Shower är fina grejer ändå

150902-0912-semester-grancan-136
Efter showen belönades barnen med att få en ansiksmålning

När jag var liten var vi ofta här på GranCan och bodde då i San Augustin då min farfar hade lägenheter där. Det lägenhetskomplexet (som för övrigt är samma komplex som sällskapsresan spelades in i) var lett av Sunwing med allt var det innebär: ni vet, miniklubben för barnen, massa aktiviteter i form av gympa och tävlingar på dagarna och så shower på kvällarna. Åh vad jag älskade dessa shower, satt alltid som klistrad och tyckte de som uppträdde var så duktiga. Sen när det fanns chans för oss barn att deltaga var jag väldigt snabb att hänga på, dansade och mimade bland annat till Tina Turner vid ett tillfälle och sjöng nån tysk schlagersång vid något annat. Förmodligen inte jättebra men mamma och pappa pratar om det än.

150902-0912-semester-grancan-80
Majken ville såklart upp på scenen och ta kort med de som uppträdde, oh joy

Här i Arguineguin där vi bor nu anordnas det också shower varje kväll, först en timme för barnen då de får dansa med clowner och sen en ”vuxenshow”. Har väl insett  att de som uppträder inte är sådär fantastiskt bra som jag tyckte som barn,  det finns ju en anledning till att de står inför 100 personer på grancan och inte på någon större scen. Men lyckas man bara ignorera sin mest skeptiska sida så är det såklart helt ok underhållning, sen hjälper det ju med ett glas vin eller två för att stå ut.

150902-0912-semester-grancan-135

 

150902-0912-semester-grancan-133

150902-0912-semester-grancan-130

Och Majken verkar ha ärvt min kärlek till halvtaskiga shower för hon fullkomligt älskar det, och det gör ju att man kan stå ut med det mesta. Vi har varit där två kvällar i rad och hon är helt uppslukad, speciellt av vuxenshowen men även av barnshowen då hon med stor koncentration försöker följa med i alla rörelser i danserna. Dock vågar hon inte riktigt än vara med själv utan nån av oss får snällt stå med och dansa. Som sagt, det hjälper med ett glas vin eller två.

 

Det här med att njuta, tacksamhet, hjälpa och klumpar i magen

150002-GranCan - 1 150002-GranCan - 2 150002-GranCan - 3 150002-GranCan - 4 150002-GranCan - 5 150002-GranCan - 6

Lite såhär har vi det, inte helt fel alltså. Precis som jag trodde är det mest sol, bad (massa massa bad), och så god mat och dryck såklart. Majken är verkligen i sitt esse, hon älskar det här, precis som vi gör.

Samtidigt känner jag att jag inte kan , eller vill, njuta fullt ut just nu. Inte när jag samtidigt ser bilden på Alan, 3 år, som ligger död på stranden, och läser artikel efter artikel om alla dessa människor på flykt. Klumpen i magen växer och hjärtat brister. Min lilla 3-åring badar och äter glass på dagarna, dansar till barnshower på kvällarna och har inga andra bekymmer än att bestämma vilken glass hon skall äta eller vem som är den största idolen för dagen, Snövit eller Törnrosa. Det är ju såklart härligt och så ska hon få ha det, så borde alla barn få ha det, men samtidigt kämpar 3-åringar för sitt liv nere i Europa. Vad är rättvisan i det? Den finns inte.

Vi har sån jävla (ursäkta språket) tur som är födda i Sverige, för det är vad det är, tur, inget annat. Det får man inte glömma, det kunde lika gärna varit vi som var tvingade att fly vårt hem och land. Därför tycker jag faktiskt det är vår förbannade plikt att ge något tillbaka, att hjälpa, alla på sitt sätt och efter sin förmåga, stort eller smått. För det är nog nu, vi kan inte sitta och bara titta på längre. Det verkar jag ju inte vara ensam om att tycka, för vilket engagemang det har varit i Sverige de senaste dagarna, wow. Det får ju en ändå att känna lite hopp. Jag har såklart fört över pengar till hjälporganisationer men känner att jag måste göra något mer, jag måste ge av min tid på något sätt. Så nu har jag anmält mig till att packa kläder och andra gåvor på annexet i globen under några dagar och sen får vi se vad det blir, men något blir det.

Nej, nu skall jag fortsätta att ha det fantastiskt bra här på Grancan, krama mina barn lite extra, bada ännu lite mer och njuta ännu lite mer av maten och vinet, och framförallt ska jag var tacksam.

GranCan

grancan

 

Nu är vi framme! Åh, det är så härligt här, vaknade såklart tidigt så fick se hur solen gick upp här på balkongen, magiskt. Det är över 20 grader varmt nu strax efter sju så det kommer bli en fin första dag här.

Resan igår gick väl sådär kan man säga. Mycket bättre än vad vi förväntade oss då vi ju trodde att vi skulle bli sjuka allihop, men jag, Daniel och Kajsa har mirakulöst nog hållit oss friska, men det var ändå inte en 10+ resa, det var det inte. Det började så bra och med Kajsa var det inga problem alls under resan, hon sov så gott i sin bilbarnstol som vi tack och lov fick ta med oss på planet. Majken tyckte det var superspännande och roligt att flyga så var jättesnäll och glad, hon tittade glatt på snövit filmen innan hon somnade med huvudet i Daniels knä och benen i mitt knä.
Så vi trodde det var lugna puckar och spänningen man alltid har när man skall ut och resa med barn börja släppa. Men när det var typ en halvtimme kvar började Majken vrida på sig och smacka lite med munnen och sen….. Skall inte gå in på detaljer men vi spenderade restan av flygfärden med att torka Majken, torka oss själva och sätet och så fick vi trösta lilla stackarn som var helt förstörd. Så det var väl inte jättekul och att vi inte hade extrakläder med oss till Majken gjorde det hela inte bättre. Men vi kom fram till slut och halv tre på natten somnade vi alla helt utmattade.
Men men,  nu är vi här och har tio dagar som vi ska spendera med att sola, bada, umgås och äta och dricka gott. Då gör ju att en liten (eller ganska stor får man nog säga) olycka på vägen ner inte gör sådär jättemycket, den är nästan redan glömd faktiskt.