gick från att vara värsta lärkan under förmiddagen, då hon dansade runt här in sin röda klänning, till att bli sjuk på ingen tid alls, stackars liten. Och med febern kom såklart illamående och kräkningar, oh joy. Så eftermiddagen har vi ägnat i soffan, där vi har tittat på snövit, kramat och klappat på en liten kamin och försökt med alla medel att få i henne lite vätska. Lyckades till slut få i henne lite festis och en piggelin, för sånt får man äta när man är sjuk, det är sen gammalt. Hoppas bara hon får behålla det och att en god natt sömn får febern att släppa så hon blir sin vanliga jag igen för usch, nu gör det lite ont i hjärtat.

Klänning med stort K

Mycket som händer med Majken just nu, förutom att hon då är världens mest frågvisa lilla tjej så kan man väl, utan att överdriva, säga att hon för tillfället snöat in sig lite på det här med prinsessor. För att generalisera lite så känns det som om det i dagens läge är närmast omöjligt att undvika denna prinsessfas när man har en dotter, alla går igenom dem. Jag som hatade (och då menar jag hatade) klänningar, och var inte alls intresserad av prinsessor, när jag var liten trodde ändå att mina döttrar skulle bli som jag. Jag som bar klänning en gång per år, och det på julafton, och då endast för att göra farmor glad då hon alltid gav mig en väldigt fin, men åh så obekväm, klänning i födelsedagspresent en vecka tidigare. Men ack så fel jag hade, för prinsessor is da shit här hemma nu, och då får man ju bara hänga med och bejaka allt som stavas klänningar, tyll, glitter och tiaror.

Så när jag hittade en ny webshop (www.kungfidolin.se) fylld av underbara tyllklänningar och kjolar kunde jag inte låta bli att slå till på en fining, speciellt som åsynen av den fick Majkens ögon att börja glittra. Och det var värt varendaste liten krona (inte för att den var dyr), för herregud vad glad och stolt vår lilla tjej var igår när hon öppnade paketet och sen fick bära detta röda hav av tyll. Hade hon fått hade hon nog sovit i den också, för det var endast när vi sa att den skulle gå sönder om hon hade den i sängen, och lovade att hon fick sätta på den igen när hon vaknade, som hon motvilligt tog av den.

Och i sluten av dan är det ju det som är viktigast, att barnen är glada, och då spelar det ju ingen roll om de vill vara prinsessa, prins, häxa, spöke, pirat, popstjärna, läkare eller någonting annat.

Varför då då?

Vi har gått och fått en liten rumpnisse här hemma, Majken har kommit in i ’varför’ perioden och det ordentligt. Det finns ingenting hon inte frågor om och hon ger sig inte förrän hon har gått till botten av sin fråga. Denna konversationen hade vi på väg till förskolan imorse M: Varför cyklar den pojken så snabbt? Jag: Han har kanske bråttom. M: Varför har han det då? Jag: Han kanske har ett möte på jobbet? M: Men varför har han ett möte då? Jag: Han måste kanske diskutera något viktigt med dem han jobbar med? M: Men varför måste han det då, vad för viktigt? Och så fortsatte det. Så ni fattar, det tar aldrig slut. Det ställer ju en del krav på oss som skall svara, för det är inte helt lätt att förklara saker på ett sätt som en treåring förstår, som till exempel varför vissa kvinnor har sjal över håret (också en konversation från imorse då en muslimsk kvinna frågade om vägen), varför löven faller från träden, varför tiden går, varför Snövits styvmamma är ond eller varför dvärgen Butter är butter.

Men gissar att det är bra att hon intresserad av och nyfiken på sin omvärld, för alternativet, att hon inte hade brytt sig om vad som händer runt omkring henne, känns ju inte sådär jättebra. Så vi får helt enkelt stå ut med dessa frågor och lite krystande situationen då hon frågor om människor vi möter.

En eftermiddag på Grönan

1442867402AGdOt

Ja, vi var ju på Gröna Lund i helgen. Mest gick vi dit för att jag hade sett att det var en dansföreställning för barn där, och Majken är ju väldigt inne på shower just nu. Och visst kollade vi på föreställningen, vilken både vi och Majken uppskattade, men det var inte den som gjorde dagen till en succé. För det visade sig, lite överraskande faktiskt, att Majken var en attraktionsälskare av rang.

150910-Gröna Lund - 3

Man kan ju fråga sig vem som tyckte te-kopparna var roligast, Majken eller Daniel — Man kan ju fråga sig vem som tyckte tekopparna var roligast, Majken eller Daniel

Hon ville åka allt på barngrönan, karusell, bilar, tåg, elefanter, tekoppar och pariserhjul, och vi åkte med och hade hur kul som helst. Lite överraskande skrev jag för man kan ju inte påstå att Majken är världens tuffaste när det kommer till fysiska saker, det är hon inte. Inte jättefeg eller mesig heller men hon har just nu sin styrka i det mentala skulle man kunna säga. Men om hon var det minsta lilla rädd här så visade hon inte det med en min, det var idel glada miner och utrop hela tiden. Däremot har nog jag gått och blivit mesig på äldre dar, jag som brukade åka allt. Nu när jag tittade bort mot de ”riktiga” attraktionerna fick jag rysningar i hela kroppen, hur i hela friden kan nån vilja utsätta sig för att hänga där uppe i luften? Nej, barnattraktionerna räckte gott och väl.

Får väl erkänna att jag inte tyckte det var jättetråkigt att åka elefanterna:) — Får väl erkänna att jag inte tyckte det var jättetråkigt att åka barnattraktioner:)

Nu var det ju inte jättemycket folk men lite köer var det allt till varje attraktion, men inte ens köer fick Majkens humör att dala, hon var tålamodet själv. Ja, man kan nog minst sagt säga att det var en lyckad utflykt denna lördagseftermiddagi september, en eftermiddag då Majken både var orädd och hade tålamod, otroligt. Så nästa år hittar ni oss på Grönan.