september 2015 – Sida 2 – Karins lite av varje!

Slut på friden

Jaha, då var det slut på friden, och med friden menar jag att man kunde lämna Kajsa lite här och var med vetskapen att hon inte kommer att röra på sig. Men nu, nu så har denna lilla goa snurpa börjat klättra på saker och ting och dessutom börjat kravla lite på golvet, det går inte snabbt men framåt (eller i alla fall åt något håll) tar hon sig. Så nu måste man hålla ett öga på henne hela liten så hon inte ramlar eller drar ner saker från bordet. Än så länge räcker det ju med ett öga för man hinner oftast fram innan olyckan är där, men det är ju bara en tidsfråga innan perioden då man måste hålla sig en meter bakom henne hela tiden början. Pust säger jag och försöker dra mig till minnes hur den perioden var med Majken, nog fanns det vissa charmiga och roliga inslag också, inte bara ett ständigt jagande, eller?

Bring on the höst

Ja, så var man då hemma igen. Flygresan gick superbra, Kajsa sov hela vägen och Majken satt som en liten ängel och kollade film och pysslade, inte ett endaste litet gnäll eller gråt på hela vägen, och inga kräkningar heller:)

150914-Myz - 1

Kom ju hem i lördags natt så igår var det inte många knop här hemma, det enda vettiga vi gjorde var att packa upp. Idag däremot så var det vardag igen så dagen började lite tufft, först var ju Majken tvungen att gå upp innan åtta (har inte hänt på hela semestern) och sen fick hon inte ha sommarklänning på sig, för det har ju tydligen gått och blivit höst när vi har varit borta. Ingen av dessa två nyheter var något som uppskattades av vår lilla tjej. Vad gäller kläderna så försökte jag få på henne ett par jeans men det var ett uppdrag som var dödfött från början, istället blev det kompromiss i form av djurtema, med leopardfärgade tights och nån tröja med olika djur på, ett tema som vi båda kunde vara lite nöjda med. Men när kläderna väl var på blev alla glada igen och det firades med systermys i soffan innan det bar iväg till förskolan.

Som sagt, nu är det höst och vardagen skall börja på riktigt med bara Kajsa och jag som hänger på dagarna, Majken på förskola och Daniel på jobbet. Det skall ju bli rätt härligt med lite vardag också, och hösten gillar jag ju av flera anledningar; det är ju så vackert med alla färger och luften är på något sätt ren och fräsch, det är ännu inte jättekallt men man kan ändå använda tjocka tröjor, jacka och lite fina skor, man behöver inte ha dåligt samvete när man sitter inne och kollar TV på kvällarna och sen så kan en tända massa levande ljus. Så bring on the höst säger jag.

Tillbaka till verkligheten

Sista morgonen här på GranCan, i eftermiddag bär det av hem till Svedala igen. Lite tudelad är jag allt, det är alltid skönt att komma hem och få lite rutiner igen, men samtidigt är det ju så väldans soft här nere och framförallt är ju vädret helt underbart. De andra tycker det har varit lite för varmt men jag älskar värmen, bara det att inte behöva ta på sig en tröja på kvällarna utan shorts och kortärmat funkar är ju bara så härligt.

De sista dagarna har varit ungefär likadana som de föregåenden, det har varit sol, bad, softande i skuggan, långa vinluncher och goda middagar.

Självklart har vi sett showen här igen men denna gången fick Daniel vara dansledare. En kväll tog vi oss till Puerto Rico, en stad ca 10 minuter bort, för att käka på deras stora köpcentra för vi trodde Majken skulle gilla allt blingbling där. Hon var väl inte så väldans imponerad, det var hon inte, men fick iallafall åka prinsesskarusell vilket nog vägde upp för de tråkiga timmarna hon var tvingad till att sitta still (nästan) på en restaurang. Ja, lite så har vi haft det, inget att klaga på alltså, men nu är det tillbaks till verkligheten igen och några dagar av detox för oss alla. Men först flygresan, håller tummarna för att det går bra.

Palmitos Park

150002-GranCan - 2 (1)

En endaste liten utflykt har vi fått till här på GranCan, idag packade vi ihop allihop, tjejerna, mig och Daniel, mormor, morfar, farmor och farfar i två bilar och gav oss iväg till Palmitos Park, en fågelpark som ligger en halvtimme härifrån uppe i bergen.

Vissa tycker Kajsa är mest intressant än fåglarna

Palmitos Park är ett jättefin park där man kan gå omkring och kolla på massa typer av fåglar, allt från papegojor till flamingor till örnar, och så lite apor, sköldpaddor, och olika typer av reptiler. Lite svårt att få bra bilder på dessa fåglar dock då det oftast är en nät eller glas i vägen. Iallafall var det ju främst för Majkens skull som vi åkte dit, hon går ju lite igång på det här med djur, men även vi tyckte det var lite mysig att gå omkring där. Det är ju inte det största som har hänt en i livet, det är det inte, men lite fin omgivning och lite fåglar är väl inte helt fel under några timmar.

De har även en delfinshow som faktiskt är riktigt bra. Får ju lite dåligt samvete när man ser dessa shower då delfiner tydligen lider när de bor i fångenskap, men jag kan inte hjälpa att jag gillar det och blir lite sugen på att släppa allt, flytta hit och bli delfinskötare på heltid, verkar ju vara ett rätt härligt liv ändå.

Men nu är vi tillbaka och skall snart dra ned för en tidig middag på strandpromenaden, för sedan är det show som står på schemat, det har Majken bestämt.

Morot och piska

Jag unnar ju mig en hel del här nere på Grancan, det kan inte förnekas, det är god mat i stora mängder och sen blir det ju gärna lite vin och/eller öl på det. Så jag ligger verkligen inte minus på matkontot, det gör jag inte. Men det är ju så att mat smakar mycket godare om man känner att man gjort sig förtjänt av den, så tänker jag iallafall. Så för att verkligen kunna unna mig och njuta, och lite för att kroppen inte helt ska braka samman, så försöker jag ändå köra någon typ av fysisk aktivitet varje dag, så jag har simmat, sprungit i bergen och kört lite pass vid poolen.

Och det är ju så jag brukar jobba, med lite morot och lite piska, eller i detta mycket morot och lite piska. För det är det ju på intet sätt så att det går jämnt upp, alltså att jag rör på mig lika mycket som jag unnar mig, men jag utjämnar kanske skillnaderna lite iallafall och det känns ju bra.

Idag fortsätter svullandet då jag och mannen skall göra oss lite fina för att gå på date, skall bli riktigt härligt att kunna sitta, äta och prata i lugnt och ro utan att ha en endaste unge att behöva hålla ögonen på och underhålla. Men först får det nog bli en eftermiddagsöl:)

Shower är fina grejer ändå

150902-0912-semester-grancan-136 — Efter showen belönades barnen med att få en ansiksmålning

När jag var liten var vi ofta här på GranCan och bodde då i San Augustin då min farfar hade lägenheter där. Det lägenhetskomplexet (som för övrigt är samma komplex som sällskapsresan spelades in i) var lett av Sunwing med allt var det innebär: ni vet, miniklubben för barnen, massa aktiviteter i form av gympa och tävlingar på dagarna och så shower på kvällarna. Åh vad jag älskade dessa shower, satt alltid som klistrad och tyckte de som uppträdde var så duktiga. Sen när det fanns chans för oss barn att deltaga var jag väldigt snabb att hänga på, dansade och mimade bland annat till Tina Turner vid ett tillfälle och sjöng nån tysk schlagersång vid något annat. Förmodligen inte jättebra men mamma och pappa pratar om det än.

150902-0912-semester-grancan-80 — Majken ville såklart upp på scenen och ta kort med de som uppträdde, oh joy

Här i Arguineguin där vi bor nu anordnas det också shower varje kväll, först en timme för barnen då de får dansa med clowner och sen en ”vuxenshow”. Har väl insett att de som uppträder inte är sådär fantastiskt bra som jag tyckte som barn, det finns ju en anledning till att de står inför 100 personer på grancan och inte på någon större scen. Men lyckas man bara ignorera sin mest skeptiska sida så är det såklart helt ok underhållning, sen hjälper det ju med ett glas vin eller två för att stå ut.

150902-0912-semester-grancan-135

150902-0912-semester-grancan-133

Och Majken verkar ha ärvt min kärlek till halvtaskiga shower för hon fullkomligt älskar det, och det gör ju att man kan stå ut med det mesta. Vi har varit där två kvällar i rad och hon är helt uppslukad, speciellt av vuxenshowen men även av barnshowen då hon med stor koncentration försöker följa med i alla rörelser i danserna. Dock vågar hon inte riktigt än vara med själv utan nån av oss får snällt stå med och dansa. Som sagt, det hjälper med ett glas vin eller två.

Det här med att njuta, tacksamhet, hjälpa och klumpar i magen

Lite såhär har vi det, inte helt fel alltså. Precis som jag trodde är det mest sol, bad (massa massa bad), och så god mat och dryck såklart. Majken är verkligen i sitt esse, hon älskar det här, precis som vi gör.

Samtidigt känner jag att jag inte kan , eller vill, njuta fullt ut just nu. Inte när jag samtidigt ser bilden på Alan, 3 år, som ligger död på stranden, och läser artikel efter artikel om alla dessa människor på flykt. Klumpen i magen växer och hjärtat brister. Min lilla 3-åring badar och äter glass på dagarna, dansar till barnshower på kvällarna och har inga andra bekymmer än att bestämma vilken glass hon skall äta eller vem som är den största idolen för dagen, Snövit eller Törnrosa. Det är ju såklart härligt och så ska hon få ha det, så borde alla barn få ha det, men samtidigt kämpar 3-åringar för sitt liv nere i Europa. Vad är rättvisan i det? Den finns inte.

Vi har sån jävla (ursäkta språket) tur som är födda i Sverige, för det är vad det är, tur, inget annat. Det får man inte glömma, det kunde lika gärna varit vi som var tvingade att fly vårt hem och land. Därför tycker jag faktiskt det är vår förbannade plikt att ge något tillbaka, att hjälpa, alla på sitt sätt och efter sin förmåga, stort eller smått. För det är nog nu, vi kan inte sitta och bara titta på längre. Det verkar jag ju inte vara ensam om att tycka, för vilket engagemang det har varit i Sverige de senaste dagarna, wow. Det får ju en ändå att känna lite hopp. Jag har såklart fört över pengar till hjälporganisationer men känner att jag måste göra något mer, jag måste ge av min tid på något sätt. Så nu har jag anmält mig till att packa kläder och andra gåvor på annexet i globen under några dagar och sen får vi se vad det blir, men något blir det.

Nej, nu skall jag fortsätta att ha det fantastiskt bra här på Grancan, krama mina barn lite extra, bada ännu lite mer och njuta ännu lite mer av maten och vinet, och framförallt ska jag var tacksam.

GranCan

Nu är vi framme! Åh, det är så härligt här, vaknade såklart tidigt så fick se hur solen gick upp här på balkongen, magiskt. Det är över 20 grader varmt nu strax efter sju så det kommer bli en fin första dag här.

Resan igår gick väl sådär kan man säga. Mycket bättre än vad vi förväntade oss då vi ju trodde att vi skulle bli sjuka allihop, men jag, Daniel och Kajsa har mirakulöst nog hållit oss friska, men det var ändå inte en 10+ resa, det var det inte. Det började så bra och med Kajsa var det inga problem alls under resan, hon sov så gott i sin bilbarnstol som vi tack och lov fick ta med oss på planet. Majken tyckte det var superspännande och roligt att flyga så var jättesnäll och glad, hon tittade glatt på snövit filmen innan hon somnade med huvudet i Daniels knä och benen i mitt knä.

Så vi trodde det var lugna puckar och spänningen man alltid har när man skall ut och resa med barn börja släppa. Men när det var typ en halvtimme kvar började Majken vrida på sig och smacka lite med munnen och sen….. Skall inte gå in på detaljer men vi spenderade restan av flygfärden med att torka Majken, torka oss själva och sätet och så fick vi trösta lilla stackarn som var helt förstörd. Så det var väl inte jättekul och att vi inte hade extrakläder med oss till Majken gjorde det hela inte bättre. Men vi kom fram till slut och halv tre på natten somnade vi alla helt utmattade.

Men men, nu är vi här och har tio dagar som vi ska spendera med att sola, bada, umgås och äta och dricka gott. Då gör ju att en liten (eller ganska stor får man nog säga) olycka på vägen ner inte gör sådär jättemycket, den är nästan redan glömd faktiskt.

Ber lite för att hålla oss friska

Eftersom vi åker till GranCan imorgon (hurra!) hade jag planerat att vara hemma hela dagen och tvätta, packa och städa, det sistnämnda för några kompisar ska låna vår lägenhet när vi är borta.

Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt, när Daniel låg och nattade Majken igår så började hon kräkas, stackars liten. Så det blev en rätt jobbigt natt med många byten av lakan. Jag har visserligen varit hemma men dagen har gått åt till att ta hand om lillsnurpan, vilket betyder att sitta i soffan och kramas, kolla på snövit och förse henne med små mängder juice en gång i halvtimmen. Tack och lov är hon piggare nu så hon fixat nog resan imorgon. Jag och Daniel däremot ligger ju i riskzonen minst sagt, vi har går runt och känt efter hela dagen och faktiskt känt att vi är konstiga, och har lite ont, i magen. Dock svårt att säga om det är psykosomatiskt eller ej. Men vi håller tummarna att vi klarar oss denna gången, eller att det bryter ut inatt iallafall så att vi kanske hinner piggna till oss till flyget imorgon kväll. För en sex timmars flygresa med magsjuka är jag inte jättesugen på, det är jag inte.

Nej, nu måste ja ta tag i det där som jag skulle gjort under dagen, får skynda mig för man vet ju inte om jag måste parkera mig på toaletten inom kort.