Som Fjällbackabo så är jag ju uppväxt med, och älskar, västkusten med allt vad den innebär. Den underbart vackra skärgården med de kala, karga klipporna som man på sommaren hoppar ifrån ner i det salta vattnet, alla timmar man har spenderat på bryggan fiskandes krabbor, barndomens längtan och laddning inför sommaren då alla segelbåtar och badgäster skulle komma, ja till och med tången och maneterna ligger mig varmt om hjärtat.
Så innan jag flyttade till Stockholm och träffade Daniel hade jag aldrig riktigt varit på östkusten, var inte allt speciellt sugen heller om jag skall vara ärlig. En massa skog, till och med på öarna, kunde väl aldrig va nåt bra? Men efter att ha varit här uppe i Grisslehamn ett par somrar måste jag säga att jag börjar gilla det här. Det blir ju aldrig lika bra som Fjällbacka, det blir det inte, men ombyte förnöjer ju.
Och jag har börjar uppskatta skogen, växtligheten och grönskan här. Och överallt finns det små skogsstigar, grusvägar, hus och fält som gör att det känns som om man går runt i vilken Astrid Lindgrensaga som helst. Och vem gillar inte att gå i en Astrid Lindgrensaga? Och lugnet, kanske är det åldern, jag vet inte, men gillar att det i princip inte händer någonting här utan vi bara strosar runt i våra myskläder och gummistövlar utan att en jäkel ser oss, möjligtvis nån granne längre bort som har likadana myskläder och gummistövlar på sig.
Sen är det ju aldrig riktigt samma sak att bada i detta konstigt bräckta vatten och jag vet att jag kommer få lite lappsjuka i slutet av vår vistelse här och kommer då va så Fjällbackasjuk så det är galet. Men tills dess njuter jag av lugn, grönska, och myskläder.
Underbara bilder, det är fantastiskt med trollskog oxå.