Försöker se trött och lättad ut på samma gång på bilden. Vet inte om jag lyckas, men det är precis så jag känner mig nu när jag sitter i en taxi på väg hem efter att ha varit i Tjeckien. Det är säkert jättetrevligt i Tjeckien för nån annan men just nu är min känsla för det landet mest hat måste jag säga.
Fy, vilken skitdag!
Skulle väl ha förutsatt det när jag höll på att bli utslängd från frukostmatsalen imorse för att inte ha betalat (det hade jag). Det hela fortsatte med att taxin var 30 minuter försenad och sen släppte av mig vid fel ingång på sjukhuset. Och att då hitta rätt är inte det lättaste, för sjukhus är stora och hjälp kunde jag inte få för i Ostrava kan tydligen ingen (och då menar jag ingen) engelska, alltså inte ett endaste ord engelska, och har man då dessutom bråttom blir det liksom inte bra. Så det hela slutade med att jag fick springa barfota (för såklart hade jag högklackat som jag inte kan springa i) för att hinna till mötet. Vid ett tillfälle sprang jag förbi akuten och jag lovar att patienterna som satt där var rätt glada att de inte var mig just då, och då såg ändå några av dem rätt risiga ut. Men jag hann till mötet och tänkte då att nu, nu kan det bara bli bättre. Men tji fick jag, dagen blev inte ett dugg bättre utan om möjligt ännu sämre.
Allting är liksom svårt när man är i ett land där ingen förstår en och där det dessutom är komplicerat att åka tåg, buss och även taxi.
Några ljuspunkter fanns dock, hade ett bra möte (inte det första) med en förtjusande kvinnlig läkare och så jag drack en god öl när allt jobb var över. Men annars så får nog Tjeckien tummen ner.
Men nu är jag snart hemma och ska krypa ner brevid gosiga små tjejer och sova. Taxichaffisen ska bara hitta en alternativ väg förbi något vägarbete som orsakar långa köer. Ok, imorgon är en annan dag.