Här nere tar man vad man haver när det kommer till träningsredskap, så finns det bara en söt bebis att tillgå så tar man den istället för den den 10kg kettlebell man hade tänkt sig…
Sen är det ju så att är man snygg när man tränar så tränar man inte tillräckligt hårt. Eller den devisen måste jag ju gå efter med tanke på kortet, hahahaha??
Lite dåligt med inlägg från GranCan får erkännas, men så får det va. Just den här första veckan är brorsan med familj här så då görs inga större utflykter än till poolen på dagarna. Majken skulle ju inte få för sig att göra en utflykt som tar henne bort från älskade kusinen Harry.
Ganska så inrutat liv alltså, något jag faktiskt tycker är rätt skönt. Förutom poolen på dagarna så går vi varje dag till samma restaurang nere vid vattnet och käkar lunch, så god mat ( annars rätt mycket halvfabrikat på lunchrestaurangerna runt här) och de är så trevliga. Det är ju inte direkt så att vi upptäckt denna restaurang denna veckan, nä vi hänger där varje gång vi är här och däremellan är mamma och pappa trogna gäster. Såpass stammisar är vi att det dukas upp med vita dukar när vi kommer. På vårt bord alltså, inget annat. Sen är det alltid lite snick snack med ägaren Oskar innan vi sätter oss. Jeg vet att det kanske är lite töntigt och ytligt men jag löööv it, det är så härligt att få känna sig lite speciell ibland, även om det bara är på en strandrestaurang på gran canaria.
Men kan alltså verkligen rekommendera restaurang Montsemar om man har vägarna förbi Arguineguin/anfibukten, fina grejer.
Ja kolla vem som bestämde sig för att börja gå lagom till vi åkte till grancan. Det är ju inga långa powerwalks direkt utan rätt vingligt än så länge, och nästan varje tur slutar ju med att hon ramlar, men går gör hon. För att minimera just det där ramlandet så tycker jag nog att hon gärna hade fått bli lite äldre än 10 månader innan hon lärde sig gå, Majken var 14 månader vilket var perfekt för hon ramlade och slog sig aldrig, men det är ju inte mycket att göra än att vara exta uppmärksam när honär ute och vandrar.
Dessutom har hon lärt sig sitt andra ord som självklart är ett klart och tydligt NEJ samtidigt som hon skakar på huvudet.
Så förutom att sola och bada här nere så har vi alltså fullt sjå med att parera och undvika för stora skador på en liten samtidigt som vi lär oss vad hon inte gillar.
Hurra, vi är framme, resan gick bra, solen skiner och det är min födelsedag. Hur bra kan det bli?
Resan gick som sagt bra, tjejerna sov mestadelen av tiden, så förutom en liten kräkning i bilen från flygplatsen ska jag inte klaga. Men vi kom fram sent igår så något trötta idag, men det ska nog ordna upp sig det med.
Tjejerna var såklart uppe med tuppen imorse så även om klockan bara är elva har vi hunnit med en del, handlat, badag, hängt med mormor och morfar och jag har till och med tränat i trädgården.
Nu tar Majken en tupplur och vi andra sitter på altan och softar, snart blir det att gå ner för en härlig lunch i skuggan. Och när man fyller år får man ta sig ett glas vin till lunchen, eller hur?
Som sagt, denna månad började ju bra?
Yey, imorgon åker vi? Så här hemma packas det för fullt. I vanlig ordning packar vi alldeles för mycket, det här med att begränsa oss är verkligen inte vår grej.och nu har vi dessutom köpt en ny väska som är löjligt stor, 120 liter lät inte så mycket i affären men när vi kom hem visade den sig vara lika hög som Majken…
Inte bästa upplägget denna gången heller (förra gången var ju Majken magsjuk) då vi är supertrötta efter en alldeles för rolig julfest igår och Daniel har dessutom troligtvis fått bihåleinflammation. Jaja, det blir nog bra ändå, bara vi tar oss igenom morgondagens flygning så väntar ju fyra veckor av sol och bad, underbart. Men nu måste jag packa klart och sen soooova.
Vår finaste lilla tärna under luciafirandet på förskolan idag. Första luciatåget för henne, och egentligen första gången hon stod inför nån sorts publik, stort! Hon verkade dock inte lida av nån scenskräck, snarare tvärtom.
Men hur gulligt är det inte när alla barn kommer på led som lucior, tärnor, tomtar, pepparkaksgubbar-, och gummor och stjärngossar? Tog ju inte många sekunder innan jag storbölade, herregud. Alltså, om Majken eller Kajsa någon gång bestämmer sig för att uppträda i någon form kommer jag ju inte kunna hantera det, kommer ju vara världens mest pinsamma mamma. Böla kommer jag definitivt att göra och förmodligen skryta lite väl mycket och högljutt också. Jaja, har hört att barn tycker att föräldrar är pinsammma vad de än gör så det är väl lika bra att gå all tänker jag.
Åh vad jag längtar till GranCan. Jag som brukar älska December tycker faktiskt det är rätt tradigt just nu, det känns som om det är mörkare än något annat år och hela familjen är tröttare än vanligt, inte minst barnen. Jag gissar att det är vädret som gör det mesta, för ingen kan ju bli glad av detta blåsiga, regniga, tråkiga väder, det går inte. Det skall ju vara kallt och krispigt nu, snö är väl lite för mycket begärt men iallafall inte oktoberväder.
Sen när man har en semester inbokad är ju sista tiden innan alltid tråkig, det är den. Nu är jag medveten om att vi har det hur bra som helst, vi ska ju ändå åka iväg en månad och vi var dessutom borta i september, så egentligen får jag inte klaga, för synd om mig det är det INTE. Men skit samma, vi är lite trötta och det är lite tråkigt i Sverige just nu, det tror jag inte vi är ensamma om att tycka.
Men bara en vecka kvar alltså, en vecka tills vi har den utsikten på morgonen, bara tanken gör mig lite piggare. En både rolig intensiv vecka med byte av grupp på förskolan, luciafirande, stor julfest hemma hos oss samtidigt som vi har besök över helgen och sen skall det ju tvättas och packas inför resan. Så egentligen borde jag ta tag i lite grejer nu men tror istället jag skall försöka få lite mys här hemma med tända ljus, lite glögg och en pepparkaka.
Det har varit idel fixande de senaste dagarna, och inte med lägenheten denna gång utan det är jag som försökt fixa och göra mig ännu lite snyggare än vad jag redan är, om det nu är möjligt;) Så jag har:
Varit hos frissan. Min gamla frissa flyttade hipp som happ till Bali så jag har varit frisörlös ett tag. Men nu har de öppnat en salong i huset där vi bor så var ju tvungen att prova den, för hur smidigt vore det inte att ha frissan så nära? Är rätt så nöjd, inte helt klockrent men tillräckligt för att ge henne en ny chans. 
Slängt in en toning i håret.
Lagt en väldigt mysko ansiktsmask.
Och målat naglarna
Så nu känner jag mig snygg och redo inför dagen. För det är bokklubb idag, och inte vilken bokklubb som helst utan det är stort jubileum, vi firar att vi har hållit på med det här i 10 år och vi har läst 50 böcker, inte dåligt eller hur? Så idag bär det av till Göteborg för ett rejält firande med hotellvistelse, spa, lyxmiddag och en massa annat härligt. Det här kommer bli så bra, det känner både jag och min nya frisyr, hårfärg, mitt lena ansikte och min tjusiga naglar:)
Jag ser till och med fram emot tågresan, tre timmar av bara lugn och ro. Men ber såklart till både gud och SJ att att resan inte blir längre än de schemalagda tre timmarna. För förseningarhar vi inte tid med idag då varje minut ska va härlig.
Ja, vad säger man? Det är många frågor och tankar som rör sig i huvudet just nu, man blir ju såklart oerhört ledsen och förtvivlad då man tänker på alla de drabbade och deras anhöriga, obeskrivligt sorgligt. Men sen känner jag samtidigt ilska, tomhet, hopplöshet och hjälplöshet. Och så är jag lite rädd, något jag verkligen inte vill vara, för rädsla är ju det som de vill sprida.
Men hur kan detta hända igen? Och varför?
När vi läser sagor eller tittar på film med Majken så kommer alltid frågan varför skurken är dum. Ja varför? Det är ju en väldigt bra och berättigad fråga, men också en fråga som ju närmast är omöjlig att svara på? Vi brukar svara att hen inte fått tillräckligt med kramar i sitt liv, ett svar som tydligen är fullt logiskt för en treåring. Men varför blir någon ond egentligen, vad är det som gör att en människa kan utföra en sån bestialisk handling som dådet i Paris igår? Jag vet inte, och antar att ingen riktigt vet. För hade vi vetat varför någon blir ond hade vi väl kommit en bra bit på vägen att stoppa det, eller?
Det känns iallafall bara så hopplöst just nu. Hur skall det bli bättre i världen? Vad kan jag göra? Jag vet inte, men antar att det inte kan skada om man jobbar på det här med omtanke och kärlek, det måste ju vara bättre än det motsatta, eller hur? Kanske är det inte ett så dåligt svar ändå, det där med kramarna.
Majken har ju snöat in sig på detta med shower, dans och sång, så det är mycket av den varan hemma hos oss just nu. Detta är ju verkligen något jag välkomnar, jag som i hemlighet (eller kanske inte alls i hemlighet) har närt en dröm om att bli rockstjärna i hela mitt liv. Iallafall, något som också ligger henne mycket varmt om hjärtat är ju filmen Frost, herregud vad vi har sett den filmen, lekt Elsa och Anna och nu har Majken till och med ett Frostprojekt på förskolan.
Så idag, efter förskolan, kombinerade Majken dessa två intressen och körde en show med filmens ledmotiv ’Let it go’. Jag lyckades filma lite av resultatet så titta och njut, kanske har hon en chans på det här rockstjärnelivet istället. Så vi hade en oerhört mysig kväll med show och sen en massa mys och kramar, nu sover tjejerna (Daniel är ute och roar sig) och jag ska snart sätta på Downtown Abbey och ta mig ett glas rött.
Ett bra slut för vår familj på denna dag, en dag som för så många andra familjer har varit en mardröm, en mardröm som de inte kommer vakna ur. Usch, det gör ont i hjärtat och jag vill bara gråta när jag tänker på det hemska, hemska som hände på en skola i Trollhättan idag. I en skola, det bör väl vara den säkraste platsen för barn? Det har skrivits, och kommer att skrivas, en massa kloka ord om detta och säkert en massa bra analyser, så det skall jag mig inte ge på, men kan väl ändå konstatera att Sverige behöver mer, en massa mer, kärlek nu.