Kategori: Jag gillar

Jag skrev ju att boken vi läste i bokklubben i somras skulle få ett eget inlägg, just för att den verkligen förtjänar att skrivas och läsas om. Lite sent nu kanske men jag skall ändå försöka mig på en liten bokrecension, något jag inte gjort sedan skolan, få se ur det går.

Boken kretsar kring Miriam, en kvinna som är född rom och som under 2:a världskriget hamnade i Auschwitz och Ravensbrück och efter kriget kom med vita bussarna till Sverige. Under tiden i koncentrationslägren bytte hon, mer eller mindre av en slump, identitet med en död judisk flicka och behöll sedan denna nya identitet, och låtsades att vara judinna, genom hela livet. Hon gjorde det först för att överleva i lägren, sedan för att få komma till Sverige och sen vågade hon aldrig berätta sin hemlighet för någon, inte ens för sin man och barn, något som hela tiden tynger henne. Författaren hoppar hela tiden skickligt mellan Miriams tid i lägren, tiden efter kriget i Sverige och nutid, en bokform som jag verkligen gillar, och språket är dessutom mycket bra.

Detta är en så bra, och framförallt viktig bok, ALLA borde läsa den. Så otroligt viktig historia, inte bara om andra världskriget och allt jävligt som hände då, utan kanske framförallt för den behandlar romernas historia. Om hur de, genom alla tider, ständigt har blivit illa behandlade och har varit längst ner i alla hierarkier, till och med bland fångarna i koncentrationslägren var de hatade, för  som en norsk fånge säger i boken ’alla vet ju hur zigenare är’. 

Romerna fick ingen ersättning, såsom judarna fick, efter 2:a världskriget, inte heller fick de någon som helst hjälp, i Sverige fick romer inte ens komma  förrän under 60-talet. En massa sådana här saker beskrivs i boken och allt det får mig verkligen att vilja gråta, mest för att det känns som om vi inte har kommit någonstans vad gäller vår behandling av romerna, den är ju fortfarande lika illa. Det var även detta som bokklubbsdiskussionen kom att handla om mest, romernas situation då och nu och vi var väl alla överens om att det är på något vis ett bortglömt folk som det av någon anledning har blivit ok att håna och hata, för ’alla vet ju hur zigenare är’…

I betyg får den en 4+ (5:a av alla andra i bokklubben) av mig. Den var några sidohistorier i boken som jag störde mig lite på, därav ingen 5:a, men i det stora hela har dessa sidohistorien ingen betydelse för de viktiga budskapet. Jag kommer inte heller att berätta vilka detaljer det var för det kan ju kanske förstöra lite av den annars mycket bra läsupplevelsen.

Så läs boken. Den innehåller  långa, ganska ingående beskrivningar om vad som hände i Auschwitz och Ravensbrück, vilket ju kan vara jobbigt att läsa, men det är ändå väldigt lättläst, jag läste ut den på två dagar med två barn runt benen.  En enkel och bra historielektion helt enkelt.

 

 

Det ska erkännas att det inte är jätteofta som jag och Daniel spenderar våra kvällar med att titta varandra djupt i ögonen och har djupa samtal, det är det inte. Istället så händer det faktiskt jätteofta att vi , efter att barnen har somnat, sätter oss i vår stora soffa och tittar på film eller kanske ännu hellre ett par avsnitt av en bra serie. För vi, som så många andra par, har blivit riktiga seriejunkies. Vi följer alltid minst tre serier samtidigt, just nu är det ’Orange is the new black’, ’suits’, och ’Ray Donovan, men det varierar hela tiden då det tar i snitt två veckor att plöja igenom en säsong av en serie.

Så eftersom vi spenderar mycket tid (kanske oroande mycket) tid med att titta på, och faktiskt prata om och diskutera, serier och filmer tänkte vi att vi kunde satsa lite på det och kolla med stil, och eftersom vi har en stor vit vägg på vår övervåning som bara skriker projektor så är det precis en sådan vi har införskaffat. Daniel gjorde i vanlig ordning ordentlig research så vi fick en mycket bra och kanske framförallt prisvärd projektor. Alltså man kan till och med kolla på 3D-filmer på den , hur coolt (hade jag aldrig tyckt innan jag träffade Daniel)? Så nu sitter vi här i vår härliga soffa och kollar på storskärm, nästan som på bio fast lite mer bekvämt.  Det kommer ju inte göra att våra djupa filosofiska samtal blir fler, men å så härligt det är.

Även idag har vi trotsat den svenska oskrivna lagen om att man måste ta till vara på värme och solsken, och helt enkelt stannat inne. Inte för att vi inte orkade gå ut i solen utan för att vi hade lite saker som skulle fixas, eller närmare bestämt skulle bullar bakas.

 

Vi ska nämligen ha ytterligare ett kalas för Majken imorgon. Vi hade ju ett i Fjällbacka med min sida av familjen, men Daniels familj, som är väldans duktiga på det här med att fira födelsedagar, vill ju också fira henne nu när vi är tillbaka i Stockholm. Så denna lilla tjej har alltså tur och får två kalas, något som jag tror kommer upprepas varje år, men det kan hon väl va värd.

Iallafall var det bullbak idag. Majken var med från början till slut, iklädd klänning och tiara, och tog det hela på största allvar. Både kanel-, och kardemummabullar blev det, bägge har smakats av som efterrätt till middagen och måste ju säga att Daniel och Majken har gjort ett superjobb, så goda. Jag kan tyvärr inte ta åt mig något av äran för detta bullbak, det är helt deras jobb, det enda jag stod till tjänst med var hejarop och fototagande. Att Daniel dessutom står och bakar chokladkaka nu på lördagskvällen medan jag sitter i soffan och dricker rosé gör ju att pressen på mig och mitt tårtbakande imorgon ökar, det gör det ju.