Kategori: Okategoriserat

Vi har spenderat ännu en helg uppe på landet, riktigt skönt. Nu har ju vädret inte varit det bästa men vi har haft det bra ändå. Gillar att vara där uppe och liksom inte bry som om någonting, man hänger runt där i sköna, med betoning på sköna, kläder, gummistövlar, ett ansikte utan smink och håret i tofs eller på ända, för där behöver man inte bry sig om någonting, möjligtvis vad man skall äta. Och det känns lite som om det är precis vad vi behöver nu när det för min del är hur mycket jobb som helst och resor på det och Daniel får ta den största delen av lasset här hemma med hämtning, lämning och vab, vilket är minst lika jobbigt. Då är det skönt att bara kunna vara lite, bara vara och bara vara tillsammans.

Och barnen älskar det ju. Det är ju en gigantisk gräsmatta som de kan springa omkring på och sen har ju mina kära svärföräldrar i princip ordnat en lekpark där men sandlåda, lekstuga och gungor, vad mer kan man begära när man är 1 och 3 år? Men nu är vi tillbaka i stan och ska ta tag i en vecka med jobb och dagis, men vi har ju tankat en massa energi nu så det blir bra det med.

Tidigt på lördagsmorgonen lämnade vi två trötta barn hos farmor och farfar och gav oss iväg till Göteborg där en 40-årsfest hägrade. Lite drygt ett dygn senare kom vi tillbaka, trötta, glada och med lite historier att berätta.

För det var ett rätt händelserikt dygn, det var det. Väl framme i götet började vi med en härlig långlunch på tranquilo, ett sydamerikansk ställe mitt i stan där jag brukade hänga en del på den tiden då jag var göteborgare. Där smaskades det  god mat och för min del innehöll vin, medan andra i sällskapet smuttade på mojitos. Är det en festdag så är det.

Efter den lunchen fick det ju bli vila på rummet innan vi gav oss iväg till 40-årsfesten. En supertrevlig fest med god mat och dryck, massa trevliga människor och sedan en massa dans. Vad mer kan man begära?Vid halv ett tiden kastade dock jag och Daniel in handduken, trötta som bara den bar det iväg till hotellet där vi såg fram emot en hel natts sömn.

Men knappt hade jag somnat innan en närmast galen liten man kom in i rummet och skrek i högan sky, ’DET BRINNER, DET BRINNER PÅ RIKTIGT, NI MÅSTE UT!’ Nu brann det ju inte på riktigt, utan det var ett tekniskt fel på första våningen och vi, som bodde på fjärde, hade inte alls behövt utrymma. Men det gjorde vi, mest för att lugna den lille mannen. Så det blev att stå ute i kylan en bra stund innan vi fick gå och lägga oss igen. Vilken cirkus! Men en stor eloge till posthotellet som faktiskt gav oss pengarna tillbaka för detta missöde. Då är man ju beredd att komma tillbaka nästa gång vi skall till götet.

Så det var vår helg – vinlunch, fest och brandlarm, mer action än vad vi småbarnsföräldrar är vana vid under ett dygn, kanske därför vi var så väldans dåliga på att dokumentera det… Barnen då? Jo, de hade haft det så bra hos farmor och farfar och såklart sovit hela natten….

För att vara ärlig så är ju inte alltid vardagsmiddagarna med barnen så mysiga som jag vill och tänker att de skall vara. För det mesta är det en rätt stressad kamp som pågår för att få barnen att sitta still såpass länge så att de får i sig tillräckligt med mat och detta utan alltför mycket gnäll. Men vissa dagar glimmar det till, som häromdagen då Majken för fulla muggar sjöng ”huvud, axlar, knä och rumpa” och skrattade så hon tjöt samtidigt som Kajsa lekte tittut. Daniel lyckades fånga detta på film, i vilken tyvärr jag hörs mest, mitt skratt gör ju alltid det av någon anledning. Men det är Kajsa som syns och hon är ju så gullig så jag tror jag dör.

En annan lite annorlunda aktivitet vi ägnade oss åt i helgen var att gå på en babyshower till vår kära vän Therese som skall få en liten i maj. Har egentligen aldrig gillat hela babyshowerkonceptet, men efter igår är jag nog benägen att ändra mig, för detta var ju supermysigt. Och så uppskattat inte minst. Gillade att det inte bara var tjejkompisar utan alla kompisar, tjejer som killar, plus Thereses mamma, pappa och bror med familj.

Det hela började ju med att Therese kom och vi alla var där och överraskade henne. Det var så härligt, för hon blev så glad och så överraskad. Ja, jag tror vi alla grät en skvätt då, jag storbölade såklart.

Sen vet jag inte hur babyshowers brukar gå till men under denna dracks det en massa kaffe, åts en massa godsaker (knytkalas där alla bakat något….) lektes lite lekar och så pratades det under några timmar. Om det är så man ”ska” göra vet jag som sagt inte men jag tyckte det var lyckat som bara den.

  
Hm, helgen blev ju kanske inte fullt så härlig som jag hade trott. Vaknade på lördagsmorgonen med en taggtråd av imponerande slag i halsen och en allmänt uggen känsla i kroppen. Idag kom även andra delen av förkylningen, snoret! Även tjejerna är lite snoriga och hostiga så det har inte varit många knop här i helgen, häng och mys i soffan, pysslande och målande är ungefär det vi orkat med. Daniel och Majken bakade visserligen bullar igår så vi har haft goda saker att mumsa på i eländet. Så helgen blev som sagt inte så aktiv som vi tänkt oss men ändå, vi har ju fått en massa familjetid, och det är ju inte fel. 

  
Fredag! Och jag har en så sjuk härlig fredagskänsla som säkert beror på att jag faktiskt har jobbat idag. Hade ett viktigt möte imorse och en grej som skulle skickas ivägså jag bytte dagens ledighet med en extra dag nästa vecka. Så nu sitter jag i soffan med ett glas rött på bordet (som för övrigt har lite allt möjligt på sig) barnen sover (även om det satt lång inne), jag har tränat så har ett gäng endorfiner som simmar runt i kroppen, vi ska se en riktigt feel good film (the intern) och har sen en hel helg utan en endaste plan framför oss. En bra stund helt enkelt.

  
Går och lägger mig nu, arg, ledsen och lite rädd. Det hände igen. Hur? Varför? Nån skrev att vi måste skapa en värld där alla vill leva, inte dö, för att få stopp på terrorismen. Hur gör man det då? Jag har ingen aning. Men vi måste fixa det, tillsammans, vi måste. 

Vad som kommer krävas har jag ingen aning om, men jag vet att det inte skadar att sprida och ta emot kärlek med allt vad det innebär. För även om det såklart är oerhört förenklat ligger det ju någonting i det vi brukar säga till Majken om onda människor, att de inte fått tillräckligt med kramar av sin mamma och pappa.

  
MAJKEN- Jag älskar Klara och Harry, Agnes, mormor och morfar, farmor och farfar och så älskar jag Kajsa

JAG – Älskar du inte mamma och pappa?

MAJKEN – Nej, det gör jag INTE!!!

JAG – Varför inte det?

MAJKEN – För ni har inte klänning.

Såklart, hur självklart som helst. Om morfar och farfar har klänning på sig låter jag vara osagt. Men det var dagens filosoferande från Majken, och ett samtal som hölls i badet. Ett bad som vi kände var lite nödvändigt efter att hon gått loss på min ögonskugga i hela ansiktet ( på bilden hade hon bara börjat)