För att vara ärlig så är ju inte alltid vardagsmiddagarna med barnen så mysiga som jag vill och tänker att de skall vara. För det mesta är det en rätt stressad kamp som pågår för att få barnen att sitta still såpass länge så att de får i sig tillräckligt med mat och detta utan alltför mycket gnäll. Men vissa dagar glimmar det till, som häromdagen då Majken för fulla muggar sjöng ”huvud, axlar, knä och rumpa” och skrattade så hon tjöt samtidigt som Kajsa lekte tittut. Daniel lyckades fånga detta på film, i vilken tyvärr jag hörs mest, mitt skratt gör ju alltid det av någon anledning. Men det är Kajsa som syns och hon är ju så gullig så jag tror jag dör.