Bästisar och projekt

Skön söndag igår då vi har träffade Majkens kompis Isabella och hennes mamma och hängde hela dagen, var i lekparken, åt lunch ute och sen hem och fika. De där två tjejerna har inte träffats på ett år så vi var lite oroliga att de inte skulle klicka längre. Men det tog ungefär 5 minuter sen var de lika fnittriga som vanligt tillsammans. De började ju på förskolan ihop och var bästisar till isabella flyttade för något år sedan, och kärleken hänger tydligen i sig.

Här hemma har vi annars startat något typ av göra om och rensaprojekt i barnens rum så lite rörigt för tillfället.

Daniel har varit på IKEA och köpt två nya garderober, så vi ska byta ut lite förvaringslådor och ha bokhyllor istället. Blir nog bra när det är klart. Hittills har jag rensat 2 säckar med kläder, en stor påse med skräp och en flyttlåda med gamla leksaker som ska ges bort, inte dåligt eller hur. Men fy vad jag hatar hemmaprojekt, ställer mig helt oförstående till personer (och de är många) som hela  tiden måste ha ett pågående projekt hemma, nej tvärtom suger det verkligen energi från mig och jag tycker det är såååå tråkigt. Men samtidigt tar det ju ännu mer energi att gå runt och tänka på att man inte trivs till 100%. Man skulle helt enkelt ha en superkraft där hemmet görs om genom att man knäpper med fingrarna, det hade vart drömmen. Superkraft eller onödigt mycket pengar så att nån kan göra det åt en… får jobba på det😊

Jobbig vecka

Söndag igen, vad hände med denna veckan? Jo, det ska jag berätta, det har varit en massa jobb för min del. Men det har varit kul för just nu är det positiv energi i projektet jag jobbar i och då funkar det att jobba mycket.

Sen har vi hunnit med vår första omgång löss, mindre kul! Har ju varit så rädd för dessa löss, mest för att vi då skulle få luskamma Majkens enorma hår, hon som i vanliga fall skyr borsten som pesten. Har sett framför mig att vi skulle vara tvugna att söva ner henne. Men det var bara att göra, luskamma barnen, oss själva och lägga i behandling, det blev en lång kväll men sen var de borta, de små äckliga krypen. Att Daniel fick säga till mig att lugna ner mig varje kvart (du skrämmer ju barnen!!!) behöver vi ju inte gå in närmre på. Och det ska sägas att det fick ovanligt bra med Majken, och Kajsa, de var verkligen stoiska i kammandet.

Så blev det helg och såklart blev barnen sjuka. Majken har en hosta som aldrig vill ge med sig och Kajsa fick igår hög feber. Så vår planerade tjejkväll (Daniel var borta igår) blev inte fullt så härlig som vi tänkt oss, men lite mysigt ändå men chark-, och ostbricka framför TV:n. Det var för övrigt superbra mat till mina barn, ost, korv och skinka, mumma, och mysigt med plockmat..

Ja, det var vår vecka, jobb, löss, feber, och hosta, inte jättekul men det är ju inte alltid livet. Nu satsar vi på nästa vecka, som ju faktiskt ska innehålla en förlovningsfest och ett 70-årsfirande. Det blir bra!

 

America is not the greatest country in the world


image

Åh vad jag hoppades att Hillary Clinton skulle vinna, in i det sista hoppades jag att denna kvinna, som jag tycker verkar toppen, skulle bli USAs första kvinnliga president. Jag har ju förstått att hon är illa omtyckt i USA och har hört argumenten men köper dem inte riktigt, inget hon har gjort kan ju vara i närheten av Donald Trump! Donald Trump som ju ska bli USAs nästa president, denna rasistiska, homofobiska, sexistiska, narcissistiska, mobbande, klimatförnekande, ja alltigenom vidriga person skall bli världens mäktigaste person. Helt overkligt och djupt skrämmande. Som många andra har jag gått omkring med en klump i magen sen jag vaknade imorse och just nu känns det inte som om den klumpen kommer försvinna på fyra år. Jag vill inte ens tänka på hur det är att bo i USA. Hur kunde det bli såhär? Ja, förmodligen av samma anledning som att SD fick 13% i valet här, vad den anledningen nu är, missnöje kanske?

Vad ska man göra då? Lilla jag har ju såklart ingen lösning men jag tror inte det går inte att avfärda Trumps, eller SDs, väljare som okunniga, idiotiska rasister längre. Jag kommer aldrig förstå dem men jag ska iallafall sluta underskatta dem. För vet ni, det har vi gjort och det hjälper inte, för dessa okunniga, idiotiska rasister (ok, sista gången) har medvind och vinner nu! Sen vägrar jag ge upp så jag ska dessutom lägga mycket krut på de saker som Trump (och SD) INTE står för, jag ska skrika högt för ALLAS lika värde och rättigheter, jag ska möta hat med ett leende och bra argument, och så ska jag källsortera som fan!

Så grattis Trump, du har lyckas att göra halva USA och resten av världen livrädda. Kan jag nu få be dig om en sak? Snälla visa oss att denna rädsla är obefogad.

Halvtaskig dag i Rom

Sjukhuset RomÄnnu en liten tripp ut till Europa har jag tagit, denna gången var det Rom som fick besök av lilla mig. Kul att komma till Rom kan man tycka fast nej, inte denna gången. Åkte bara över dagen så mycket lång resa för ett möte. Ett möte som hölls på ovan sjukhus, tydligen ett av det största i Rom, kan man inte tro när man ser det.

kiosk

Men alltså Italien (ok jag vet att jag generaliserar) men kan inte komma på någon annanstans där sjukhuskafet är en lite kitschigt ställe där det såldes allt från leksaker (ja, leksaker) till sprit (ja, sprit som i alkohol..), kändes nästan som om vi behövde det sistnämnda när vi kom dit.

FullSizeRender (2)

Och trafiken i Italien…. Denna bild säger ju allt.

Fick iaf i oss en flottig macka där innan det var dags för vårt möte. Å herre vilket konstigt möte, det började med att läkaren sa åt mig att prata lägre, eller jag trodde hon bad om det, fick senare veta att hon i själva verket bett mig prata långsammare…. Så kanske var det därför det 2 timmar långa mötet till 90 % hölls på italienska, eller jag pratade engelska och de italienska och så försökte vi mötas någonstans däremellan. Jaja, jag tror i alla fall de förstod vad jag försökte förmedla till slut för det verkade som om vi överens på slutet. Så vi var glada och nöjda, om än trötta efteråt. Sen väntade en lång resa hem då jag hade världens huvudvärk (hade inte druckit kaffe på hela dagen) samt var åksjuk hela vägen, från det att jag satte mig i taxin i Rom till jag steg av taxin utanför vår dörr sju timmar senare, var till och med illamående på planet, usch och fy.  Skall man inte växa ifrån åksjuka?

Men nu är jag hemma och det fredag och vi skall ta helg, en helg som bland annat innehåller en härlig middag med vänner imorgon, det blir finfint det.

 

Trött i Sevilla

FullSizeRender
Jag på ett flygplan, en alldeles för vanlig syn just nu

Jaha, då sitter man på ett hotellrum igen, denna gång någonstans i Sevilla. Trött som satan är jag efter att ha rest i 11 timmar så njuta det fina hotellrummet skall jag inte göra, nej lampan ska släckas inom kort.  Imorgon är det möte på förmiddagen och sen bär det iväg hem igen, om jag har tur hinner jag med en lunch på stan så jag får se lite hur det ser ut här.  

Ok, nu blev det väldans negativt men ibland får de va lite så, för det oftast varken spännande eller glammigt att resa i jobbet, speciellt inte när man längtar hem till min fina lilla familj. Men, på den positiva sidan är jag ju här för ett roligt möte och därhemma har lillan blivit frisk vilket är ju illa skönt. Så, nu massa timmars sömn för imorgon är en ny dag och då är jag nog tillbaka till mitt vanliga glättiga dag. God natt! 

 

Det här med att cykla

FullSizeRender           mincykel

Det absolut snabbaste sättet för mig att ta mig till jobbet är att cykla, det tar ca 15 minuter, vilket ju är bra mycket snabbare än att gå eller åka kollektivt som båda tar strax över 30 minuter. Så varje morgon och eftermiddag drar jag på mig fulhjälmen, hoppar på min fina tantcykel och cyklar iväg till eller från jobbet. Det går snabbt, det är miljövänligt och så får man lite motion, jättebra. Det är bara ett problem. JAG HATAR ATT CYKLA. Verkligen hatar. Jag och cyklar kommer liksom inte överens, och har aldrig gjort. Jag lärde mig inte att cykla förrän jag var 7-8 år och då väldigt motvilligt. Sen dess har det alltid varit ett stående skämt bland min familj att jag är dålig på att cykla, jag tror till och med de blev lite oroliga när jag här i Stockholm skaffade mig en cykel. Vet inte om jag är dålig på att cykla, men tycker det är jobbigt, tråkigt och jag är faktiskt ständigt lite orolig att jag skall ramla och slå mig, och jag har alltid varit en försiktig typ som varit rädd att slå mig.

Så 30 minuter varje dag lider jag. Eller ja, lider låter ju väldans dramatiskt men det är iallafall 30 minuter som jag avskyr. Men, det är ändå på något sätt värt det, för jag sparar 30-40 minuter per dag. Och allting som är tidsbesparande är bra, för tid är inget man har i överflöd nuförtiden med barn, man och jobb. Så jag fortsätter att cykla, och hoppas att jag en dag skall börja gilla det. Eller ska jag kanske skaffa en elcykel?