#Metoo

Jag gör ett försök att börja blogga igen. Den enda anledningen till att jag inte gör det oftare är tid. Tid man aldrig har. Men skall igen försöka ta mig tid för jag gillar ju att skriva här.

Och då måste man ju som alla andra börja med #metoo, denna hashtag som började för en vecka sen och sedan spridit sig som en löpeld över hela världen. Fantastiskt att kvinnor kommer ihop på detta sättet och nu vågar berätta, vidrigt att det skall behövas. Jag har också postat #metoo på instagram och facebook. Funderade ett bra tag på om jag skulle för tänkte att jag varit förskonad, det jag varit med om är väl inte så farligt, otaliga tafsningar på krogen, mellan benen och på brösten, är väl egentligen inte så farligt tänkte jag. Att det hänt under princip varje krogbesök i 20 års tid (och jag har varit mycket på krogen) tänkte jag heller inte va så hemskt.

Men, så mindes jag den där natten för 21 år sedan, natten till min 18-årsdag. Jag var i Kristianstad på fest, hade samma sommar varit på språkresa och träffat en tjej som var född samma dag som jag, så var med på hennes 18-års fest, som liksom också blev min även om jag i princip inte kände någon. Kommer ihåg en toppen kväll, jag var så glad att jag äntligen skulle fylla 18 och kände mig så fin i en röd nyköpt klänning. Kvällen slutade i min kompis föräldrars lägenhet med efterfest. Jag och flera stycken andra skulle sova över så gick och la mig på en madrass någon gång på natten, då lycklig och trött. Bara för att vakna efter nån timme av en kille låg bakom mig och hade händerna innanför kläderna, ÖVERALLT!!! Och jag kunde inte komma loss, så jag viskade och bad honom sluta. VISKADE!! Ja, jag viskade för jag ville inte att nån annan skulle vakna och få reda på vad som hände. Hur sjukt är inte det??? Klart han inte slutade, ”kom igen tjejen, detta är ju mysigt” var hans kommentar till mitt viskade och så fortsatte han. Så mycket känslor inom mig då, och inga bra sådana, mest var jag nog livrädd! Det slutade förhållandevis bra ändå, efter en stund måste en annan kille ha hört mitt viskande för han kom fram och drog bort killen, som direkt då lommade iväg, la sig på sig egen madrass och somnade. Jag sov ingenting den natten och på morgon smet jag ut tidigt för att ta tåget hem till Göteborg och fira min 18-årsdag min familjen.

Ja, det var det som hänt mig, en historia som jag lovar är hur vanlig som helt. Det slutade ju ändå ok och är inget jag går och tänker på jämnt, nästan aldrig numer faktiskt. Men det har hängt med mig på något sätt i alla år och kom upp till ytan nu under veckan. Och nu när jag tänker på det kan jag känna varenda känsla jag kände då och kommer ihåg allting glasklart. Jag har inte berättat det för någon, förrän nu. Varför vet jag inte, kanske av skam eller av en känsla av det var väl inte så farligt, inget att snacka om, det kom ju nån och stoppade det hela. Men så fan heller att jag, eller någon annan, skall känna skam eller att känna att det var inte så farligt. För det är så farligt, det är för jävligt. Och jag vägrar att mina döttrar skall växa upp och nån gång känna det jag gjorde, eller tycka att det är ok att bli tafsad på på krogen. För det är inte ok, aldrig ok. Och skulle de hända dem ska de inte viska som jag gjorde, de ska skrika av bara fan (ursäkta alla svordomar). För det får va slut nu, för alla kvinnor. Det är därför denna hashtag är så bra, för nu vågar vi prata om det och det kommer ut i ljuset hur det står till. Det står inte bra till, inte alls, men det kommer blir bättre.

PS.Mitt nästa blogginlägg blir gladare, jag lovar DS.